Wij zin 17

Kolla in den här:

https://youtu.be/oHR4M_1gjJM

Johan van der Keuken, en sjuttonåring fotograferar sina sjuttonåriga kompisar. Nånstans mellan spontanporträtt och dokumentation. Kan det bli bättre? Men samtidigt är det här historia. Inte bara fotohistoria utan också historien om bildens devalvering. Görs såna här bilder idag? Tveksamt.

Och vad övrigt är, visst är det roligt för farföräldrar att fotografera barnbarn. En inte oviktig dimension i fotografi. 

Fuji Xpro2 35/1.4. Lite svartvitt pyssel.

Men jisses vad tiden går...

Att vakta utställning kan bland annat innebära att lyssna till två farbröder i en fotopodd som  diskuterar förhållandet sensorstorlek, brännvidd, bländarstorlek...Eller läser några rader i Kurt Bergengren: Fotografera är nödvändigt. Det är väldigt långt däremellan. Sen blir det några sidor i Ljudmila Ulitskaja: Det gröna tältet. En sån där rysk roman, tegelstensformat. Massor av personer och en linjär berättelse som går i framåtriktning. Man kan få tiden att gå på olika sätt. Skriva lite i en blogg till exempel.
 Den här bilden på ett av barnbarnen, femman, får mig att tänka på två månader som är en förskräckligt kort tid i mitt perspektiv, men i den här unga damens är det ungefär ett tolftedels liv. Om jag räknat rätt. Och den här bilden, en sen januaridag, iskalla fingertoppar och allt det där.

Men idag är det vår. Luften andas av en försiktig tillförsikt. Jag hör bofinkens smatterfanfar, Jag är här nu! Kniporna som ligger och tjyv-vakar över sina holkar. En stigande lärka. Flockar av sångsvan vid horisontranden. Och axlarna som sänks.