Parentes. Lite mer runt fotopapper

Lite mer pyssel i den svartvita lådan. Och att gå lite över gränsen.
Att skapa en duplexbild är inte så knepigt om man arbetar i Photoshop. Hur man gör motsvarande i andra program vet jag inte, det är fritt fram att försöka. Vad man ska tänka på är att inte lägga en hinna över bilden. Det är visserligen enkelt gjort, ett nytt lager och pytsa i en lämplig färgton och sen dra i lagrets opacitetsreglage. Men målet och poängen är att få de mörka pixlarna, eller "silverkristallerna" om man är benägen till metaforer, att få den önskade tonen men dock inte de allra ljusaste. Syftet är också förutom att få till exempel en varmton även få lite extra stuns i svärtan.

(Bild i gråskala)

En annan metod är att gå all in i tryckmedia och montera bilden i program som InDesign, QuarkXpress eller liknande. Utgå ifrån en tiff i gråskala. Montera och tänk på upplösning och storlek så att slutresultatet landar på 300 eller 350 ppi (överkurs, den som vill veta mer får lugna sig.) Direktmarkera bilden och skapa en cmykfärg i färgfönstret.  Nu är bilden färdig för att  gå vidare till ett tryckoriginal men dit ska vi inte utan markerar  bilden och exportera som jpg eller tiff. Filformatet  som man sparat bilden i PS har som  synes en viss betydelse.

(samma bild i fyrfärg CMYK 40 50 50 100.  Vänster jpg, höger tiff. Bild under: övre i fyrfärgsmanér, undre i gråskala.)

Tillbaka till duplex. Gör bilden till en rgb och sätt en pipett i ett väldigt ljust område i bilden. Då ser man i info att rgb värdena är lika men ju mörkare partier i bilden man undersöker med pipetten desto större skillnad i mellan rgb-värdena kommer att visas.

Utvärdering. Det finns flera metoder att efterlikna intrycket av varmtonade silverrika fotopapper från den analoga tiden. Den som lyckas bäst är nog duplexmetoden. Den simulerar två tryckplåtar som ligger exakt på varandra. Den kompletterande duplextryckplåten avger sin färg exakt som den underliggande svarta plåten. Det är poängen.
Och, viktigt att veta, de här beskrivna metoderna syftar inte till att skapa falsarier. Syftet är att skapa något som skapar en liknande ögats känsla som den analoga processen.
   Och visst kan man jobba analogt, min Durst står nedskruvad i källarförrådet, de flesta prylarna i någon flyttlåda, till och med ett akroskop. Nä, där är jag inte än trots att den digitala processen inte riktigt kan återge eller leva upp till  det äkta svartvita. Med förbehållet att det äkta ser man endast när man tittar på riktiga fotografiska kopior på silvergelatinpapper. Printar, nej, oavsett hur duktiga bläckstråleskrivare vi  än har.

Bokeh

Törs man skriva något om bokeh? Det är uppenbarligen något eldfängt och det finns uppenbarligen vissa fotografiska frågor som så att säga ruskar om. Vilket är ganska kul.
Men bokeh, som inte uttalas eller skrivs bokéh, vad finns det att tycka om det? Att det rent tekniskt har att göra med brister i objektiv, vare sig de har uppstått genom konstruktionsmissar, skador hos det enskilda objektiven. Eller i kombination med kamerorna. Eller en önskad effekt av lämpligt antal bländarlameller kombinerat med en tillräckligt stor bländaröppning. 

   Men nåt intressant runt begreppet bokeh är kanske mer kulturellt än tekniskt.
   Förr i tiden nöjde vi oss med skärpedjup som kunde vara kort eller långt, allt på en glidande skala. Och vi konstaterade att skärpedjupet hängde intimt samman med objektivets brännvidd och inte minst, med vald bländaröppning. Men i början av tvåtusentalet dyker ett nytt begrepp upp. Bokeh. Från Japan dessutom. Ett ord för just det där med oskärpa på vissa ställen i bildutsnittet. Och kommer något från Japan bör man haja till för något som är utmärkande för japansk kultur är den här förfiningen med inslag av icke instrumentella inslag. Ja, vare sig det är att komponera en bukett, anlägga en trädgård, koka te, vika papper så nog finns det en aningen högre form av sådana verksamheter i japansk kultur. Så även oskärpa. Om det här har något med shintoismens påverkan vågar jag mig inte in på, det finns kanske någon religionkunnig därute i FS.
   När bokeh når västerlandet så händer det som så ofta. Man analyserar, sorterar oskärpor, bokeh, i olika sorter och härleder dem till teknikaliteter. Och döper om fenomenet till bokéh. Lite grann av appropiering som det talas så mycket om.
   Redan i Photoshop 3.0 fanns flera filter som kunde åstadkomma nåt som liknade bokeh. Inte lättanvänt.
Ett försäljningsargument numer är som bekant att ett objektiv levererar en ”krämig bokeh”, underförstått att objektivet har tillräckligt många bländarlameller.

Jag måste nog erkänna att det japanska aningen mer relationella förhållandet till bokeh faller mig mer i smaken. Bokeh är något subtilt i bildberättandets verktygslåda. ( Och sen är det den där frågan om vilken kameratyp som är mest skickad att hantera kort skärpedjup. Något att återkomma till.

Tankar om skärpa och hur man tittar på den.

Det finns en gräns för vad man kan begära av en bilds skärpa. All mätbar teknik hamnar för eller senare vid den fotografiska pärleporten. Har tekniken tillfört något? Man kan om man vill dra till med ett ”sharpness is a bourgeoise thing” eller också gilla bilder med rejäl oskärpa. Där oskärpan blir till ett uttrycksmedel. Eller är skärpa det man håller högst här i livet. För att skärpan tillför bilden och bildens berättelse något? Eller för att man bara och helt enkelt gillar skärpa. Det är helt ok att gilla skärpa oavsett anledning.
Eller oskärpa. Jag gillar oskärpa. Gärna i kombination med skärpa. Därför brukar jag pilla dit lite skärpa i eventuella ögonvrår på tacksamma modeller. Inte mycket, bara lite, lite. (En lagermask och högpass klart ljus och sen försiktigtvis måla fram lite skärpa där det behövs. De som använder annan programvara än Adobe kan säkert hitta någon liknande metod. Själv nöter jag PS så länge det går, av olika skäl.)
På den här bilden slumpade det sig så att modellen viftar till lite med handen och då kan man kontrastera den oskärpan med, som sagt lite, lite mer skärpa just i ögonvrån.
(Coronasäkrad tillvaro. Vi har nu varit i närhet med varandra i över två veckor och någon tänkbar införsel av virusar har  veterligen inte skett. Munskydd dissar vi. Och bilden gick faktiskt en liten sväng i Efex och en Acros-simulering ovanpå allt. Xpro2 och 23/1.4) 

Om varför svensk press inte publicerar så mycket svartvitt kan man grunna över.

Varför publiceras så lite svartvitt fotografi i magasin och tidningar i Sverige? Finns det något särskiljande i svensk bildjournalistik som skiljer sig från övriga världen? Och det här är en lite senkommen reflektion på en blogg av Mikael Good här på FS bloggar. När det gäller dagspress kan det möjligen vara så att rätt många tidningar i andra länder fortfarande trycker i svartvitt. Full fyrfärg i alla sidor är i många länder fortfarande en ouppnåelig lyx. Det gäller inte bara Indien och många länder i Asien, Afrika och Latinamerika,  även en del US- amerikansk dagspress kör fortfarande svartvitt (möjligen en extra färgplåt för tidningshuvudet). Gäller det magasin så har väl färgbilden däremot varit med rätt många år. Vi som minns Life i tidigt sextiotal. Problemet med färg var väl på den tiden reproduktionstekniken. Att åstadkomma det som görs nu idag var helt enkelt inte görligt. Det har hänt så otroligt mycket i den grafiska branschen med digitala flöden, effektivare pressar, finare raster, bättre papper och bättre tryckfärger. Och kanske det att tryckmedia paradoxalt åker lite snålskjuts på etermedia, televisionen skapade ett naturligt och nödvändigt förhållningssätt till bilden som del av berättelsen. Från diskret illustration till påtaglig nödvändighet.
Men tillbaks till den ursprungliga frågan.
Idag är det alltså inget tekniskt problem med vare sig svartvitt eller färg. Skillnaden har alltså i stället för att vara en teknikalitet blivit en fråga om uttryck, gestaltning och tilltal. Där tilltalets utformning styrs av läsarens preferenser. Vad läser mottagaren in i en svartvit bild? 

I en tid när färgbilden är vardag blir det svartvita helgdag. Något därutöver, och är färgen dokumenterande blir svartvit gestaltandet. Det banala bildseendet är färg, just för att verkligheten är i färg och det banala bildseendet vill inte se annat än det som redan är sett. Där varje bild, varje synintryck är bekräftelsen på att allt är rätt och riktigt. Världen gungar inte, allt är lugnt och tryggt.

Och svartvitt som alltså var den förhärskande bildtekniken för väldigt länge sedan, ja färgen kom in i kameran för rätt länge sedan den också. Nån som funderat på när färgbilden blev lika med den banala bilden? ( tips. Kodak Instamatic introducerades för så där en sjuttio år sedan.) 
Att svartvitt har blivit ett uttrycksmedel mer än en möjlig teknisk  begränsning torde vara oomkullrunkeligt. En dialekt, kanske ett helt eget språk. Ett språk som närmar sig poesin, lyriken. Att svartvitt har blivit det som skaver.
(To be continued.)

Inte svartvit bild som inte har så mycket med texten att göra. Men när får man tillfälle att utnyttja en hårt skruvad bild?)

Om en del utmaningar i sociala medier.

Är det någon mer än jag som fått en utmaning från någon bekant om att lägga upp en bild varje dag under en vecka. Utan kommentar och den ska vara svart-vit?  Tydligen inte helt ovanligt. Jag har sett utmaningen på fler ställen än en tråd så något speciellt tycks det vara. Att plåta svartvitt. Ja, kan jag fundera, med en huvudsaklig fotoproduktion som är, ja just det, svartvit.
Kan det ha något med det svartvitas kittling i sociala medier där trivialbilden helst ska vara i färg. Där svartvitt blir spännande och lite, lite granna arty.
Nu är frågan, om jag tar den här utmaningen på allvar, ska jag då köra fullt ut med raw-filer. Svartvit konvertering, en sväng i Efex, eller egna recept i PS. Eller mobilbild med inbyggd svartvithet i telefonen? Kommer någon se skillnad. Eller kommer någon se skillnaden och kunna härleda det till en fotografisk process? 

( Offentlig mugg Berlin. Fuji X10. Lite Silver Efex. En på de flesta sätt rätt risig bild.)