Finnisage och dagsrapport

Så var det klart. Två veckors utställning och två veckors vaktande av densamma. Man blir liksom lite trött. God respons på mina utställda bilder, känns bra i själen. Nåt slags kvitto på att idé och bilder fungerat.

    Läser en intressant artikel om fotografiet som sanning: https://www.bildspraket.se/blog/den-oumbarliga-ingrediensen-ar-sanning-2/ 
Det handlar inte bara om att ljuga med bild, det handlar om lögner som är kopplade till bildskapandet, till bildskaparen och till sammanhanget där bilden skapas och lever i.
   Jag blir dessutom särskilt intresserad av Andreas Gedins nyutkomna bok om Christer Strömholms förflutna. Inget nytt i och för sig. Mycket av CS nazistiska ungdomsförflutna är känt. Men vad mer är det vi behöver veta? Omfattningen av det hela? Eller personen, CS? Självbilden CS som byggs upp och varför? Och det här nånstans de flera bollar studsar in på arenan. Men jag har ännu inte läst Gedins bok, så jag vet inte och väljer att inte tro. Varken kan eller ska ge en recension.    

I en värld av lögner och friserade sanningar får man hålla två bollar i luften, ibland fler. Världen är uppochner.

Jag läser Björn Wiman i söndagens  DN om  Den " gåtfulle" prästen Abraham J Muste. Det berättas att han under en av sina ­oupphörliga protestaktioner mot Vietnamkriget fick frågan av en tidningsjournalist: ”Tror du verkligen att du kommer att kunna förändra det här landet genom att stå här ensam utanför Vita huset med ett litet ljus mitt i natten?”
Hans svar kan fungera som ett slags manual för fortsatt mental hälsa i en allt mer vanvettig värld: ”Å, jag gör inte det här för att förändra landet. Jag gör det för att landet inte ska förändra mig.”

Håll ut.