Eftermiddagsbåten

Eftermiddagsbåten in till Strömkajen. Nån eller några kliver säkert av tidigare. I Waxholm, Gåshaga, Hasseludden kanske. Och en del kliver på. Sverige 2024. Det råder fred i landet.

Om bilden som vardagsvittne och modet att förstå.

Glädjen i att komma tillbaka från växthuset med dagens skörd fordrar ett fotografi. Bilden som bevis. Och bevisar för vem är den första rimliga frågan, vilken får stå obesvarad.
   Men nu ska det egentligen handla om allvarligare saker, i den fotografiska världen vill säga. Världsläget, klimatet, kulturpolitiken kan få vem som helst att gömma sig under en sten. Men det får som sagt anstå, så är det sagt. 
    Två tankar har cirkulerat i huvudet idag. Det där med bildens magi och problemet med att analysera bilder, om det nu ens är ett problem. I min profession ingick ofta att försöka studenten, eleven att förstå sin egen reaktion inför en bild. Du gillar eller ogillar en bild, varför? De flesta studenterna värjde sig för tanken att dissikera en bild. Var inte känslan "good enough", varför stöka till det bara för att någon bildanalysguru  har viktiga tankar om en bild. Eller var upplevelsen så fragil att den inte tålde att betraktas?  Så kunde man tänka men i det här fallet var det studenten själv som skulle göra arbetet, med tillägget att det var fritt fram att närsomhelst plocka fram Barthes, Sontag eller någon annan guru ur rockärmen. Men det är du som gör analysen, och det är din egen. Ungefär så var förutsättningarna. Och ska det fungera var nog en klassisk analysmodell bra. Denotationerna, konnotationerna, det privata kontextet och bildens allmänna kontext. Så långt är allt frid och fröjd. Men sen kommer den där frågan, mer eller mindre oundvikligen, det där något mer. Är det en utveckling av ett privat minne? Är det fyndet av ett punctum? Eller är det något som inte låter sig beskrivas–bildens magi, något som nog ofta blir synligt i porträttbilder, ofta de spontana där ett ögonblickets relation mellan fotograf och objekt uppstår. 

 Bilden  på Britt Marie är tagen med en Pentax spotmatic och ett Takumar 85 mm. Jag hade en förkärlek för det där korta teleobjektiven. Det där med brännvidd, bildutsnitt som berättarkomponent kan nog utvecklas mer. Var Britt Marie finns  just nu har jag ingen aning om. Men det slog mig när jag häromkvällen slölyssnade mig igenom spotifytrådar och sånt som jag på något sätt haft nån anknytning till, nära eller ytterligt avlägset så dök Clas  Jansson upp med den här låten. En tanke, en erfarenhet som säkert delas av många. Livet liksom.  

Femtio år senare och det som rinner bort förbi horisonten.

Den här bilden dök upp i mina mappar som ett slags memento mori. Att det mesta redan är gjort. Det är nu inte jag som är fotograf. Fotografen sitter i mitten, han med blockflöjten. Han är egentligen basist och efter det att den här bilden fotograferades nån gång i mitten av sjuttiotalet startade han sin karriär som fotograf med produktfotografi som specialitet och levebröd. Och alla allvarsamma herrarna gick vidare åt olika håll.
   Historien är den att tio ynglingar, i en fuktskadad källarlokal startar ett musikkollektiv och tillika skivbolag. Kompletterande kompetenser skulle man kunna säga. Från vänster, en vissångare och gitarrist som senare doktorerade på Olle Adolfssons musik och  senare studerade ljudets inverkan på upplevelsen av olika miljöer, på nåt sätt jag inte riktigt har koll på. Den andre gitarrristen gjorde karriär som musikproducent och aktiv musiker, mannen bakom Cornelis Wrejsviks Sommarkort och Monica Zetterlunds Under vinrankorna och en hel massa andra grejer. Knäsittande saxofonist är undertecknad (tänk vad ung och söt man kunde vara upplyste mig en närstående med en viss återhållen sarkasm), strax ovan en inte helt okänd musikfixare och senare tryckeriägare, numera boende i Gnesta. Som sagt, en fotograf och basist, därefter en läkare och såväl inbiten som framstående och framgångsrik fritidsmusiker, en trummis journalist, producent och mannen bakom ett av Sveriges Radios stora scoop, det om självdöda djur i hund och kattmat, det som på nåt sätt hängde ihop med galna kosjukan. Och en hel massa annat. En trubadur och livsnjutare som hamnade  i Grekland. En basist till, kompositör och pianist som la instrumenten på hyllan och lever ett gott liv. En trumslagare och tillika röjdykare i det militära, en av de batterister som spelar trummor, inte slår på dem, som borde fått mer uppmärksamhet kan man tycka. Och allt det här sker i en tid som är fullständigt analog. Revox rullbandspelare, vinylskivor. Nikon F och tri-x. Those where the days. En detalj i vänstra kanten av bilden; även om det bara var tio personer behövdes präntade ordningsregler.

(Vi hade roligt och vi stod med fötterna på startlinjen. Och även om man inte ägde världen så var det väl nånstans ditåt i alla fall.)

bild copyright : S Ekendahl.

Lite mer om supermånar och vad man kan göra när man inte fotograferar

”Right now, somewhere, someone is taking a very fine photograph” Saul Leiter.

Denna sommar blev det inte så mycket fotografi. Det finns säkert skäl, det mesta är redan fotograferat. Närområdet är utforskat och befunnet rätt ospännande.

  Men en låda oljefärger,  Mestadels Beckers konstnärsfärger, skrynkliga tuber med ilsket fastkletade skruvkorkar väcker min nyfikenhet, det här är grejer som inte varit framme på minst trettio år. Nån flaska med normalmedium, balsamterpentin, en skvätt rå linolja, allt täckt av en tunn klibbig yta och en trälåda med inbyggt staffli. Det här är konst i sin tillblivelse.

   Min fru, som går i en målargrupp hemma i stan, och gjorde en vecka med Mats Åkerman och hans Brukets Målarskola blev som en injektion. Att måla med starkt doftande allergena medier är faktiskt rätt ok om jag är utomhus. Under mitt presseningstak vid snickarboden kan jag stå och måla. Massor av boardskivor blir till lagom stora pannåer grunderade med vit matt väggfärg. Och jag börjar pyssla med undermålning, imprimitur, äggoljetempera där man bygger upp ljuset med vitt och sen laserar oljefärgen ovanpå. Typ Rembrandt och de andra. Det är roligt och lustfyllt utan ambitioner. Jag märker att paletten är synnerligen begränsad, vitt, ljusockra, ultramarin, bränd umbra. (Ultramarin och bränd umbra ger en behaglig varm svärta och petar man i lite ockra drar det åt grönt.)

Så far fan i själen och jag publicerar ett falsarium. Ett composit, eller sandwich. Ett montage, sånt som med lätthet görs i Photoshop. Det är dags för augustis kräftmåne, just nu  en så kallad supermåne och i en tid av (fotograferade) himlafenomen, norrskensbilder är legio i sociala medier. En supermåne, oavsett att förklaringen till fenomenet är ganska enkel, men tacksamt, och enkelt att skapa en hittepå. Nu ska det sägas till mitt försvar, den inmonterade månen och ursprungsbilden är tagna i samma situation och tillfälle. Det är nu det att kameran registrerar inte månen på samma  som ögat gör. Ögat drabbas av en synvilla men kameran registrerar månen i den storlek den är. Så förstorar man en hyfsat skarp bild på månen, markerar och kopierar in den i ett nytt lager ovanpå ursprungsmånen så, ja resten är historia som det brukar heta. Man får tänka lite på upplösning och andra parametrar, men det är inte rocket science som det heter. Kan bli spännande att se vad som blir nästa superlativ i de här FB-grupperna.

     Men, en misstänksam och uppmärksam fotograf hade nog avslöjat falsariet. De misstänksamma och uppmärksamma fotograferna verkar inte husera på sociala medier. Nu har jag fått så många gillanden och kommentarer att ett avslöjande kommer att sänka min trovärdighet, ja,  jag kommer kanske rent av bli hudflängd på samma sätt som avslöjade naturfotografer kan bli som tummat lite för mycket på sanningen. Den färdiga bilden finns i föregående blogg.

Lite pyssel i målarlådan. kanske blir nåt...

Supermåne och Susan Sontag

Att haka på någon annans blogg är kanske nån form av samtal om än inte IRL som det numer heter. Susan Sontags berömda essaysamling har passerat femtio år vid det här laget, och håller än (första utgåvan kom 1973). Död 2004 fick hon vara med om övergången till den digitala fotoverkligheten och hon snuddade vid fenomen som sociala nätverk typ Facebook. Och att nu kommit ut i nytryck är bra. Den som till äventyrs inte läst den har här en uppgift. Och Sontag är inte svårläst.
   Sen var det där med supermåne, månen som ser ovanligt stor ut och hänför både fotografer och betraktare på allehanda facebooksidor, och Instagram. Och man vill bara utbrista något om förklaringen till fenomenet, om vad som optiskt händer när man fotograferar och varför månen i flera fall ser mer ut som en oformlig ost än vår närmaste granne i rymden. Men sånt gör man inte, det vore att hamna i dålig dager på den lokala siten. Besserwisseri ska man akta sig för. Om folk nu vill ha ett superfenomen så…
    Men. Att den ser stor ut är i huvudsak ett inte helt utrett psykologiskt fenomen. Att den blir oformlig har med den mängd atmosfär som ljuset från himlakroppen har att passera innan den når betraktaren när vinkeln i förhållande till horisonten är liten. Och är betraktaren ett öga uppstår en, hitills inte helt utredd  synvilla om ögat har något att jämföra med en trädtopp eller nåt annat. Når den en kamera med objektiv och sensor blir den precis så stor som den faktiskt är, utan synvilla. Ögat ser en stor måne medans ett 200 mm objektiv ritar upp en rätt liten prick på himlavalvet.
   Det här är kanske inget att orda om på FS där den fotografiska och optiska kunskapen är på topp.