Borde man vara orolig

Läse i avisen att Trump, med vederbörligt bistånd från bipolär bisittare nu i ett raskt drag lägger ner, eller åtminstone  snöper den amerikanska motsvarigheten till SMHI. Amerikas Förenta Stater är ett område på klotet som är synnerligen utsatt för väder och vind. Oavsett om vad vädret är orsakat av. Kontraproduktivt är väl ordet som ligger närmast. Eller skjuta sig i foten.
   Vinden ligger på från fjärden, det är bitande kallt i fingrar och nästipp. Februari och några veckor i mars var ovanligt kalla (ovanligt kallt, ovanligt varmt). Man brukar säga att mikroklimatet i skärgårn ligger ett par veckor senare än i inlandet, och det stämmer väldigt väl just nu. Det är också mycket som hörs, men inte ses. Ett par tranor, rödhaken, alfågeln som ligger långt ut på  fjärden,  trastarna, korpen och alla de andra.

   Vädret är lite för bra för att funka med Nikon F och Fomapan. Man vill  ha det lite gråare, som häromdagen då dimman rullade in.  Livet på ön tar sin början, flyttar ut om nån vecka är det tänkt. Det lilla hjulet.

Om repor och skavanker

Bilder och särskilt filmfotografiska negativ har en tendens till att utsättas för tidens tand. Inte alla, men fotografier från en tid innan den "fotografiska mognaden", när fotografi fortfarande var en spännande upptäckt, kanske ett blivande verktyg för någon slags berättelse, hanterades negativ och bilder på ett inte alla gånger korrekt sätt. Om man så säger.
  Bilden ovanför är fotograferad med en Zeiss Ikon Nettar, den kameran jag blev satt till att göra mina första fotografiska lärospån med. Det är Agfafilm och bilden bör vara tagen 1960 ett år hit eller dit. Syftet med bilden är nog inte att fotografera Akademikvarnen intill Fyrisån i Uppsala, snarare det faktum att det är ovanligt högt vattenstånd. Den rejäla snöhögen berättar om dåtidens snörika vintrar och en tid innan staden hamnade i den varmtempererade klimatzonen. Ett dokumentärt foto. Sen kan man väl i efterhand lägga till att mannen som står där och betraktar det hela, som en mörk siluett, kan ge bilden en utökad dimension om man är på det humöret. Som en Bengt Ekerot (fast hans rollgestaltning har mig veterligen  inte någon hund i koppel).
   Damm på negativen är trist men en hel del repor kan ibland lägga till något mer i bilden. Något ytterligare mer till tid som gått. En ickefråga i den digitala världen. Att bilden är en aning underexponerad kan vi hoppa över. Men tidsdokument är den och tiden har många tecken.  

Lördagsfoto

Det har varit  lite snålt med fotograferandet de senaste veckorna. Mycket annat bildarbete har tagit utrymme. En lördag med lite flanörfotografi fick det ändå bli. (Och frågan, hur definieras flanörfoto?)
   Lördagens demonstrationståg, tyst så när som på dovt stämda trummor, en arabisk träblås-mollslinga hörs från en portabel högtalare. Mycket gripande.

Så blev jag intervjuad av en  glad journalist om vad jag tycker om internationella kvinnodagen. En trevlig pratstund.

Ibland är det inte bild som gäller

Så hörs de igen, alfåglarna, gott och väl fyra femhundra. Långt ut på gränsen till vad en fältkikare förmår. Och antagligen inte heller ett fågelfototele heller. Dis och gråtoner gör sitt till. Men. Vinden har slagit över på SSO så sången bär fram ända till strandkanten. Det är nu så med alfåglar att de säkert kan vara kul att titta på och antagligen även fotografera. Men det som gör det hela är ljudet. Allornas sång "a-a-allo-a-a". Alfågel är en ljudupplevelse är min bestämda uppfattning. Ett av de små glädjeämnena i livet.
     

Om behovet av att tycka och vilket uttryck som ligger närmast

I dessa tider när världen tycks vara uppochner hittar jag kraft i musiken. Som i de här:

https://open.spotify.com/track/4Y20xkfnxwdOqOYdZoV0Ym?si=7-RWHFJmS-yJwLNlpeOpzw Och vad sa man säga om Kate and  Anna Mc Carrigle.  (Jo, originalet klår nog trots allt Mari Bergmans version.)
När dagen blir alltför svart tar jag  https://open.spotify.com/track/2AlJIdftlJLcZg78RnVcDS?si=YEJG0bqPTMGCIg8Z27RqFg
Walk tall. Kan det sägas enklare. Ibland är ton tydligare än bild. 

Jag är ute på ön nån vecka. Sätter igång året. Tittar på fågel. Mycket skrak och knipor. En och annan vigg. Men varken alfågel eller salskrake (som det var flera år sedan jag såg sist.) Gammel-Ante (havsörn) morsar jag på så klart, det hör till artigheterna, och örn är numera legio här ute.

Fotografi. Det är så klart roligare at fotografera människor än isbitar. Men man får hålla igång avtrycket ändå. Och läst boken om Christer Strömholm. Återkommer till det.