Bröllopsfoto. Fem svarta och en vit

SSV 3m/s +0,5 och 98 % luftfuktighet. Upplevd kyla -4 grader. Att posera så glatt. Det finns nåt hjältemod i det också.

( kvalitetskommentarer undanbedes vänligt men bestämt :-)

November

November. Den smalt, snön. Ska man vara besviken, eller? Plus åtta och regn. Stig Blombergs skulptur Systrarna från 1932. Den ena systern. 

(Ingen autofokus, manuellt med tid och bländare. Jpg direkt ut ur kameran. Man måste tänka lite själv. Skönt. Lite efterarbete med  kurvor. That´s it. Fuji Xpro1 35/1.4)

Betydligt senare. Granada.

 November. Det har kommit snö. Den kommer att smälta bort. Jag har börjat teckna. La Geographie. Det känns bra, men trevande. Jag tittar på bilder. Jag försöker förstå. Tecknat, fotograferat...

Jag trålar runt på sociala medier. Vi hittar varann. Långt senare.
Jag går. Försöker fylla min dag. Knäna är inte på topp. Morgonyoga. Livet.
Ser ett program på TV, med Horace och Liv. De är i Granada. Nu. Jag, vi var där för tjugofem, trettio år sedan. Minst. Vi förlovade oss vid Lejonbrunnen i Alhambra. Vi drack myntate i Albacain. Vi bodde i lägenheten vid Plaza del Carmen. Dammet, de döda, stendöda krukväxterna. Någons värld. En värld som byggdes kring någon som de facto var kanoniserad, på väg att bli helgon, eller åtminstone var Servus Dei. Och den världen, som var i ett sönderfall. Och hade det varit i en annan tid hade jag fotograferat. En miljö värdig en Ingmar Bergman, eller kanske snarare Almodovar. Men då var ögat och linsen alldeles, alldeles för nära den tid och den miljö som var. Integriteten ropar ”No,no!”. Men vi sögs in atmosfären av Granada, flamencon, det arabiska arvet. De vita husen i Albaicin. Och bergen ovanför. Alpujarras. Sånt som man gör när man inte är turist, utan ett par snäpp djupare in.

November

November. Kall om fötterna. Inte mycket ljus. Och värre blir det...

Le Miserable 2

Den här killen har gått i däck. Mest fascinerande är hans fotställning och hur det är möjligt att sova så. För den här killen sover. Punkt. Min fråga till mig själv är, är den bild försvarbar? Ett foto på en person som är helt utlämnad. En gatufotografifråga. Jag har ändå ett slags facit. Bilden är kraftigt beskuren. Det betyder att originalbilden, den ur kameran innehåller mer omgivning, en hel del andra människor som njuter av kvällssolen vid La Garonnes strand. Han finns med. Så själva fotograferingen kanske inte är problemet, snarare efterbearbetningen, beskärningen. Den process som utlämnar honom. Chansen att han kommer att se bilden är minimal och han är rimligen inte identifierbar. Men i någon mån är ju bilden ändå utlämnande.
Sen kan jag inte motstå en överruffig efterbehandling i Silver Efex. Och lite annat photoshop-pyssel. Nu kommer fråga nummer två. Finns det någon berättelse här?

och så här ser bilden ut i original.( inlägget redigerat 171117 22:059).