Tour de France III Bretagne
Av olika skäl blir det bil till Bretagne. Gasdriven. Billigare, aningen bättre ur klimatsynpunkt. Men att ta sig till en liten by vid atlantkusten låter sig inte göras med vare sig tåg eller andra kollektiva färdmedel. Och vi är på väg till Saint Tharmec, en pytteliten by med Atlanten i fonden. Där träffar vi Brigitte, husägare, atlantseglare och ytterligare ett tillskott till den stora franska familjen.
Vi bor i ett stenhus byggt nån gång i början av 1800-talet. Massivt. Det har det goda med sig att om man bara stänger fönsterluckorna på morgonen hålls inomhustemperaturen hyfsat anständigt. Bretagne som haft snart två månader av regn, blåst och allmänt väderelände fick precis dagen innan vi anlände 33 grader varmt, sol och allmänt turistväder.
Huset blir vår bas för olika utfärder längs kusten. Inte minst för att handla ostron. Ostron gillar man eller inte. Jag gillar ostron.
Vi besöker Pont Aven och går på museum som jag skrivit om tidigare (när uppkoppling och andra teknikaliteter fungerade som de skulle) och avslutar kvällen med en sjuttiofemårsmiddag på krogen. Ja, vi lever ett gott liv.
Som sagt, en skaldjursplatå innehåller både det ena och det andra. Och, såna här excesser är i Frankrike helt enkelt ett sätt att servera på. Ett fat med de skaldjur man hittat under dagen. Gissningsvis en krabba, langustin, ostron, små snäckor som man pillar ut med en liten nål. Räkor och lite annat. Väldigt långt från en Stureplans-ängslig hurra vad jag är rik-manifestation.
Brigitte till vänster. Gill till höger. En liten rolig detalj är att Brigitte som är geolog har jobbat med oljeindustrin i sitt hela yrkesliv. Vi undviker närmare diskussion om detta, men vad vi kan förstå har hon rätt många synpunkter om fossilindustrins bekymmer och nackdelar. (Flaskan i bild är från Sverige. Nån slags bubbel gjort på björksav. En liten ton av björkfanér skämmer det hela.)
/B
F