En fotografisk iakttagelse och långt mellan verkligheterna

I rapporterna från den förfärliga ryska invasionen av grannlandet Ukraina (Putin, burn in hell!) finns det så klart en mängd bilder. Och det som slår mig, och antagligen fler är den höga tekniska kvaliteten. Det är färgbilder med maximal skärpa, perfekt exponerade och inte sällan med utstuderad placering av skärpeplan. Och det är bilder från plats, redigerade, distribuerade till nyhetsredaktionerna och publicerade i något som ligger alldeles intill gränsen för realtid. 
    Men det slår mig är att det finns en uppenbar skillnad i hur olika bilder berättar, hur de är komponerade, hur en del fotografer, på gränsen till iskallt, lyckas fånga inte bara ögonblicket utan något mer. Man ser en berättelse. Ett språk. Mitt i allt.
   Emilio Morenattis (TT) bild av den gråtande kvinnan framför hennes sönderbombade hus kommer nog att bli återgiven både en och två gånger i framtiden. (Bilden hittar du bland annat på SVT nyheters site.)

Och min verklighet. Efter att siktat årets första tofsvipa vid Kungsängen ( en vipa som ger blanka f-n i Putin), en gäng grågäss och en vråk. På hemväg borde en bira i vårsolens lycka gälla. Dock icke för undertecknad som får hålla sig på avstånd. Vi föll på mållinjen och drar på varsin covid. Inget frotterande med andra ord.

55mm räcker inte långt för en fågelfotograf. Stora fåglar går möjligen an om man beskär intill bristningsgränsen.

Hundliv i Photoshop

E man hund får man vänta en del. Det hör liksom till själva hundlivet. 

Jag har en viss faiblesse för svartvitt, eller gråskalebild borde man kanske säga. Och då brukar jag tänka som den i huvudsak digitale fotograf jag är, vilken film skulle jag haft i kameran på den tiden det begav sig? Gissningsvis Plus-X eller Tri-X. Och Silver Efex är väl knappast någon nyhet i fotokretsar. Den digitala metoden. Jag gillar den. Med den största respekt för de som kör hardcore. Jag har själv en Nikon FG laddad med film för högtidligare fotografering så att säga. Och en Rolleiflex för alldeles speciella tillfällen.
 Men det här receptet brukar jag  använda i det svartvita digitala arbetet.  Camera raw och Photoshop CS6 men det funkar i tidigare versioner också. De köpta, ägda.
CR:  Jag börjar arbetet i AdobeRGB oavsett om bilden ska vidare till skärm och nät. Svartpunkt och vitpunkt dras in. En svag S-kurva på det ger bilden den kontrast som den alltsom oftast behöver. Därefter vitbalansering. Lite grundskärpning. Justera kromatisk abberation om det nu behövs, kanske en upprätning av lodlinje och perspektiv. Jag passar också på att titta på bilden i gråskaleläge. Då avslöjas hur kontrastlös bilden ofta är, särskilt i de för bilden viktiga berättande partierna.
    Därefter går bilden vidare till PS och en sväng in i Efex silver. Och , som sagt, vilken film skulle jag valt om det hade varit analogt? För min del gällde plus-x eller tri-x och det var D-76 i dosan. Därför använder jag en sådan simulering. En kornkonässör kan säker se att det är fake, men det är inget problem för mig. I det här fallet är jag ute efter ett uttryck, inte nödvändigtvis nån slags äkthet. Det blir en liten korrigering av kurvan här också, det är framförallt svartpunkten som behöver lyftas nåt steg. Det ska finnas lite teckning i det mörka. I PS läger jag ihop lagren och gör ett nytt justeringslager oftast med kurvverktyget, en ganska flack och omvänd s-kurva som ger en ljus nästan överexponerad bild. Jag raderar själva lagermasken och alt-klickar på symbolen "lägg till vektormask". Därefter målar jag fram så mycket lagereffekt som jag tycker mig behöva. Blir det för mycket kan jag radera eller använda lite mildare inställning på penseln. Dessutom kan jag komplettera med opacitetsreglaget. I den här bilden fick den vänstra jycken lite lagermask på kroppen och en liten dutt på ena ögat. Det kom faktiskt fram betydligt bättre än i den ursprungliga raw-filen.
 Sen slår jag samman lagren, duplicerar och väljer högpassfilter så mycket att det går att skönja bilden och väljer oftast blandningsläget täcka över. Slutligen konverterar jag bilden till målfärgrymden Gray Gamma 2.2 om tanken nu är att den ska ut på nät och skärmar. Jag har dessutom gjort ett makro som underlättar arbetet.
    Nu blev det farligt nära teknikatleteri. Det här är nog ändå inga nyheter för digitala mörkrumsarbetare. Och så kan man såklart fundera på vad nu såna här operationer ska vara bra för. En i viss mån berättigad fråga.

Och så här såg det ut från början.

Covidsysselsättning

I karantän och en släng av covid. Och inte mycket fotograferande just nu. Men det blir andra bilder. Exakt vart det är på väg är mer oklart. Att kameran fungerat som skissblock är i alla fall klart och mycket användbart.
Kanske dags för lite mer måleri. Det var ett tag sedan. Det går väl så där, lite seg i pallet som man ibland uttrycker det.Och det är lite svårt att hålla sinnet på rätt spår när tankarna mer än ofta är i nyhetsrapporterna. 

Rysk konstnär och lite om foto

En intressant och sammansatt utställning visas just nu på Konstmuseet i Uppsala
Promzona – Pavel Otdelnov. Se länken här ovan. Intressant för en fotograf i det att Pavel arbetar mycket med fotografi som förlaga. Lite grann som med kameran som skissblock. Stora bilder som ser ut som vore de fotografier är i själva verket ett skickligt genomfört måleri. Det påminner lite grann om amerikansk superalism från sextiotalet men här  betydligt mer ruffigt och nervigt, realismen till trots. Det här är dokumentär konst med flera ingångar, sovjetstatens sönderfall, arvet från andra världskriget, miljförstöring, miljögifter med arbetsskador och död. Elände med andra ord. Samtidigt ett sökande efter familjen och rötterna.
Drönarfilmer blandas med objekt och fynd från platsen.
Sevärt för den som har vägarna förbi.

Inte korn.

Mest för att tillfredställa nån slags nyfikenhet. Skärpa är inte svårt, kräver blott en välfylld plånbok sägs det ibland. Oskärpa, raspighet och korn är väl lite knepigare. Men subtil mjukhet i underexponeringens gränsland blev plötsligt, oklart varför,  intressant att undersöka. Hur gör man eller rättare sagt hur kan man göra i en digital värld?
   Man kan arbeta med flera lager, ungefär som när man förbereder en HDR-bild. Utifrån en rawfil göra ett par olika exponeringar i CR. Den ena mycket mjuk och kontrastlös, den andra ljus men med en aningens mer kontrast i de mörka partierna. Då kan det vara bra att använda sig av en lagerstil på lagret med mera kontrast så att man kan göra en "övertoning" i det lagret. Håll ner alt och dra i regeln för det ljusa så delar den sig, det vill säga en övertoning skapas. Beroende på viken typ av lagerefffekt man väljer får övertoningen olika resultat. En del användbart, annat mindre. Man kan mixtra lite själv, undersöka och kanske sluta i ett makro. Eller leta reda på ett Youtubeklipp som beskriver det här. En "kunskap" man inte sällan glömt bort efter en vecka.
Och slutligen kan man fundera över vad nu den här operationen ska vara bra för, annat än att stilla en viss nyfikenhet.