Snabba kast i bildverkstan

Härom veckan pysslade jag med fotopolymer, och nånstans där i den grafiska verkstaden dök tanken upp att slipa upp och skärpa mina bildhuggarjärn. Att  slipa en skölp, en getfot och de andra nödiga verktygen som behövs för  att skapa tryckformar i högtryck. Från en sak till en annan ytterlighet, om man så säger. Men annat kommer emellan.

Denis Stéen. Grafiker. 1929-2020

Som  att skapa ett bildspel över tjugo års fotodokumenterande av en verksamhet dök  plötsligt upp. Inte helt heltäckande, luckor finns. Porträtt, dokumenterande bilder och kanske bilder som anger tiden, tonen. I nån slags om inte linjär så dock utmed en tidslinje. Och jag ska inte använda ljud eller musik som klister. Att hitta rytmen, takten i klippen. Att få till de spontant uppkomna porträtten, för det är i de porträtten projektet fann sin början. Om det nu finns en genre som heter spontanporträtt, bilder tagna mer eller mindre i ögonblicket, inte så mycket tid för en överenskommelse med subjektet. Ibland blir det serier som kan komplettera. 
   Och frågan, ska jag använda abrupta klipp eller med övergång eller toning. Och hur avgöra längden på klippen. Hur lång tid behövs för att läsa en specifik bild? Om alla är exakt lika långa blir det lätt monotont. (Jag har gjort sånt här tidigare så jag känner mig inte osäker, tvärtom rätt taggad.) 
   Bildspel associerar gärna till andra tider, Kodak Carousel och andra lösningar. Det här var stort, och kostsamt på den tiden det begav sig. Bildspelsprojektor och de tekniska lösningarna runt dem var på något sätt också  diapositivets grande finale, låt vara rätt utsträckt över tid. Men efter bildspelet kunde diapositivet inte utvecklas så mycket längre. Ja, bortsett från att sedan länge vara material för färghantering i bild till tryckmedia.
  I dagens digitala verklighet är ett bildspel redan implimenterat i datorn, paddan eller smartphonen. Och visning på en skärm eller via en projektor.
    Jag pysslar ihop mina bilder i Adobe Premiere, egentligen ett filmredigeringsprogram men som funkar utmärkt. Jag råkar ha det tillgängligt. Men lite störande att kortkommandon är rätt få, och det är många operationer för att få till en sekvens.

Tjugoårs samlade bilder. Kvaliteten är skiftande, milt sagt. De första stapplande digitala stegen, minns ni dem? Till dagens knasterskärpa och dynamiska omfång. Som för mig, jag gör allt i svartvitt, har stor betydelse. Och ställer frågan, hur mycket handpåläggning för att få ett likartat uttryck, eller låta skillnaden finnas och betrakta det som en berättarkomponent?

Lite mer om Rembrandt…

Ibland skriver vi lite snabbare än vad som bordes. Renässansen och sextonhundratalet måleriteknik är väl inte allmängods. Precis som en del fotografiska teknikaliteter inte är helt uppenbara för ickefotografen. Det här med att måla fram ljuset till exempel. 
   Man började med att lägga en tonbotten över duken, ganska mörk, helst med färgton. Grönjord, rå umbra, caput mortum (ett mörkt lilabrunt pigment) och säkert några fler att välja mellan. Efter det målade man fram ljuset i bilden med ett vitaktigt pigment oftast blyvitt. Därefter målade man fram färgtonerna med passande lasyrer. Med vetskap om detta förstår man säkert hur Rembrandt arbetade.  Det påminner lite grann om den metod där porträttfotografen börjar i ett mörkt rum och allteftersom ökar ljusintensiteten och lägger till fler ljuskällor. Detta ha jag läst om och hört i visorna. Nån som känner till fotografer som arbetat på det sättet?

Kökspigan. Se den på riktigt i Nationalmuseets samlingar.

Rembrandt, korn och beskära.

Den här bilden är beskuren. Jag tog bort en del överflödigt som inte tillförde något. Jag har kastat rawfilen. Jag har inget behov av att ångra mig. Det är bra som det är.
   Det finn olika skäl till varför man väljer att  beskära  en bild. Batavernas trohetsed, Rembrandts målning som hänger på Nationalmuseum, lite grann på nåder, en privat donation garanterar hängningen åtminstone en tid framåt (marknadsekonomins kultursyn) är ett bra exempel på beskärning, dock av lite annorlundas skäl. Från början var den fem och en halv meter bred och lika hög, men av inte helt utredd anledning, dock sannolikt, beroende på beställarens synpunkter om måleri och en avsaknad av som det heter, tillräckligt hög heroisk ansats i målningen. Det där med armlängds avstånd eller inte är nu inget nytt.
   Var det bortskurna hamnade vet man inte, vore jag Rembrandt hade jag skrapat bort målning såväl som grundering och målat nya tavlor på dukresterna. Återanvändning är inget nytt fenomen.
   Men hur målade Rembrandt? Att han var en mästare på ljus så klart är oomtvistat. Porträttfotografer sätter gärna ljuset som så kallat Rembrandtljus, chiaroscuro,. Metoderna för att uppnå det är många, men vill man pricka åt det rätta hållet kan man studera Riddaren och falken som hänger på Göteborgs konstmuseum eller Kökspigan på Nationalmuseum. 
   

Rembrandt använde en relativt gammal teknik för att bygga upp ljuset i målningen. Renässansens målare använde den tekniken fast med en undermålning i tempera, oftast äggoljetempera. Rembrandt bygger upp ljuset med, antagligen rätt mager oljefärg och får samtidigt en reliefartad struktur. Något som blir lite av en genväg. och ett nytt uttryck när han likt traditionen från renässansen tar fram färgtonerna med tunna lasyrer, och då med en begränsad palett.
   Vad kan en fotograf lära av det? Att ljuset ofta byggs bäst i ett svartvitt läge, att färgen därefter, redan i redigeringen, kan hållas lite kort och att fotografen gärna får hålla lite koll på ljusförhållandena i bilden. Om en bild innehållsligt eller berättartekniskt  tål att beskäras gör man det (Jag brukar ofta bläddra i boken om Beata Bergström . Signum 2013) . Att oskarpa bilder, som ofta tenderar att hänga på papperskorgskanten, med beskärning då och då kan bli nåt. Och att raw-formatet, guds gåva till digitalfotografen tillåter väldigt mycket mixtrande. Att oskärpan, Rembrandts sfumato-teknik hop med det pastosa ljusmåleriet är just oskärpa.
   Och titta på Batavernas trohetsed med vågplanet i bordskivan, de yttre gestalterna aningen beskurna. Ljuskällan dold bakom en figurant, avsaknaden av ett uttänkt gyllene snitt. Om det funnes en gyllene snittkomposition försvann den med all säkerhet den dagen då Rembrandt, antagligen i viss affekt  skar ut händelsen berättelsen. Den berättelse som funnits att se i Sverige sen slutet av sjuttonhundrtatalet Översätt det bildspråket till fotografiskt bildspråk. Man kan lära sig en hel del av detta.
   Och vad kan vi lära oss av impressionisterna. Något att återkomma till.

(Bilden ovan har inte ett Rembrandtljus. Ljuset faller i stället  in från en ljuskupol gott och väl tio meter upp. Och det oviktiga är kastat. Jag drar in svart och vitpunkt i den mån det behövs.Vägen mot svartvitt innebär en procedur Silver Efex. Jag använder helst Plus-X pan-simuleringen men lyfter svartpunkten en liten aning. Tillbaka i PS kollar jag återigen kurvan. Ska bilden vidare till tryck eller print ser jag till att den får en svag S-kurva, att kontrasten får en liten skjuts och att jag lägger på en liten aning klarhet för att få kontrast i mellantonerna. Om bilden ska publiceras på nätet får den en lite granna omvänd kurva, inga dramatiska spakdragningar. Det här är receptet för att få lite mer stuns i kornet. Tycker jag.)
 Nikon D300 24-70 2.8. )

Och hur gick det här då?

Det här är Hamed. 2015 tog han sig ,som många andra ungdomar, från Afghanistan till Sverige, en resa som i runda slängar tog tre månader. Inte alldeles enkelt alla gånger. Jag tog bilden nån gång hösten 2016. Åtta år senare visar statistik från SCB att det gått förvånansvärt bra för de här ungdomarna. oväntat bra skulle man kunna säga med adress till integrationsolyckskorparna.

Isobel Hadley-Kamptz fristående kolumnist i Dagens Nyheter skriver så här idag:
”...De ensamma unga fick i väldigt stor utsträckning hjälp av svenska familjer och det svenska civilsamhället. Det fanns mentorsprogram och kyrkor och idrottsföreningar hade språkinsatser som på grund av det akuta behovet fångade upp de ensamkommande betydligt mer än andra. Där staten vägrade ta ansvar klev vanliga människor in.
Jag vill aldrig igen se svensk offentlighet ta sina händer från enskilda utsatta människor på ett så tydligt sätt som man gjorde med de ensamkommande barnen. Men civilsamhällets insats var fantastisk, och jag är övertygad om att den bidragit till gruppens framgångar. Det säger något om hur vi generellt borde ta emot invandrade, för att över huvud taget ge en möjlighet till snabb integration.”
   Onekligen något att väga in. 

( Bilden och ett tjugotal liknande togs utomhus i befintligt ljus en halvmulen septemberdag 2016. Fuji Xpro1 35mm 1.4)

Två utställningar. Två konstnärer. Nåt gemensamt.

Katrina Loelv är en konstnär jag känt länge. En konstnär med en konstnärlig integritet. Som gör väldigt fina bilder. Då och då tecknar och målar hon på ritfilm, nåt vi är överens om att det är ett utomordentligt material. Katrinas bilder är subtila men samtidigt väldigt påtagliga.De är det dom är, men samtidigt  mycket poetiska. 

Anders Rönnlund ställer ut i den andra lokalen. I rätt skarp kontrast till Katrinas, men helt uppenbart lirar hans skulptur, en avancerat uttänkt rörlig skulptur, datorstyrd som med droppar ritar beställda bilder med vattendroppar i en stor bassäng. Det här är ett maskineri som i sin framtoning av rostfritt, vatten och programmering uttrycker något synnerigen subtilt.

   Det här är nog konst som ligger en bit från mittfåran, både Katrinas och Andreas. Och det krävs nog lite, lite grann av betraktaren. ( Läs gärna lite mer om dem i länkarna.)

(Idag, en regntung plus tiogradig dag i mitten av november inbjuder till lite redigering i Tri-X anda.)