Om maskhålen i den fotografiska rymden och något om integration. Gott nytt år.

Den fotografiska rymden verkar vara behäftad med maskhål på nåt sätt. Bilder dyker upp på ställen där de inte borde vara, ja egentligen inte vara alls. Var kommer de ifrån? När och varför? Här ett exempel från mina negativfickor. Lite lagom oskarpt, milt sagt. Tio högstadieelever som är där någonstans mitt emellan att vara barn och att vara ungdom. Vuxenheten är befriande långt borta. Vem är vem? Jag är osäker, några namn finns inte. Det här är en tid när kulturer och barn från olika länder samsades. Det var väl mestadels lintottar, men Palestina, Syrien, Latinamerika, Grekland. Har jag glömt någon? Balkanborna kom flyende först tio år senare. Och det fungerade bra. Integrationen alltså. Då, i såna här blandade skolor i de områden som många år senare kommit att kallas för särskilt utsatta, skedde integrationen på individnivå. Barn, föräldrar hade något gemensamt. Nämligen sina barn och deras skola. Sen kom uppdelningen. Segregationen, ivrigt påhejad satsa på dig själv-rörelsen. Det är tachterismen, nyliberalismens mantra om valfriheten och en hel del annat. Idag talar man om en misslyckad integration. Tacka f-n för det. Integration är inte bara att man får ett arbete och håller tyst.  Integration är att vara sedd, känd, bekant. Att vara ett namn. Så alla ni som tycker att integrationen har misslyckats. Gör en liten insats i år. Träffa någon. Ta en sväng till det utsatta området i närheten. Ta en fika på det lokala fiket där. Byt ett ord kanske, den igenkännande nicken. Jag har sett dig. Vi ser varandra. Nånstans börjar det.

Och med det en varm önskan om ett bättre år. 2021.

Fotoåret som gick.

Fotoåret som gick är en rubrik som förpliktigar till något. Räkenskapens stund kanske. Vad blev det av skitåret 2020? Blev det några bilder? Ja, jo, kanske. Som vanligt ett par tre stycken. Att vara nöjd med. Men kanske inte att höja till skyarna. Bra foto kräver sin fotograf och någon vidsidanom-verksamhet räcker nog aldrig till om bilderna ska lägga sig på ”top of the hill”. 

Utsikt i Sverige som passeras under mornarnas små löprundor.

Väldigt mycket tid detta år gick åt till något slags processfoto. Om ens det. Möjligen antydningar till bilder som skulle kunnat gå in i ett större sammanhang.
Av övrigt bildarbete blev heller inte så mycket. Kontemplativt akvarellmåleri visserligen. Och kanske något nytt spår att utveckla där. Och jo, ett antagande till 2021 års vårsalong på Liljewalchs konsthall känns förstås bra och som ett erkännande.
Tacksam modell 2020.

Men fotografiet? Nä, det är som sagt processfoto, gärna det familjära, vilket på intet sätt är fel. Tvärtom, kanske det viktigaste en kamera kan användas till. Men de där bilderna man i stunder av omnipotens drömmer om att ta, de som kräver något bortanför flanörfotografiet. Dåligt med sådant. Om det nu kan tillskrivas grasserande epidemier, eller nåt annat. Vissa bilder är kanske redan varit tagna. Det blir att dyka ner i negativfickorna, och mapparna. Finns det möjligen något guldkorn i grumset?
Besvikelsen över projekt och idéer som av olika anledningar inte gick att genomföra. Orken som tog slut, och möjligheter som bara försvann det här året. 
Men kanske. Vi har vårt Paris kvar. Skärgården ligger där den ligger. Barnbarn växer. Och visst blir det en repris av oskärpans år också.
God fortsättning för övrigt.

Om processfotografiets terapeutiska betydelse och väldigt mycket skärpa.

Ja, nu börjar vi skåda vi ljuset igen vill man gärna utbrista men efter snö kommer tö och dagen är mer än lovligt grå.  Fotograferandet för att hålla allt igång, men knappast några bilder, eller ens tillfällen som erbjuder något. Om man inte finner sin håg i skojiga rötter, vackra träd och sånt. Nån fågel ser vi inte, det är för övrigt inte vår genre, fågelfotot. Bilderna här nedan har rätt lite med dagens tankar att göra men kan möjligen illustrera ett tillstånd skitåret 2020.

Men, hur är det egentligen med skärpan. Jag tycker mig se att många bilder som syns  i sociala media ibland är väldigt skarpa, nästan slentrianmässigt på något sätt. Superskarpa därför att så ska vara, men inte ifrågasatt varför. Och det är naturligtvis skäl nog att börja undersöka skärpan. Att det är tekniskt möjligt att åstadkomma är inget att förvånas över med tanke på vilken arsenal en någorlunda välbeställd fotograf har tillgång till. Ja, det behövs inte så mycket heller. Även budgetutrustning kan leverera. Spontanfrågan som dyker upp är om de ibland inte är onödigt skarpa. Alltså, tillför skärpan något till bildens berättelse. Ibland gör den det men inte alltid. Att plocka in skärpan som en möjlighet, inte en nödvändighet är kanske ett mer rimligt förhållningssätt i berättandet.
Och nu är det inte direkt en diskussion om olika former av bokeh (uttalas med betoning på första stavelsen så japanskt det är) framkallade genom olika antal bländarlameller eller eventuella tillkortakommanden hos obsoleta objektiv, utan bara just oskärpan och oskärpans mängd. Olika sorters oskärpor borde få mer utrymme i den fotografiska diskussionen. 

Att hålla igen skärpan lite grann precis som att ibland hålla igen färgglädjen. Att inte alltid tvunget utnyttja kamerans förmåga. Åtminstone kan det gälla vissa typer och genrer av bilder.  Nästa år får nog återigen bli oskärpans år. Nåt att strida för. Det tål att reflektera över.

Perspektiv är märkliga saker.

Eller för att låna av Paolo Uccello; Che dolce é questa prospettiva!

Det förstod redan Leonardo da Vinci och flera generationer av renässanskonstnärer. Och jag med dryga femhundra år senare, fast jag med lite hjälp från olika auktoriteter, däribland da Vinci. En sak upptäckte även  jag, att perspektiv är ett sätt att skapa en möjligtvis trovärdig bild, inte alls en korrekt avbildning av verkligheten. Lika lite som ett fotografi är en sann bild. Möjligen en avbildning.
  I detta har tecknaren och målaren lite lättare än fotografen då betraktaren fortfarande verkar uppfatta den tecknade eller målade bilden som något av en bedrift, en prestation att hänföras över, alternativt att finna styggelse i. Fotografiet däremot uppfattas ofta som en sanning. Kameran ljuger som bekant inte. Vilket är lite egendomligt då de flesta människor nog uppfattar att fotografiet i mångt skiljer sig från det ögat ser. Ögat förstår nog rimligheten i det här påståendet, men kanske lite mer tveksamt om  intellektet vill hänga med i resonemangen. Dualismen mellan det vi faktiskt ser och det vi tror att vi ser.

Renässansens konstnärer laborerar precis som fotografen med ett öga, medans de flesta betraktare använder båda två. Med de konsekvenser det kan innebära. Att ha ett öga innebär att det mer eller mindre matematiskt och geometriskt går att fastställa alla de nödvändiga punkter som behövs för att linjera fram ett korrekt perspektiv. Men med två, flackande och ständigt skärpeändrande ögon som dessutom ser lite granna som de vill och inte alltid överens med logik, så blir det som det blir.

Ett exempel är bredden på pelare om man nu tänker sig att stå framför en pelarrad. Renässansperspektivet visar med matematisk tydlighet att de yttersta pelarna i raden är bredare än de i mitten. Något som de två ögonen inte kan uppfatta. Förnuftet säger nog dessutom att alla pelarna i raden är lika breda, konstigt vore nog annars.

S:t Petersplatsen är en orgie i pelarrader och möjliga perspektiv, ja hela Rom faktiskt.
Så kunde jag inte låta bli att ta fram ritbesticken och rita upp det hela. Också ett sätt att fördriva en coronastund på.

Lite granna underskattat och håll avstånd.

Man kan hålla sig för skratt denna december. Det är nog fler än jag som bara väntar på att eländet är över, och att man tar sig dit någorlunda frisk. Håll ut, håll avstånd, underskatta inte faran.
Igår sågade ett antal mediaförtåsigpåare FHM mass-SMS. Idag meddelade MSB att man hade haft 3,5 miljoner unika besök på hemsidan. Ja, man ska inte underskatta folk.

Bildbevis på att jag såg en häger idag. Vi höll avstånd. Ännu mer höll en tornfalk avståndet. Syns dock inte på denna bild. Fågelfoto får andra ta hand om. Jag nöjer mig med att se dem.

En fotograf som jag ibland upplever lite underskattad är Heinz Held, en man som kom i gång med foto rätt sent i livet, men trots det hann med en hel del ändå. Held verkade lite grann i gränslandet mellan fotografi och konstvärlden. Han startade bland annat ett fotogalleri som efter vad jag förstått ställde ut mycket dokumentärt foto. Och gissningsvis sådant foto som idag går under etiketten gatufotografi. Inte så konstigt det heller då Held hängde en del med Cartier Bresson, men han lär inte helt ha delat HCBs maxim om the desicive moment, utan något mer av ett reserverat och återhållet närmande till sitt motiv. Nu kan man ju inte anklaga HCB för att vara någon påflugen fotograf han heller. Held formulerade sina tankar runt fotografi i bokform, The magic of the banal. En volym som nog är mycket svår att få tag på.

Heinz Held. Girl with a balloon.