Dokumentärt och svartvitt

Härom  veckan hittade jag ett par volymer på Myrorna från fyra förläggare, bland annat Gruvarbetare i Wales med foto av Kjell-Åke Andersson. Det här är sjuttiotal. Tri-x, kornigt svart, nåt som förvisso passar ett dokumentärt arbete om kolgruvearbetare. Även om repron med dagens mått är rätt klen så funkar svärtan bra. Och det är klart att hade man haft råd och eller möjlighet till fyrfärgssvart hade det blivit lite extra tryck i bilderna. Men så var nog inte tiderna. Hursomhelst, min tanke och fråga, görs den här typen av bilder och dokumentation idag? Det borde vara så. Eller är det så att den tekniska utvecklingen i det digitala rummet skapar så mycket annat att den så att säga skapar en ny berättardimension. Kanske framförallt färg, som inte kostar något, men också stort dynamiskt omfång och möjligheten att runda dåtidens tillkortakommande, låga ASA-tal. Har den nya tekniken skapat nya berättarkomponenter och hur förhåller sig ett ungt öga till dåtidens dokumentära bilder.
   Dream Street, Eugene Smiths stora Pittsburg-reportage, en egendomlig historia i sig, kom ut i nyutgåva förra året. Apropos en annan tid och ett annat sätt att berätta. Svartvitt.

(Och nu återstår det där fyndet, en löjligt billig Anders Petersen, Gröna Lund på någon loppis ute i provinsen. Hoppet är vår vän.)

När fotografiet blir en reproduktion och lite annat mörker.

Ett fotografi återgivet i tryck i en tidskrift är en reproduktion, nånstans i processen har bilden blivit rastrerad, alltså översatt till ett tekniskt bildförfarande som lägger till något, drar  i från  något. Någonstans där övergår bilden till att föreställa ett fotografi.
   Som en fotopolymer, fotogravyr eller bara det att fotografiet rullar in i en offsetprocess. Om man vill rådbråkad och fråntagen allt vad dynamiskt omfång heter. Ett nytt liv liksom.
   På  en del FB-grupper som jag är mer eller mindre skyldig att följa, de ligger så att säga i närområdet och innehåller ofta nyttigt  skvaller, och bortsprungna hundar och katter. Men  inte sällan bilder som är just bara så där vackra som bilder bör vara. Solupp och nedgångar, blomsterprakt i den egna täppan, ja ni förstår. Och för att möta det är det frestande att lägga in lite raspiga, svartvita saker utan omedelbart skönhetsvärde.

Sydlig kuling, regn och lä i  viken. Sommarsemester ställs undan.

Jag sitter på ateljéverandan. Höstmörker och regn som piskar mot rutorna. Det är på det hela mycket nöjsamt. I morgon har det förhoppningsvis mojnat och jag kör båten till varv. Det är en priviligierad tillvaro, jag är inte född på Västbanken eller Gaza är en tanke som räcker långt. Tänk den.

Vissa foton fordra färg. Pride till exempel.

Som sagt, den mest inbitne svartvitpuristen får stryka flagg inför en prideparad. Det går liksom inte att tänka svartvitt. (Jodå, det går så klart att fotografera färg i svartvitt, men pride är färg. Och gärna mycket.) Man blir befriande glad av såna här kärleksfulla manifestationer, ja det är svårt att undvika.

Att vara förryttare för ett helt tåg av människor och gränsla en sån här maskin är väl rätt avundsvärt. Be proud!

En mild och varm septembersol. 29 grader varmt. Say no more.

Prideflaggor gör sig bäst i motljus.

Och man kan passa på att addera något extra. 

Så finns det såklart en orm även här. Den här farbrorn är jättearg, milt sagt osammanhängande och man kan undra om han inte för eller senare tappar rösten eller åtminstone blir hes. Men icke då. Och det kristna kärleksbudskapet verkar ha gått honom förbi. Han får bli svartvit. Ungefär som hans själ kanske.

Det är kul när det händer saker på stan. Prideparader är väl ett av få tillfällen där en gatufotograf kan härja fritt, ja det är som om det vilar en tydlig uppmaning i luften .

September och den illustrerande bilden

I morgon bär det av till människobyn, för ett par dagar. Tandläkare, ärenden, ett vernissage att besöka. Frakta hem vad odlingarna gett. Vardag liksom. Men åter på lördag kväll meddelar jag grannen. Vi har haft blåsigt hela sommaren (utom en dag men då strejkade startbatteriet och  turen till yttersta skären blev till stoft och ouppfylld längtan). Sydlig, S till Sv och  sällan under 6-7 m/s. Trevlig vind att segla en styv båt i men inte köra en lite för kort motorbåt i. En bra sommar för vindkraft kan man också säga. Vilket också visar sig på elpriset läser jag i avisen. Varmare-mer energi. Ångmaskinens princip, som fysikmajjen beskrev det  en gång i tiden. Framtill hit fungerar nog bilden som  en illustration till texten. Väg=på väg nånstans. Kraftfulla moln=klimat och väder. Vägkrök åt höger= vart är vi på väg, riktning framåt.
Integration, dagens andra tanke i huvudet, ryms inte i denna bild. Får försöka hitta en annan bild till det. 

Clafouti, någon?

En clafouti är en dessert i det franska köket som vi inte kände till. En slags omvänd tarte de pomme men betydligt friare i  kompositionen där allt toppas av en pannkaksliknande smet. Vi använder plommon. Vårt lilla plommonträd dignar av frukt. Bra pollinering och knastertorr juli-augusti, nåt vi får vänja oss vid i Roslagen, stressar växterna att sätta frukt i mängder. Sista gången liksom, efter detta döden är trädets "tanke",  hör vi samstämmigt från närmaste arborist som en närstående botaniker. Otippade effekter av klimatförändringen. Vilket inte innebär att det kommer upprepas år från år. Träd kan tröttna de med.

Nåväl, plommon delas och urkärnas. Äggvitor vispas fluffigt och det ingår både vetemjöl som vispgrädde och är det på franska ingår ett flertal bunkar, skedar med flera köksredskap. Frukten läggs i botten  på en smörad och sockrad springform, ovanpå det ett par lager av smet varefter allt går in i ugn. Gräddas och serveras med vaniljglass. Gillas särskilt av kökspersonalen.

Vardagsbilder ligger nära begreppet massbild. Och var hamnar exponeringarna. Bilder nära nog direkt ur kameran. Men ändå, bilder som i ett familjärt sammanhang har lite längre bäst före datum, åtminstone om morfar har vett att lagra bilderna på ett vettigt sätt.