Rapport från vardagslivet

Göran Howding, arborist plockar ner en död björk åt oss som står väldigt nära både elledning, granne och växthus. Inget för amatörer. Eller de med svindel.

April har varit torr och kylig, bortsett från den fukt som kom som regn snö i början på månaden. Men visst har vi saknat de ljumma vårregnen som tassar så hemtrevligt på taket. En klimatförnekare kan nog ta det som en intäkt att det är kallt. Men kylan betyder bara att värmen är någon annanstans. Till exempel i Indien och Pakistan där det nu är onödigt varmt, och torrt. Det där med torka oroar oss mest, som de dedikerade odlare vi är. Vi tänker om, planerar köksträdgård och resten utifrån ett torrscenario. Får se om det räcker. Att Östra Svealand kan räkna med ett torrare och varmare klimat är ingen nyhet i meteorologiska kretsar och det är nu efter ett antal torra somrar vi kan ana en trend. Och snart har det gått, de där trettio åren som behövs för att konstatera en eventuell klimatförändring. Vi får se. I universitetsstaden på slätten har man i alla fall noterat att staden gått in i en ny klimatzon, den varmtempererade. Ja, ombyte förnöjer, men nog vore det kanske bäst med lite småruggiga regniga somrar ändå.

För övrigt hade vi fint främmande på Galleri Ett häromdagen. Tre fjärdedels Fyra Fotografer hälsade på. Mycket trevligt tyckte Penja som ställer ut och jag som tittat in.
  Att Fuji  inte utrustat sina kameror med ett lås för exponeringskompensationsvredet är märkligt. Så svårt kan det inte vara tycker man. För en egenhet som Fujikameror har, åtminstone de modeller jag ägt och äger är att det ofta är så att man har kameran inställd på exp-kompensation ett snäpp minus från noll, och bländaren lite lagom 5.6 med 23:an. Det funkar till det mesta. Om man då flanerar lite så där tillbakalutat och flanörfotograferar vad som sker i staden, stoppar ner kameran i beredskapsryggsäcken så har kameran i smyg därinne i ryggsäckens varma dunkel lite diskret ändrat både expkomp. som bländare. Sånt här borde den vaksamme fotografen vara beredd på. Det händer som sagt då och då. Kan man tycka.  

En lite kompis dyker upp i gräset. Bilden tagen med förra generationens mobilkamera. Här ser man bristerna men visst, de senare modellerna är vassare. Synd bara att de inte har genomsiktsökare. Att vi i år för första gången har en spelande enkelbeckasin (horsgöken eller himmelsgeten) ovanför taket är denna vårs lilla extrabonus. Men det blir ingen bild på det. Lämplig utrustning saknas.)

Apropos utsnitt eller brännvidd

Ovanstående bild fanns återgiven som illustration angående kommunala veton och vindkraft i dagens Uppsala Nya tidning. Vad säger fotograferna härstädes om valet av bild?(Länk till artikeln finns här.Man ser bara bilden då artikeln är låst. Men det var ju bilden det handlade om).

Om inte annat är det en bra illustration på vad ett utsnitt är, alltså det vi ofta kallar brännvidd. Att utsnittet är en berättarkomponent är nog odiskutabelt. Dagens hemläxa; ta en liknande bild men med ett par andra utsnitt. Hur ändras bildens påstående, berättelse vid de olika bildutsnitten? (Uppgift, kursen Fotografisk bild A.)
:-)    

Om att välja kamera, och annat också för den delen

Visst finns det en evighetslång diskussion om vilken kamera som är bäst, eller hur? Sånt tillhör entusiasternas värld oavsett om det är kameror, spinnfiskerullar förgasare eller vad det nu vara månde. Och argumentationen för det ena eller andra tar inte sällan rent astronomiska proportioner. Vilket är en ganska viktigt detalj i den värld entusiasterna lever i. Själva drivmedlet, fotogenen så att säga.
En god vän till mig yttrade för ett tag sedan att ”mobilkameran, den är bra. Tycker jag.” Och då var jag ganska nära avtryckaren  med frågan ”varför då?” Eller ”hurdå?” Detta med vetskap om att vännen inte är fotograf, dedikerad fritidsfotograf, amatörfotograf eller på något sätt utmärkt sig för initierad bildförståelse, bildkunskap överhuvudtaget. Men jag höll mig. Vem vill vara en besserwisser.

Men när det gäller val av kamera så är väl det här citatet ur WeeGees Naked City inte helt fel: ”If you are puzzled about the kind of camera to buy, get a Speed Graphic…for two reasons…it´s a good camera and moreover, it is standard equipment for all press photographers…with a camera like that the cops will assume that you belong on the scene and will get you police lines. ( Later after you have sold some pictures, the editors will help you to get a press card.”

   Naked City apropos (kom ut 1945) är väl fotografiskt oändligt långt från de flesta dedikerade fotoentusiasternas uppfattning om vad en bra bild är. WeeGee använd i princip alltid blixt, och då talar vi om blixt, inte en  TTL-styrd sofistikerad utportionerare av lite extra ljus, Nä, här handlar det om BLIXT.
   En annan grej är att WeeGee (Arthur Fellig) också förklarar det där med hyperfokal inställning av avstånd-bländare. Detta i en tid när hypersnabba autofocus möjligen existerade i en fantasifylld science fictionvärld. Naked City är en fotografisk berättelse som man gärna kan hålla utkik efter. Om man letar i boklådor eller Bokbörsen. WeeGee är ett bildspråk från en annan planet om man jämför med dagens perfektionella digitalfoto. Bild är bild och bild är en berättelse, en sanning att ha i åtanke. 
  Vad gäller mobiltelefonkameran så är det fantastiska inte ergonomin, bildkvaliteten eller andra fotografiska parametrar, det är möjligheten att publicera, nästintill i realtid som är mobilens styrka. En styrka som bidrar till att hålla igång en av världens bästa affärsidéer, serverhallen. 

(Vad övrigt gäller. Nej till kommunala veton till vindkraft. Kärnkraft är bra men endast i sin säkraste form nämligen vår sol som inte är annat än ett gigantiskt kärnkraftverk. Och så har vi solkärnkraftens generatorer, vindkraft, solkraft, vattenkraft. Ungefär som i ett mänskligt byggt kärnkraftverk där den frisläppta  energin driver generatorer. Skillnaden är att solen går jämnt. Skiter det sig i ett människobyggt kärnkraftverk så blir det konsekvenser. Något för Frankrike att fundera på. De har gott om sådana.)

Det får bli en teckning idag. Fast jag använder ofta kameran som skissblock. Det blir en slags framkallningsprocess det med. Kol på papper 50x70cm. Tillhör Uppsala kommun.

Fem kvinnliga fotografer

Att hitta ytor att publicera sina bilder på kan tyckas vara ett mindre problem för oss med FS, Facebook med mera i ryggen. Men för en stor del av jordens fotografer är det inte så enkelt. Om man kommer från totalitära stater till exempel. 
   Att fråntas rätten att uttrycka sig enbart på grund av att man är kvinna, som i Iran till exempel. 
   Fyra iranska fotografer ställer ut på Galleri Ett i Uppsala. I Iran är det förbjudet men här är det tillåtet. Nu ska sägas att deras bilder inte på något sätt kan ses som kontroversiella eller på något sätt samhällsomstörtande. Skälet är enkelt nog. De är kvinnor.
   Men, börja med Penja Hasselbäck, en fotograf som gått från det dokumenterande fotografiet till ett mer poetiskt berättande format.   Stora högkvalitativa utskrifter, med ett konsekvent förhållningssätt till motivet, ett nordiskt skogslandskap som är mer än sökandet efter landskapets skönhet. Visst, det är vackra bilder på sitt sätt men de innehåller fler dimensioner. Varje bild är ett självporträtt, säger Penja. Skickligt och genomfört är sammanfattningen. Att se hennes bilder tillsammans med fyra iranska fotografer blir spännande. Det skiljer sig lite granna i uttryck och berättelse.

Mona Bogzorgis svarvita bilder, motljus, interiörer, ögonblicksbilder, de bilder som fångar mig mest. Golnaz Taheris bilder där verktyget, mobilkameran blir en viktig del av bildberättelsen ( något jag vill återkomma till), Shirin Rezaees landskapsbilder ( och det är väl kanske där man börjar fundera på hur det står till i en mullahs hjärnvindlingar egentligen. Men har man bestämt sig för att kvinnor inte får fotografera, än mindre publicera, så. Ja…nån mer som tänkt på att mullor och andra potentater alltid är män?) Och det kan man nog tycka om Arezoo Amidis bilder också. Det är fint fotografi hela vägen. Och det startar som sagt,  förutom allt annat en tanke om mobiltelefonbilder hos mig. Som sagt var, ytterligare en sak att återkomma till.

Utställningen pågår till den åttonde maj.

Om den nödvändiga kompositionen…eller?

Mitt yrkesliv kom att väldigt mycket handla om bilder och allt som därtill hör. Både glädjen, lusten och slitet med den egna produktionen men även som pedagogen oavsett det rört sig om fotografi, måleri, tecknande eller grafisk form. Om den insatsen varit till glädje eller nytta låter jag vara osagt, andra får vara recensenter.
   Men nu ska det (åter igen) handla om komposition. Och varför. Och framförallt varför det finns så många åsikter och tankar om det. Och varför frågan om format i huvudsak engagerar dedikerade fritidsfotografer men mer sällan massbildens utförare.

Formatet. Som är förhållandet bredd x höjd. Den rymd eller snarare yta som bilden tar plats i. I formatet kan man komponera en bild, men antagligen har man , innan kompositionen, reflekterat över det som ska finnas, gestaltas innanför formatets ram. Man har kanske vankat på stadens gator och torg för att i akt och mening åstadkomma något som kan betraktas som så kallat gatufotografi. Eller skruvat på teleobjektivet och givit sig ut i guds sköna natur för att fånga ett eller annat fä på bild. Men innanför formatet måste  vi i vilket fall som helst hålla oss. Om format finns det så klart väldigt många åsikter. Det är som att det från början ska krångla till sig, för redan här finns det bestämda åsikter om formatets proportioner. 

Ovanstående bild har ett format som vida överstiger det traditionella formatmallarnas bredd-höjdförhållande.

Bland inte minst gatufotografer finns en viss förkärlek till 2x3, 24x36 alltså småbildsformatet. Detta som upphöjts till en maxim lär ha sitt ursprung i Cartier-Bressons tankar,  Exakt hur man tänkte på redaktioner och sätterier i förra seklets barndom är svårt att veta. Vi får skapa oss en bild utifrån olika antaganden om hur man rimligen borde ha tänkt. Och nu kan ju vän av ordning tänka att vad har dagstidningar med bildformat att göra. Kom då ihåg att den fotografiska utvecklingen inte drivits av entusiastiska fritidsfotografer utan allra mest av det kommersiella fotot och bilddistributionen. Amatörer har så att säga åkt med av bara farten.

Formatet 3x4 ligger närmare de klassiska bildformaten och dessutom närmare det ursprungliga formatet för cinefilm.

Varför 2x3 är lite grann en fråga om hönan eller ägget. Konstruerades filmformatet efter filmkamerans och projektorns begränsningar? Eller skapades det utifrån ett gammalt akademiskt måleriformat? Oklart eftersom inte ens det bredaste måleriformatet lever upp till 2x3, och då tänker man på marinformatet, särskilt utformat för marina motiv med vågor, horisonter och en eller annan fulllriggare. 
Vilket format som bör gälla är nog mer en fråga om vad vi vant oss vid. En av dessa överenskommelser (konnotationer och gemensamma kontext) som bildspråket fylls av. En tanke som då och då dyker upp är att formatet skapades av biografsalongens disposition. En filmduk, och det antal platser åskådare som ska kunna se filmen på ett nöjaktigt sätt.

När man tittar på gammal tidningstypografi upptäcker man att bildformatet ofta får rollen av utfyllnad. Bilden fyller ut textens tomrum. Man ser så att säga att texten är viktigare än bilden, något som inte helt fullt ut gäller idag. Därför är både det kvadratiska formatet, det mycket utsträckta inte alls ovanligt i landsortstidningar på den tiden det begav sig. Hur bilder anpassas efter radfall, efter antalet tecken i spalt.
Riktigt så eländigt är det nog inte idag. Flera tidningar har anpassat sina grider¹ mer efter bildens viktighet och berättande kraft än efter att fylla tidningssidans yta. Förmodligen var det orsaken till att Dagens Nyheter för ett antal år sedan introducerade  metoden att göra tomrummet mellan rubrik och efterföljande brödtext större än tomrum mellan satsytans kant och text. Det skapade helt enkelt utrymme för mer flexibilitet. Rätta mig om jag har fel.

¹Grid. Det linje och rutsystem som man hänger upp en sidas alla komponenter, brödtext, ingresser, bilder etc, etc på för att skapa en helhet och rytm i tidningen. Och griden har dessutom sin begränsning i sidans proportioner. Det blir mycket att hålla reda på och ta hänsyn till.