Anders Petersen

Det skrevs förvånansvärt lite här på FS om en av  årets stora fotohändelser, Anders Petersen Stockholmsutställning på Liljewalchs. Det kan naturligtvis bero på att Fotosidans bloggar nu inte huvudsakligen är en angelägenhet för stockholmare och närboende utan att FS bloggar till stor del lever och verkar ute i provinsen. Vilket är bra. Att det inte bara är ett Stockholmsperspektiv. Nåt som det annars är ganska mycket.
Alldeles oavsett. Det var i mina ögon en stor, och viktig utställning. Det är så omisskännligt Anders Petersen. Det finns en sån styrka och konsekvens i bilderna, och i den berättelse som växer fram. Och att man kan gå in var som helst i bildflödet och fortsätta åt vilket håll man vill. Det märks inte minst om man bläddrar i katalogen Som dessutom är ovanligt snygg med bilderna i stokastiskt raster. Det är en fröjd för ögat. Och en sak till. Katalogen är trådbunden på ett lite granna slappt sätt, vilket gör att uppslagen faller ut på ett sällsynt sympatiskt sätt. Inget brytande i bokryggar här inte. Så missade man utställningen finns väl katalogen att beställa.
Ytterligare en iakttagelse runt AP:s utställningskatalog. Som avslutas med en ganska okomponerad och okomplicerad bild från en busshållplats vid Slussen. Dimma, dis. Nångång tidig förmiddag får jag för mig. Den där timmen när lugnet kommer efter all morgonrusning. Det är den avslutande bilden i en serie på hundratals bilder. Stockholm, hennes innevånare. Det svartvita. De hårda kopiorna. Och en och annan mjuk porträttbild. Och varför, undrar jag, kan en sådan miljöbild få en sån tyngd och så mycket berättelse om det inte vore för att den så att säga vilar på hela denna mängd av tidigare bilder.

Hela den här utställningen, det här projektet är i mitt tycke en ickelinjär episk lyrisk svit. Och det går att gå in i den var som helst. 

(Idag en varm och solig sensommardag. Rätt mycket tid gick åt till att laga en grannes gräsklippare. Lite granna andens seger över materien. Och att varje dag för med sig en ny kunskap.)

Motorsågskonstnär

Det här med skulptörer som arbetar i trä med motorsåg är en delikat fråga. Men Mats Nyberg är nu en av de väldigt få som har förmågan att använda motorsågen till något därutöver. Och dessutom i ackord med både teckning och video. Nu är vi jättelångt från utsågade älgar och örnar. Galleri Ett Sysslomansgatan 1 Uppsala

och bakom objektivet sitter väl antagligen en kamera.

Jag är nog inte ensam om att ha en lite för stor maskinpark på den fotografiska hyllan. Som jag dessutom har förmågan att ytterligare utvidga. Men jag köper begagnat så det är väl ändå lite recycling över det hela. Grejorna fyller på något sätt ändå sin funktion. Bilden här ovan har väl alla typer av oskärpa en bild kan tänkas ha? Nej, skakningsoskärpa saknas, och faktiskt inte heller fel fokus. Nej, skärpan ligger där den ligger. Här är det rörelseoskärpa som gäller. Och enbart det. För att ta den här bilden är en stor sensor, ett vältecknande objektiv av kvalitet och ett stativ av nöden.

Syftet med bilden, och ett antal andra bilder som togs samma dag ( tack Hanna) var att fungera som skissunderlag till ett antal teckningar. Men borde det inte räckt med en mobilkamera? Eller en betydligt enklare utrustning? Och stativ? Det finns ju VR. Nej. För det här arbetet behövdes bra grejer, bra bildfiler. En mobilkamerabild hade fungerat alldeles utmärkt i sin egen värld, men så fort den hamnar utanför, i printvärlden, i trycksaksvärlden, i de stora skärmarnas värld och i andra världar så är den ohjälpligt distanserad. Jag behöver helt enkelt väldigt bra oskärpa i just den här bilden. Var sak har sin grej.  Syftet är att bilden i framtiden blir en av flera ganska stora printar utifrån en bildidé som jag funderat på länge. Jag kan naturligtvis inte lova att det blir av men om jag nu har bra råvaror så är möjligheten i alla fall närmare. Fast tanken att använda bilderna som fotografiska förlagor för att teckna en fotografisk oskärpa kittlar onekligen lite.

( D800 24-70mm 2.8.   bl. 9  1/4 sek.)

Årets första bild

Årets första bild blev ett försök i akt och mening att ta en serie porträttbilder. I nästa projekt alltså. I brist på modell, som lämnat återbud - modell eller kanske snarare en figurant verkar vara svårfunnen, går det ändå att tejpa ihop nåt som har ungefär lika mycket djup som ett huvud. Det här är alltså ingen konstbild. Enbart ett test. Papperslappen på väggen bakom för att utröna vilket skärpedjup som är möjligt i det här rummet, eller snarare vilken brist på skärpedjup som går att uppnå. Provade tre objektiv och fastnade för ett gammalt Nikkor-PC 105mm 1:2,5. Så får det bli. 

Så var det en gatufotodiskussion igång i forumen. Intressant. Men jag håller mig utanför så länge. Har nog inte så mycket att tillföra.

Linsen som verktyg och lite annat i dagens tidning

I lördags hade vi vernissage med en fotobaserad utställning på Åhuset Walmstedtska gården. Det är roligt att få positiva omdömen. Det känns som det är på rätt väg. Mina landskap är ett försök att gestalta en liten, liten bit av flykten genom Europa. Det där att fly för sin existens i ett delvis underskönt landskap. Ja, nåt åt det hållet iallafall. Ungefär så här ser det ut.