Likvärdiga denotationer

Bilder där denotationerna är likvärdiga, som inte besvarar frågan om vad, var, när, vem eller varför. Som fungerar mer som fönster än som spegel. Sådana bilder kan ibland fascinera mig. Öppna bilder.

Impressionism och utsnitt

Edgar Degas: Place de la Concorde i Paris ( porträtt av greve Lipic och hans döttrar) 1875.

Ta gärna en liten extra titt på den här målningen (länk till bilden i färg). Visst finns det  något fotografiskt över den, utsnittet, det frusna ögonblicket, det spontant fångade, figuranternas omedvetenhet om betraktningssituationen, ja, en del som påminner gatufotografi. Målningen är alltså inte beskuren, det här är originalutsnittet.
   Degas målade bilden 1875. Det är svårt att tro att han stod med ett skarpladdad staffli på Place de la Concorde och väntade in ögonblicket. Nej, målningen, som är en beställning, är gjord utifrån sammanfogade skisser hemma i ateljén. Men det finns något som skaver. 1875 borde de första kamerorna för torrplåt varit ute på marknaden. Lite smidigare, lite mer möjlighet att fotografera spontant genom att exponera flera plåtar och framkalla hela rasket i slutet på dan så att säga. Men slutartiderna var fortfarande långa även utomhus och i dagsljus. Vad tror vi att exponeringstiden ligger på i den här bilden, om den nu varit ett fotografi?
   Och Degas målning har så mycket av fotografi i sig, så som ett spontant fotografi i sekunden kan ha. Rörelseriktningen som förstärks av det stora tomrummet till vänster, rörelsen av en händelse förstärkt av en häst. De två flickorna, och hunden, som balanserar rörelsen och håller händelsen inne i utsnittet. Gestalten till vänster som delvis beskuren både avgränsar bilden men också tillför bilden med en berättarkomponent, den ställföreträdande iaktagaren. Och den impressionistiska måleritekniken som här i bakgrunden blir till en oskärpa. Och den befriande avsaknaden av gyllene snitt och andra hämmande idéer om komposition och principer. En exponering i rätt ögonblicket skulle man kunna säga.
  Märkligt att Degas kunde skapa en målning med så mycket fotografiskt flera decennier innan sådana fotografier dök upp över den fotografiska horisonten. (De här tankarna får bli ett komplement till vad konstvetandet redan vet.)

Mer om poesi och prosa i bild.

Tänker man poesi ligger det humanistiska fotografiet tillhands, sånt där som bland andra Tore Jonsson ägnade sig åt. Le photographie humaniste, svingar inte tanken iväg mot Paris? Och ett bildspråk med poetiskt uppsåt och lyriska ambitioner. Sånt kanske var lättare förr, i en tid med färre uttrycksmedel. Och framför allt uttrycksmedel med en viss inbyggd långsamhet som i jämförelse med dagens  realtidspublicering framstår som sengångaraktig. Man skrev och eventuellt blev det publicerat, förutsatt att det gillades av tidning eller förlag. Så fick man ett litet honorar och kunde diskutera vid ett kafébord nånstans vid Boulevard Saint Germain. Om ingen publicering skett diskuterade man och publicerade sig genom samtalet över ett cafébord (nånstans vid Boulevard Saint Germain?), eller i brev eller på nåt annat sätt. En espresso, en Galouises i mungipan, Le Figaro i kavajfickan. ( Får jag slå ett litet slag för konstnären Mats Åkerman och den rikt utbyggda och stofferade fantasivärld som han byggt upp under många år. Ett sidospår visserligen, men med en liten, liten fingerkrok till Doisneau, Boubat, Bresson med flera.)

  Som sagt, för att få till poesi om det så är i landskapsfotografi eller gatufotografi behövs nog nåt mer än en kamera. Nåt mer än teknik och form. Något av en berättelse om än kanske fåordigt som en haiku. Läsaren ska helst omedelbart förstå bildens syfte och snabbt kalibrera sina sinnen åt det hållet. Nå, hur vet vi att läsaren gör det? Det vet vi inte, annat än som en from förhoppning. Till vår hjälp har vi möjligen det att vi, sändare och mottagare kanske simmar i samma vik så att säga. 

Paris, mon amour

Lite granna småsugen på att hoppa på tåget till Paris. Eller hoppa på och hoppa på, lite mer planering kanske behövs. Men det där med att sedan kliva av tåget på Gare du Nord en frisk förmiddag och känn puls och doft av en storstad med mungiporna upp. Ta pendeln ut till Saint Maur de Fosses. Gå på marknaden, Marche Adamville om det är onsdag eller lördag.  Åk in till la Cité. Titta på folk. Plåta. En lunch på nåt ställe i trakterna av Boulevard St Germain. Strosa. Kanske en bit mat på Bistro du Théâtre om andan faller på.

Och tänka på alla fotografer som gjort Paris till sitt. Från Tore Jonsson till Robert Frank och alla de andra, fransoserna själva inte minst. Paris där vart och varannat fotografi blir till gatufoto. Rent av en flöjtspelande ryggtavla vid Rive Gauche, tur han har någorlunda franskt randig tröja. Lägg märke till svanen.

Om nya perspektiv

Och där satt den, tvåan. Så nu borde man vara hyfsat fri att att titta på världen med nya ögon. Med nya perspektiv. En del säger att nu ska det återgå till det normala. Men frågan är, vad är normalt?

Är det normalt att vi flyger och flänger hit och dit, med shoppingweekend i NY och avstressande semestervecka i Thailand. Den obligatoriska backpackerresan jorden runt icke att förglömma. Plus en hel del annat. Rätt så mycket annat.
   Jag vill ta tåget till Paris. Gå på matmarknaden i Saint-Maur-des-Fossés. Strosa utmed Marne. Och sitta på balkongen hemma hos S och M i Creteil. Gå på Musée de Orsay, om det är nåt intressant att se vill säga. Att ta en sväng till Grez sur Loing om andan faller på. Kort sagt röra sig på ett rimligt sätt. Med tåg. Utan flyg och den apparat som krävs för att hålla flygtrafiken igång. 

Och att sakta promenera utmed Seine en ljummen septembernatt. Romantiskt? Jo, visst.