Om hård skärpa och mjuk skärpa

Att åstadkomma hård skärpa är inte så svårt. Skärpa är oftast ett resultat av kontrast. Om den är generell eller på pixelnivå kan man låta vara osagt så länge. Men hur åstadkommer  man en mjuk skärpa, en som kanske lämpar sig för offset? Att bilder publicerade på skärm sällan drabbas av synlig sotning, för mycket svart i det svarta och ingen teckning är en sak, men sotning i offset är något annat. Blacka ytor i det svarta som oftast avslöjar sig när man betraktar bilden i snett sidoljus.
   Och hur mycket gör man i kameran och hur mycket i mörkrummet? Fotograferar man i rawformat är det ingenting man gör i kameran, så är åtminstone tanken med raw-formatet. Det görs i mörkrummet, läs mjukvaran.

ursprungsfilen

Ibland när jag läser inlägg i tekniska spörsmål frapperas jag över att inläggen ofta bortser från bildteknik i relation till den reproducerande teknik som är för handen. En bild som ska till offset bör ha färgrymden AdobeRGB gärna med en lätt s-kurva vilket är lika med lite extra skjuts i kontrasten. En bild som ska publiceras på skärmar ställs in som sRGB och en aning omvänd s-kurva. Så långt allt väl.
   Men. Offset handlar om tryckpressar och deras egenheter, tryckeriernas val av ICC-profiler och där inbegripet papperskvaliteter. Skärmpublicering handlar om ett otal ickekalibrerade skärmar ute i världen, av olika fabrikat, skick och fason. Så även paddor, och smartphones (såna som förmodligen skulle kunna ge AdobeRGB full rättvisa).
   Korrekt färgåtergivning är med andra ord inte helt lätt.

S-kurva.

Mjuk, omvänd s-kurva.

Hur ska man resonera? Man kan så klart stödja sig på Fritjof Nilsson-Piraten: En bra historia blir inte sämre för att man förbättrar den (läs: lite mer yvighet och dramatik är oftast inte fel). Som amatör har man sällan full rådighet över hela kedjan, från ax till limpa så att säga. Och man kan fundera över om man skulle bli lyckligare av det.  Om man däremot printar sina bilder själv infinner sig så klart det slutliga ansvaret. Men, publicerar vi oss för vår egen skull eller för mottagaren? 

En rötmånadsfundering i nådens (?) år 2024.

Semestersysslor

Konst på Blidö. Här står man och försöker se nöjd ut. Jorå, det hänger ihop. Och föder nya tankar och idéer om nya bilder.

Och Christina Turner, min kollega i tältet.(Lägg namnet på minnet, en riktigt bra målare!) Och gamle vännen Per, redaktör, reporter, journalist, spelkompis som oförhappandes dök upp bara så där. Fotografi som dokument. På en privat nivå. Bilder utan konstnärlig ambition.

Samtidigt i ett annat hörn av världen

I ett hörn av världen sitter en öronskjuten presidentkandidat, och han skulle bara veta att ärkeängelns kula var avsedd att träffa,mitt mellan ögonen. Om bibeln fått råda. I andra hörn sitter fifflare, korrumperade, despoter. Terrorister av alla de slag. Rädda för historien som obönhörligt kommer att döma dem. I ett annat hörn av världen har man tappat en framtand, bästa kompisen i en kram och en hundvalp. Solen skiner och allt är för tillfället bäst.

Väder

Att fotografera moln och atmosfär är intressant mycket beroende på att facit är ungefärligt. Alltså, exponering, kontrast, mättnad med flera parametrar är mer utslag för fotografens kynne än ren objektiv sanning. Men de ska helst se sant ut. Eller?
   Här ute i skärgården är vädret mest som normal svensk sommar. Regnskurar, växlande molnighet och inte  särskilt varmt i badvattnet. Det flera iakttar är blåsigheten, ofta byig vind runt S,SV till NO. Det snurrar och vind är ett tecken på mycket energi i atmosfären. Högre temperatur, mer rörelse. Värmeläran. Ångmaskinens pricip på nåt sätt.

Men orkar man bemöta de så kallade klimatförnekarna? De som i sociala medier blandar ihop väder och klimat, lustigt nog på,samma sätt som de anklagade sina kontrahenter att gjorde för nåt år sen.
   Vid f0tografering av moln är det lätt att det sticker iväg. Det är tacksamt att skruva på lite extra, oavsett om det är färg eller svartvitt. Motivet inbjuder till det. Vitbalans är så klart viktig, även om resultatet inte ska vara i färg. Och att vitpunkten inte ligger precis påsista stapeln i histogrammet, snarare något till höger. Mjuk framkallning med andra ord.

(Och det är här nånstans mitt ipad-tangentbord definiiv lämnar in efter många års trogen tjänst. Nya utgifter…)

Om flitighet, och elakhet.

Soliga dagar sätter jag mig gärna på huk och följer, tror jag, humlors och andra insekters arbete i växtligheten. Det börjar i salvian och följs snabbt av timjan. Sen kommer isop och oregano straxt efterföljd av citronmelissen och vinterkyndeln. Här finns det nektar för många veckors idogt arbete.
   Det finns något vänligt, empatiskt över humlor och bin när de klättrar omkring bland blomstänglarna. Som det ofta gör i naturen. Visserligen såg jag en parasitstekel bära iväg med nån slags larv alldeles nyss, elakt kanske men elakheter finns inte i naturen. Elakhet fordrar en moral och naturens moral är kanske bara; låt det gå vidare.
   Och att naturen tar vad den behöver. Inget mer.

NIkon D800 och Nikkor 55mm makro. Manuellt fotograferande svarar inte helt upp till dagens krav på knasterskärpa.