November ostlig kuling

(vill man sticka näsan utanför dörrn? Det blir en pinne till på brasan.)

med andra ord, perfekt fotoväder för de som gillar det riviga, korn och oskärpa. Och lite annat som inte ingår i dagens naturfotokontext. Idag får Rolleiflexen jobba. Hittade ett par rullar Tri-X i kylen. En får se vad det blir av det. I övrigt kameran på fickan.
Annars då. Förutom det obligatoriska rafsandet efter trattkantareller i skogen(2,8 kg rensad). I soffan framför brasan, Moderna museets katalog Tusen och en bild, den från 1978 när det fortfarande fanns ett fotografiskt museum på Skeppsholmen. Och en liten trevlig bok med bilder av John. Eklöf, Stockholmsfotograf. (Bevakade ögonblick, Exempla förlag) Ett par essayer av Marie Lundqvist: Drömmen om verkligheten. Allt medans det långbakade lammet står på spisen och tar sin tid. Tillvaron den 3:e november.
     Och det där med dagens fotografiska vurm för natur och djur. Enligt normen för bra naturfoto är det digitala fotografiet en välsignelse. Stort dynamiskt omfång, knasterskärpa vad mer kan man begära. Och när kameran på fickan tack vare en hel del sån som man misstänksamt skullle kalla AI så är ju lyckan fullständig. Vad gäller djurfotografi tillkommer dessutom en ytterligare faktor, Djur och fågelfoto är i mycket en materialsport. Nu kunde man visserligen fotografera djur i den analoga eran också, men det var lite knepigare.
  Här skulle en elak betraktelse kunna fortsätta men verkligheten, den fotografiska verkligheten är nog mer sammansatt än så.
Även om fågelfoto har en inte negligerbar dimension av krysssamlande finns det en hel fotografer som tycks drivas av ett mer linneanskt förhållande till naturen, sånt som stavas vetgirighet, nyfikenhet, vilja att förmedla kunskap. Och naturfotograferna, landskapen, de som har en rejäl portion topografiskt intresse i sökaren. Som de vill förmedla.
   Men det tycks också finnas ett spår som går en helt annan väg. Där det estetiska tar överhanden. Där naturen och skildringen av densamma verkar ha rent esoteriska dimensioner. Eller där bilden av det vackra landskapet blir en trygghet i en orolig tid. Eller ett uttryck för en något grumligare syn på det där med det nationella.
   Nu känner jag ett par fotografer som arbetar med naturen och landskapet som metafor, och gör det med framgång. Där idén och berättelsen tydligt framgår i bild och därigenom i kommunikationen. Men jag har också träffat fotografer som väljer ett slags, om man får kalla det så, mainstream-perspektiv. Där den förmedlade skönheten tycks sakna just det där personliga, det ögat såg, den berättelsen som är lite mer än ”å gu va vackert det är”. 

Intressant fråga, värd att återkomma till.

Motsatsen till den digitala mainstreamfåran

En bild från maj. månad. Gotland strax söder om Ljugarn. Nikon F Fomapan 200. Framkallad i Fomadon. Negativet blev onödigt tunnt. Så en hel del pyssel i CR och PS för att hitta nöjaktig svärta.
  Syftet. Att möjligen hitta ett bildspråk som i stället för den digitala knasterskärpan i stället gå mot det andra hållet. Lite mer korn och kontrast, lite mer ruff. Lite mer skav. Det blir ett annat bilduttryck. Kanske ett uttryck som får vara i fred  för AI-domptörer. Det verkar som de i huvudsak fiskar i mainstream-fotografiet när de skapar sina promptar. Och raspiga bilder får kanske vara i fred. För AI handlar om att plocka bitar ur det som redan finns. Utan större bekymmer om upphovsrätt och annat. Men skräpiga bilder går kanske under radarn i AI-pysslet. Väl medveten om att ett medvetet ”skräpande” ligger helt i linje med artonhundratalets pictorialism,

fortsättning följer.

Lite mer om optik och hur man egentligen ser saker

Såna här sällsynta högtrycksryggar med 21 grader i badvattnet och en stillsam sjöbris nån dag efter midsommarhelgen lockar väl vem som helst ut till ytterskären. Särskilt då man vet att de flesta löneslavar åkte hem till grottekvarnen i går kväll. Men med ett barnbarn som kompanjon utforskar vi en (mycket välbekant) liten ö. Familjen svan, en labyrint, badvatten med tångruskor (”hötter” på roslagsmål) och spigg. Det är en unge som sakta men säkert gör sig bekväm i det här hörnet av världen. Och lär sig ro en båt så snart fyllda sex år som man är, och andra nyttigheter.

  Bilden visar Svartlögafjärden i Stockholms skärgård och vid horisonten förtonar sig Ljusterös siluett. Vad en observatör från vår utsiktspunkt inte ser, knappt ens med en fältkikare 10x42 är två stycken vindkraftverk med totalhöjden 150 meter (navhöjd 95 meter och rotordiameter 110 meter.) Förutom vindsnurrorna kan en skarpögd observatör, helst då alltså med fältkikare urskilja inte mindre än fem mobilmaster utmed horisonten. Avståndet mellan vår observationsplats (cirka 4 meter över havsytan) och kraftverken är ungefär 23 kilometer, sikten ca 20-50 km enligt SMHI:s observation. Bilden är tagen med 23mm objektiv för aps-c. Ett lite snävare utsnitt vore kanske mer rättvisande om man jämför med ögats aktiva synfält ( ja det är det där med tappar och stavar och hur synapparaten egentligen fungerar) och observationen tar ingen som helst hänsyn till observatörens förväntningar på vad denne egentligen ser, eller förväntar sig se, för om nu observatören befunnit sig i riksdagshusets plenisal ser denne ingenting av detta.

det finns mycket värt att observera en solig dag.
  

Rycka strömming eller tomma hinkar

(Iphone 6. Inte en tillstymmelse till efterbearbetning.)

Fredag eftermiddag, lite småkylig ostlig och ett försök att dra upp middagen. Strömming mediteraine är en paradrätt i huset. (låt marinera strömmingen i citron, vitlök, olivolja och timjan. Halstra.) Nu blir det tomt i hinken och minns jag inte andra tider när man rodde hem med en rågad tioliters hink på durken. En del hävdar att det är säl och skarv som är boven, men så många sälar och skarvar finns inte att de skulle glufsa i sig alla Östersjöns och Bottenhavets strömmingar. Ekologi, evolution och en del andra grejer sätter stopp för det innan det sker. Dessutom har man kanske inte rätt att förvägra sälar och skarvar mat på middagsbordet. Lika lite som sitt eget middagsbord.
   Industritrålning akut, men kanske på lång sikt det bedrövliga tillstånd innanhavet befinner sig i är nog skälet. Vem minns inte den tiden då frågan inför middagen inte var om torsk, utan hur många. Så rodde man ut med jollen medans pluggen stod på spritköket i pentryt och drog upp önskat antal.

Det är annorlunda nu. Och så här kan man kanske också illustrera klimat och miljöfrågor.

(Aktersnurran på bilden är en luftkyld fyrtaktare som körs på alkylatbensin. Och såväl värmelära som termodynamikens satser gäller märkligt nog fortfarande i det här hörnet av Östersjön.) 

Fem kvinnliga fotografer

Att hitta ytor att publicera sina bilder på kan tyckas vara ett mindre problem för oss med FS, Facebook med mera i ryggen. Men för en stor del av jordens fotografer är det inte så enkelt. Om man kommer från totalitära stater till exempel. 
   Att fråntas rätten att uttrycka sig enbart på grund av att man är kvinna, som i Iran till exempel. 
   Fyra iranska fotografer ställer ut på Galleri Ett i Uppsala. I Iran är det förbjudet men här är det tillåtet. Nu ska sägas att deras bilder inte på något sätt kan ses som kontroversiella eller på något sätt samhällsomstörtande. Skälet är enkelt nog. De är kvinnor.
   Men, börja med Penja Hasselbäck, en fotograf som gått från det dokumenterande fotografiet till ett mer poetiskt berättande format.   Stora högkvalitativa utskrifter, med ett konsekvent förhållningssätt till motivet, ett nordiskt skogslandskap som är mer än sökandet efter landskapets skönhet. Visst, det är vackra bilder på sitt sätt men de innehåller fler dimensioner. Varje bild är ett självporträtt, säger Penja. Skickligt och genomfört är sammanfattningen. Att se hennes bilder tillsammans med fyra iranska fotografer blir spännande. Det skiljer sig lite granna i uttryck och berättelse.

Mona Bogzorgis svarvita bilder, motljus, interiörer, ögonblicksbilder, de bilder som fångar mig mest. Golnaz Taheris bilder där verktyget, mobilkameran blir en viktig del av bildberättelsen ( något jag vill återkomma till), Shirin Rezaees landskapsbilder ( och det är väl kanske där man börjar fundera på hur det står till i en mullahs hjärnvindlingar egentligen. Men har man bestämt sig för att kvinnor inte får fotografera, än mindre publicera, så. Ja…nån mer som tänkt på att mullor och andra potentater alltid är män?) Och det kan man nog tycka om Arezoo Amidis bilder också. Det är fint fotografi hela vägen. Och det startar som sagt,  förutom allt annat en tanke om mobiltelefonbilder hos mig. Som sagt var, ytterligare en sak att återkomma till.

Utställningen pågår till den åttonde maj.