Om romantiken och det dokumentära

"Genom att lägga en högre innebörd, det vanliga en hemlighets lyster, det kända värdigheten av någon okänt, det ändliga ett oändligt sken, så romantiserar jag det" Novalis.
    En romantiker vill alltså upphöja det vardagliga och låga till något större. En resa till och från arbetet förvandlas till ett stycke poesi. (Citat ur förra numret av Fotografisk tidskrifts ledare).

Vad är det i en bild som kan gör samma motiv till romantik eller dokumentärt. Eller kan en bild samtidigt vara romantisk som dokumentär. Handlar det om bildens kontext, fotografens uppsåt, eller bildläsarens privata kontext? Det är mycket som är förborgat i  och  kring en bild. 
   Men, romantiken ligger i fotografens öga, med bilder att tolkas på ett önskat sätt. Och varför romantiken rinner upp i bildvärlden så här i vad som i en romantisk värld kan tolkas som den punkt i historien när en kultur, ett synsätt och verklighetsuppfattning skönjer något annat som så att säga dyker upp vid händelsehorisontens framkant. Något annat. Kanske alla kulturers fall. För eller senare. I romantiken  ryms en stor andel nostalgi. "I romantiken vilar ett avsked".

Enkelt sagt och uttryckt kanske det handlar om att ge sina bilder en större betydelse. En större förväntan. En position i ett bildlandskap som idag är för stort. Som idag kräver en grovsållning innan det  möjligen romantiska per definition kan dyka upp. Det finns helt enkelt för mycket bilder för att någon överhuvudtaget kan skapa en överblick och ett adekvat urval.
Det är kanske att ta i, och  tanken är inte min egen fabricerade. Jag ska ta en sväng på Nationalmuseum och utställningen  om romantiken. Kanske den bidrar till förståelsen.

Christopher Long. Bilden bakom är inte hans. Googla på honom. Riktigt bra måleri.

Christopher Long - Between Apology Note and Love Poem som vi tittar på i kväll, det är vernissage på Uppsala Konstmuseum.  Christopher finns på min top-ten lista över målare. Men han är inte romantiker. Ändå kan man sjunka in i hans målningar, bli stående mer eller mindre uppslukad. Inte bara för hans teknik, och utnyttjande av pigmentet Viridian med sitt väldigt gröna. Cristopher gör det med självklarhet.
  Och en jämförelse med måleri och fotografi. Det finns mycket så mycket som hänger ihop. I allt uppriktigt bildskapande. Teknik och berättelse.

Fotografi eller reproduktion. Var går gränsen?

Jag har sysslat med fotopolymer ett par veckor. Fotopolymer är en reproducerande teknik där fotografiet inte längre är fotografi utan mer av en råvara för att skapa en bild. Det här föder också en del diskussioner i vår grafiska verkstad. Vi  har kurs i fotopolymerteknik.

(Ett tryck, eller avdrag som man säger av polymerplåten till höger. Själva tryckprocessen är samma som vid koppargrafik-etsning, torrnål m.fl.)

Utan att gå in på de tekniska spörsmålen så händer det något med bilden när den reproduceras. En  reproduktion kan göras på massor av sätt. Som en oljemålning (otaliga äro de målningar man sett som försöker efterlikna ett fotografi så nära som möjligt. Och  då undrar man vad bilden egentligen vill berätta. Bildens berättelse, formfulländning eller upphovsmannens skicklighet i att exakt återge.) Även ett fotografi tryckt i en tidning är också en reproduktion, en bild som föreställer ett fotografi.

Fotopolymer är en modernare och mindre giftig form av fotogravyr. Man "framkallar" plåten i rent vatten. Metoden är dock ganska dyr. Man behöver raster, uv-ljus, polymerplåt som kostar en hygglig slant, koppartryckspapper, tryckfärger och kanske (till slut) en komplett grafikverkstad.
    Bilden ovan är ett fotografi behandlat i photoshop. Bitmapp med diffusionsgitter 1200 ppi. Utskrift på ritfilm som läggs ovanpå plåten vid exponeringen i uv-ljus. Därefter belysning med ett raster över plåten  i stället för filmen. Det är rätt många moment och en hel del tider och värden att hålla rätt på.
    Jag tycker att bilden påminner en del om Niepces första bild, den med taket ni vet och faktum är att Niepces bild faktiskt är en fotogravyr alltså föregångaren till de bilder som vi ett par kvällar och eftermiddagar pysslat med på Uppsala konstgrafiska verkstad. Och är det kul att arbeta tillsammans med flera. En del jobbar mot det exakta, där fotografiet är helt och hållet närvarande i trycket, medans andra lägger till och drar i från. Att använda fotografiet som en råvara för något nytt. Bilderna här är att betrakta som provtryck. Nu återstår det att fundera på om det ska bli en upplaga. En får se.

Kommendantens kontor Therezienstadt

Point of no return. Blyerts på papper. 72x102 cm. 2015. (Tillhör Uppsala kommun offentlig konst.)
Det började med fotografi och landade i en tecknad utställning med utgångspunkt i Hanna Arendts bok "Den banala ondskan"– ett reportage om rättegången mot Adolf Eichmann.

Balladernas konst…

På en vägg hemma har jag den här serigrafin, ett screentryck, ”Balladernas konst är en gammal konst…” Majakovskij. Mer aktuell än någonsin kan jag tycka. Det var Niklas, en av de bästa kompisarna på den tiden det begav sig, möjligheterna, när världen låg framför fötterna, som tryckte den här. Jag har ett, på hedersplats. Vi var överens och arbetade mycket tillsammans. Men du är nu inte med oss längre. Men ett tryck som jag tittar på varje dag, ganska skamfilat och ojämnt gulnat. Och hör jag inte då i bakhuvudet Maria med sitt omisskännliga skånska idiom läsa texten på Nynningens platta, För full hals.
   Åren går och vi med dem. Och de ska kanske svida lite. Det finns kanske lite hopp i det. Gott nytt år Fotosverige vill man gärna önska. Törs vi hoppas på, förutom någorlunda fred på jorden, ett  återigen litet mer öppet förhållande till röster, kultur och uttryck.

Två utställningar. Två konstnärer. Nåt gemensamt.

Katrina Loelv är en konstnär jag känt länge. En konstnär med en konstnärlig integritet. Som gör väldigt fina bilder. Då och då tecknar och målar hon på ritfilm, nåt vi är överens om att det är ett utomordentligt material. Katrinas bilder är subtila men samtidigt väldigt påtagliga.De är det dom är, men samtidigt  mycket poetiska. 

Anders Rönnlund ställer ut i den andra lokalen. I rätt skarp kontrast till Katrinas, men helt uppenbart lirar hans skulptur, en avancerat uttänkt rörlig skulptur, datorstyrd som med droppar ritar beställda bilder med vattendroppar i en stor bassäng. Det här är ett maskineri som i sin framtoning av rostfritt, vatten och programmering uttrycker något synnerigen subtilt.

   Det här är nog konst som ligger en bit från mittfåran, både Katrinas och Andreas. Och det krävs nog lite, lite grann av betraktaren. ( Läs gärna lite mer om dem i länkarna.)

(Idag, en regntung plus tiogradig dag i mitten av november inbjuder till lite redigering i Tri-X anda.)