Muu

En sanning är att allt det som syns i en bild är att betrakta som berättarkomponenter. Och frågan blir då, vad uppfattar betraktaren/mottagaren? De väsentliga bildelementen borde väl inte vara något problem men det kan finnas undanskymda, sådana som kan bli till bildens punctum. Den här bilden saknar ett punctum och det är heller inte tänkt att den ska ha nåt heller.

Men om man räknar in färgen som en berättarkomponent, och det bör man göra eftersom den faktiskt syns, så finns det ett problem. Hur receptiv är betraktaren inför en ändring av bildens färg, som i det här fallet en relativt subtil ändring. (En mjuk s-kurva med vitpunkten indragen och sänkt ett par steg, klarheten ökad och mättnaden sänkt. Plus lite grundskärpa. Allt utfört i Camera raw.) Det är alltså inte den mest förekommande justeringen om man tittar på bildflödet i våra vanligaste sociala medier. Däremot vanligare i tryckmedia. 

Som sagt, hur uppfattar betraktaren den här färgförändringen? Gissningsvis som en liten, liten irritation i den "perceptuella maggropen". Om ens det. Om man skulle be betraktaren att beskriva färgen så sätter jag min gamla keps på att utlåtandet blir "Tråkig". Möjligen dyster.
För att överhuvudtaget se vissa förändringar behöver man kunna jämföra. Antingen genom att se de olika alternativen samtidigt, eller att man så att säga, har möjliga alternativ i bakhuvudet. Alltså en viss erfarenhet och därtill hörande kunskap om hur bilder kan förändras. Och att bilder kan förändras i vissa syften. Ibland grumliga.

Ibland väljer man att gestalta verkligheten i gråskala. Väl medveten om att verkligheten är i färg. Åtminstone här ute på Kungsängarna.

Om vikten av att vara tydlig när man gör skyltar

Oavanstående skylt hittad i Windermere, Yorkshire är komplett. Finns det något mer att påpeka?

För att i någon mån motarbeta rådjurspopulationens härjande bland rosor och akvileja gjorde jag den här skylten. Det finns skäl att misstänka att den är heltäckande och förståelig.

Lipica

Jag bläddrade i en fotobok*; Berätta inte för någon-tjugo fotografer med bilder från Slovenien. Bland annat en serie av Gunilla Sikström om Lipizzanern, de vita hästarna som är helt förknippade med Spanska ridskolan. Som föl är de grå eller gråbruna. Först vid åtta tio års ålder blir de vita. 

Den här bilden är tagen i  Lipica i Slovenien. En helt vanlig dag i ett lippizzaner-liv. Tittar man noga ser man ett föl till höger i bild. För några år sedan gjorde jag en rundresa i det lilla landet inklämt mellan Italien och Kroatien. Hittade en lite bortglömd mapp på en av hårddiskarna med bilderna därifrån. Slovenien gav intrycket av en hel del forn öststat, en hel del EU-pengar. Lite mix av det mesta.
Ska botanisera lite mer i den här mappen tror jag. 

*(Lindberg m.fl. Berätta inte för någon. Kartago förlag 2005.)

Sprättgök

eller kanske snarare tupp. Men sprätter gör han, grannens väckarklocka. Han har en egendomlig rullande gång, det är som han snavar på sina sporrar för varje steg. Borde kanske varit i färg här men jag kan avslöja att det är varmt ljusbrungult som gäller. 

Det liksom ruskar till bland bloggarna ibland. Något händer. Jag försöker läsa varje dag, skumma igenom flödet. Det roar mig. Allt kommenteras inte, men läst blir det mesta. Särskilt roligt är det när bloggaren utvecklar ett resonemang. Där bilden eller bilderna blir som ett avstamp för tankar om ditt och datt. Politik är inget hinder. Den fotografiska bilden har gått hand i hand med politiken allt sedan begynnelsen. En del skriver om teknikaliteter vilket företrädesvis den manliga blogghalvan tycks hysa stort intresse för. Ibland svävar det iväg väldigt djupt in i optikens innersta skrymslen  och då blir det på något egendomligt sätt extra roligt att läsa. Vetskapen om att det finns folk därute som är djupt hängivna. En sund hängivenhet är aldrig fel.
En del sprutar fram bilder, en varje dag, vilket manar till efterföljd. Och så dyker det upp en knasterskarp drillsnäppa eller något annat flygfä. Att det finns en fotografisk entusiasm är uppenbart.
Vad jag saknar är kanske ett fotografiskt samtal om bilderna som kommunikation. Om varför tekniken spelar roll för berättelsen. Men det är kanske svårt att få till i ett sånt här forum.

( Så mycket om tuppar blev det inte. Men en bild kan alltid sätta igång en tanke. Ibland lite oklart varför.)

Närkontakt

Närkontakt med ett får. Och ett digert efterarbete med att göra rent ett, guskelov, uv-filter och inte en frontlins från en tackas kärleksfullt våta kyssar. Och detta trots ett omfångsfullt motljusskydd.

(Nu snackar vi oskärpa. Frågan är på vilket hårstrå skärpan ligger. Nikkor 24-70 2,8.)