Visuell tradering, var börjar man?

För ungefär femtiofem år sedan läste jag en artikel  i februarinumret 1969 av tidningen Foto. (Jag har tidningen kvar.) Anders Petersen " Mina bilder är äckliga", tredje resan till Hamburg och St Pauli. Jag hade sett en del tidigare bilder av Petersen men i den här stunden var det som att jaget mötte bilden, påståendet, berättelsen och det gick upp för mig att bilder inte behöver följa KW Gullersnormen. Att det finns utrymme för det fula också. Så alltså även i fotografi. Att det fanns fult och äckligt i annan konst var nu ingen nyhet för mig. Den moderna konsten hade släppt taget om den vackra realismen och naturalismen långt tidigare. Att det fanns flera sätt att göra bild, och att se bild var en upplevelse i sig. Geten på Moderna granne med en racingrön Lotus formel 1. Eller Niki de Saint Phalle; Hon, ett allkonstverk 1966. Francis Bacon, Lucien Freud med mera, med mera. Konstigt vore om fotografi inte var kapabelt det också. Tänkte en femtonåring om konst, bild och fotografi. Och det var ju fotografiet också, kapabelt alltså.
   

(Övergiven padelbana. Januari 2024 Nikon F 24/2.8 Fomapan 200.)

Nu kom jag aldrig att i något avseende som helst bli en Petersenefterföljare. Jag traderade varken  bokstavligt eller bildlikt, men jag förstod att alternativet fanns. 

(Tjockan ligger tät. Xpro2 18-55) Fotografi som ett nödvändigt ont.

Och här är uppslaget och artikeln. Inser att jag har skrivit om det här en gång tidigare. (https://www.fotosidan.se/blogs/omvantperspektiv/betydelsefulla-bilder-191011.htm)

parentes

Stilla dagar på Krim. När Krim var Ukraina. Innan kriget.

(Kodak gold i en Nikon FG och 28/3.5. Scannat från en papperskopia.)

Visuell tradering

Ett ganska oförargligt ämne men hur kommer det sig att så många fotografier är så lika? Eller kanske mer av hur bilder och uttryck låter sig sorteras, i genrer och undergenrer och hur ofta man kan se att någon av ens egna geniala idéer redan är realiserade fler gånger än man kan ana.
   Att vi blir inspirerade av bilder vi ser och har sett är väl inget konstigt i sig, men hur går det till? I folkmusik talar man ofta om muntlig tradering, man härmar och försöker göra likadant men i processen tillför den begåvade uttrycket något mer. Och ett varningens finger, vi är ofta snabba med att värdera på en skala från bra till dåligt men ofta med rätt diffusa parametrar. Man kanske i stället ska tala om mer eller mindre annorlunda.

Dagens tanke som dök upp efter att jag lyssnat på "Kulturlivet med Gunnar Bolin – SRplay", den här gången med folkmusikern Sara Parkman. ( Det finns en jättelång lista med halvtimmeslånga inslag att välja och vraka i. Några nya avsnitt lär det dock inte bli, podden hamnade i SR:s sparpaket.) Men i det här avsnittet handlade det om bland annat om tradering, och som sagt, finns det en liknande mekanism när det gäller bildkonst och fotografi i synnerhet? Det är ju inte som i medeltidens och renässansens målarverkstäder där konstnärerna sakta men säkert lärde sig bildtillblivandets alla steg, från hur man tecknar och förbereder materialet för teckning till att slutligen landa i hur man målar jungru Marias blå klädnad samt avsluter med en liten förgyllning av det hela. Den som blir nyfiken på sånt kan läsa en liten bok av Cennino Cennini; boken om målarkonsten. Den kan man då och då hitta på Bokbörsen, eller på biblioteket (om det nu finns kvar).
   Om man bläddrar runt i Fotografisk årsbok, som ett exempel, eller STF:s  Årets bilder och liknande är det ändå lite överraskande att vissa motiv hänger med år från år. Inte bara fågelfoto (där det har hänt något stort och revolutionerande, men det tar vi en annan gång) utan även sånt som porträtt i vardagen, gamla människor, öde torp, unga människor i urban nattmiljö, oskarpa bilder, skarpa bilder, barn som leker, barn som ser underfundiga, djupsinniga, överrumplade ut. Hundar, katter, skånelängor, high key, low key, och så vidare, och så vidare.
   Är det då något problem? Det tycker inte jag. Men det som är intressant är hur bildsynen, bilduttrycken  traderas, inte muntligt men på något sätt visuellt. Man ser och tar efter. Mer eller mindre medvetet. Eller är det så att människan har ett antal gemensamma referenser, bilder, arketyper, för att slira in på C.G. Jungs domäner. Kan så vara, men är det inte snarare att fotografen känner en samhörighet med en miljö, uttryck  och traderar liknande bilder. För bildtraditionen vidare. Och visst är det lite märkligt att även i genrer som gatufoto är det lätt att urskilja en mängd olika spår. Fortsättning följer, typ.

Lördagsblues

Bill Öhrström på Katalin Godsmagasinet Uppsala. Åttio är det nya sextio (eller hur det nu är...)

Likvärdiga denotationer

Bilder där denotationerna är likvärdiga, som inte besvarar frågan om vad, var, när, vem eller varför. Som fungerar mer som fönster än som spegel. Sådana bilder kan ibland fascinera mig. Öppna bilder.