Svampar i januari

Den här "vintern" är nog lite exeptionell. Hitills har politikernas "vargavinter" ännu inte riktigt infunnit sig, åtminstone inte här nere i den tätbefolkade delen av landet. Det är hyfsat varmt, blåser en hel del, grundvattnet återhämtar sig sakta – med eller utan översvämningar,  fästingarna vaknar och ja, lite ur led är tiden. Man har plockat ramslök ute på ön har jag hört. Det är elväder.

Är det varmt och fuktigt sätter nedbrytningen igång. Svamparna trivs, alla dessa åtminstone för mig helt okända sorterna. 

Det där gula slemmet är kanske en sån där intelligent slemsvamp? Vilket får tanken att i en hastig sekund svänga förbi tankar om AI. Det svarta i överkant är också en svamp av nåt slag.

Idag gäller den lilla, något lynniga Fuji X10 med tio år på nacken. Men den har en bra macrofunktion som passar bra när man går med näsan i marken.

Fotsvamp.

Så får man en dag att gå.

Vindkraft är kärnkraft.

En grej jag inte riktigt förstått är det här med kärnkraftsförespråkarnas vurm för kärnkraft. Vår planet har sen begynnelsen drivits med kärnkraft, fusionsenergi dessutom, denna hett eftertraktade energiformen  som är så svår att få till konstgjort. Men vår sol levererar sådan och ha så gjort i milliarder år och kommer att fortsätta i milliarder år på detta vis. Det är liksom inget nytt under solen.

I den ljusa tiden blir det en del lite tillbakalutat makrofotografi i spenaten. Kan det ha att göra med pappans stora intresse för flora. Han byggde herbarier han. Nikon D800 och ett Nikkor 55mm är utrustningen som i huvudsak gäller.

Hur fungerar ett kärnkraftverk? Man skapar värme genom att klyva atomer, koka vatten som blir ånga och driver turbin som i sin tur driver en generator som i sin tur genererar elektricitet.  En energiform som kan användas till lite allt möjligt. Skapa värme till exempel. Vilket är lite att gå över ån efter vatten. Men elektricitet kan omvandlas till andra saker också,  att få  tåg och elbilar och sånt att rulla. Eller värma upp badrumsgolvet eller sätta snurr på en hjärt-lungmaskin och en hel del andra mer eller mindre nyttiga grejer. Man kan också utnyttja lägesenergi genom att använda den kondenserade vattenångan som kan samlas upp i dammar och sen med hjälp av lite fallhöjd få en turbin att snurra och i sin tur en generator skapa elektricitet den vägen. Som man kan använda till lite allt möjligt. Fast just det sättet är kanske lite osmart att göra med ett kärnkraftverk. Pysslar man med solenergi kan man såklart plocka hem energin direkt via solceller eller andra mer spektakulära projekt som man gör i Marocko till exempel. Eller att med hjälp av nanoteknik och tunna filmer utvinna elektricitet direkt. Den tekniken är de bra på vid Ångströmlaboratoriet i Uppsala.
  För visst är det nu så att det helt enkelt finns tillräckligt med energi tillgängligt väldigt många gånger om för att täcka ett konsumistiskt ohållbart leverne redan nu. Plus en hel del annat också. Kärnkraft är liksom bara dumt. Som sagt, bättre att ta vara på det som redan finns. 
   Eller kan det vara så att vindkraftverk inom synhåll är en alltför tydlig påminnelse om det här med överdriven konsumism?

Hagtorn inte riktigt utslaget men berett på att utnyttja fusionsenergin som fullkomligt sköljer över trädet, och mig, och det mesta i grannskapet.

Om oskärpa och brännvidd. Lite mer tankar i sommarhagen.

Nattviolen står i hagen. Ett par stycken. Bortsett från det att det finns två varianter, grönvit nattviol och nattviol av den här orkidéen, vilket mitt besök och högst trovärdige ciceron i gröngräset berättar. (Är man professor i botanik så har man auktoritet.) Ståndarknapprummen i den grönvita bildar vinkel mot varandra till skillnad från den den vanliga där ståndarknappsrummen är parallella. Se där en skillnad att jämföra.
   Nattviolen växer ofta på gräsbackar i skogen, ibland hedar och som här i mulbetad mark. Och där dyker den upp, fotografens fråga, hur beskriver man en nattviol i bild? Bortsett från den objektiva redovisningen, artnyckeln att känna igen med. Såna bilder finns redan väldigt gott om. Eller är det något annat som skulle kunna lyftas fram. Namnet nattviol berättar onekligen om dunkel. Så varför inte försöka ta bilden mot en delvis mörkare fond. Och ha lite ljus med i bakgrunden. Man ser mörker bättre om det finns ljus, ja det är det där med att jämföra.
   Men hur beskriver man doften i bild? Viol berättar om väldoft. Den grönvitas doft har en ton av vanilj säger floran. Bägge doftar i skymning och natt. Dofter, särskilt väldofter är väl ofta ganska subtila, inte helt och klart definierade. De är ganska oprecisa, de påminner om, och så vidare. Till skillnad från de mer oangenäma lukterna.
   Ett sätt att beskriva oprecisa, och subtila saker kan vara genom att utnyttja olika former av oskärpa. Lite grann. Kanske så att just den där viktiga detaljen inte är riktigt skarp. Det tycks mig som en liten, liten oskärpa triggar ögat att försöka se, att anstränga sig. Vilken typ av oskärpa som fungerar bäst, och var i bildplanet oskärpan bäst kommer till sin rätt är nog olika beroende på motiv och andra parametrar som till exempel vad som är bildens underliggande berättelse.

Att åstadkomma den här bildens oskärpa är tämligen lätt. Det är inte mycket vridring på objektivringen som behövs för att det ska bli oskarpt, särskilt om man vill ha ett kort skärpedjup. Och slumpen i form av en liten, liten vindpust kan hjälpa till. Och oskärpan gör det svårt för min ciceron att i efterhand avgöra ståndarknappsrummen. Var det den grönvita eller? Se där, ytterligare en obesvarad fråga.

(Nikon D800, Micro-Nikkor 55mm 2.8. Och här är det manuellt som gäller. En raw-fil är till god hjälp för att få ner exponeringen i bakgrunden.)

Utflykt i spenaten II

Ja, man drar sig tillbaka. Ett liv i ens eget Tusculum. Och då kan det vara nöjsamt att lägga sig på mage i spenaten och förutom fotograferandet också fundera på hur vi egentligen ser. Och skillnaden mellan en modern digital bild med skärpa utöver all rimlighet. Och det som ögat faktiskt ser. När bilden faktiskt motsvarar ögats tillkortakommande.

Rosa alba behöver man inte ligga på mage för att se.

Aklejor på IngMaries äng. Jag var lite sent ute. Lite mer motljus hade suttit fint.

Tänk att humleblomstern redan passerat. Det går för fort.

Jungfrulin, en av dessa anspråkslösa saker som gynnas av mulbete.

Och tänk om det vore möjligt att visa såna här bilder i en lite bättre färgrymd än sRGB. Och tänk om alla skärmar i hela världen genom ett globalt dekret ålades att visa allt i åtminstone AdobeRGB. 
Och kom ihåg. Bilder är bilder. Ett val, ett utsnitt, ett tillkortakommande. Och att 50mm FF inte motsvarar det vi faktiskt ser. 
Ha det gott i spenaten.