Mest om ett gott nytt år

Torsdag den 29 december kväll. Det regnar och termometern visar på +6 grader. I går vid samma tid var det -5. Det rör sig i äggkastrullen kan man säga. Först på måndag nästa vecka ska det kila ner på minus 5 igen. Att vädret har blivit livligare har nog inte undgått någon, även om extremer alltid funnits. En del politiker hävdar gärna att det inte råder någon klimatkris, troligen i brist på kunskaper i elementär skolboksfysik och i nån slags tro att klimatkrisen kommer som något slags Harmageddon, apokalypsens ryttare som galopperar över jorden, överallt. Vilket den inte gör. Kapitlet värmelära.
  Och varför dessa tankar som kan uppfattas som oönskade politiska? Egentligen bara läsningen av en artikel signerad Arne Schmitz i Fotografisk årsbok 1971 om fotografiet och miljövård. Lite grann av en uppmaning och önskan om ett fotografi som arbetar i miljövårdens tjänst. Låt vara att 1971 diskuterade man miljö i ett Rachel Carson-perspektiv, försurningen av sjöar, DDT, kvicksilverbetat utsäde, hormoslyr och liknande problematik. Klimatförändringen på grund av växthusgaser genererade av mänsklig aktivitet var något som fortfarande låg på ett fåtal forskares bord. Men blotta tanken att kunna använda fotografi och det fotografiska språket som en del av debatten fanns redan då. Hur mycket av det ser vi idag? Naturfotografi som vågar ta steget lite längre. Jag ställer frågan, jag betraktar mig själv som en rätt medioker naturfotograf om ens som någon. Men visst finns det ett perspektiv som utmanar, eller hur? Förutsatt att man är med på tåget.
Med tillönskan om en bra avslutning på det eländiga året 2022. Och en tillönskan om ett åtminstone aningen bättre 2023 runt om i världen.

Sista bilden?

Vi går juldagspromenad runt ån hustrun och jag, så som man gör här i stan. En exponering, sen är kameran, en Fuji Xpro2 tvärsvart. Låst. Tvärdöd.  Nu är det visserligen några minusgrader men med batteriet i fickan så brukar sånt vara lugnt. Och vad gör man nu då?
   Det är ju inget man direkt löser med lite skruvmejslar och tänger. Nej, kameran kommunicerar inte med datorn heller. Man kan ju tycka att om man plockar ur batteriet avstannar alla elektroniska processer och borde återgå till nåt slags ruta ett-läge. Så icke fallet. Det mest irriterande är att det inte finns nån liten fotoverkstad runt hörnet som löser sånt här. Man är helt utkastad på nätet att försöka hitta nåt. VTMB (vad trött man blir).
God fortsättning...

(Hustruns Olympus fungerade klanderfritt...)

Om härledning av bilder.

En dag med elväder, plusgrader och friska vindar, ungefär som vintrarna numera mestadels ser ut i östra Svealand, grått, vått och blåst. Då går elpriset ner. I övermorgon blir det kallt och sol, då går priset upp. Julstämning har en prislapp den också. Det om detta.

 Jag plockade  fram en bild ur pappans samlade verk. Fotograferad med en Rolleiflex, samma som står på hyllan framför mig, en kamera som ska in på rundsmörjning efter jul. Det kan den vara värd efter snart sjuttio år.
   Pappan var en som man säger, habil amatörfotograf, då och då på nivå hedersomnämnade eller rent av liten bronsplakett om han nu varit med i någon fotoklubb, vilket han mig veterligt inte var.
  Såna här bilder borde nu  fått nån form av metadata. Varför tänkte han inte på det? Nu får jag gissa mig fram till olika tänkbara situationer. Samtidigt förstår jag att pappans syfte med bilden helt enkelt var att få till en snygg bild. Kanske han sett nån bild i en fototidskrift och fått en liten inspiration hängande i bildminnet. Eller nån annan ingivelse.
  Två män på fördäck drar upp friholtarna på en passagerarbåt nångång sommaren 1944 möjligen sensommar 1945. Med tanke på pappans förehavanden borde det vara en Gotlandsbåt, sommartid indikeras av flickans klädsel där i bakgrunden, och att man drar upp friholtarna stämmer med ljuset och horisonten. Det är eftermiddag och man har precis löpt ut ur Visbys hamn. Men vilken båt är det? Hon har en mast ganska långt förut, dävertar på fördäck och lanterna i vanten. Det stämmer inte med någon av de bilder jag kan hitta på Gotlandsbåtar från den tiden.
   Nu vill väl fler än jag associera denotationen basker och randig tröja till helt andra breddgrader, Frankrike typ, men där var pappan inte då. Var han nånstans då så var det på Gotland eller möjligen till eller ifrån. Randig tröja och basker kan trots allt varit en möjlig klädsel även på en Gotlandsbåt.
    Den här kommer väl aldrig att lösas och var som sagt nog inte meningen heller. En bild utan egentligt syfte än att vara snygg, en bild där mottagaren inte är definierad eller ens påtänkt. En bild som bara vill vara en bild. Ett flanörfotografi från ett fördäck nånstans nångång.

Fotografi därför att man vill säga nåt.

Fotoentusiasm. Central Park NY.

Fotografi för sin egen skull, bild för att det är bild? Eller L´art pour l´art helt enkelt.

Eller bild som språk och därigenom ett verktyg för kommunikation? En fråga som har hängt med fotografiet, och konsten, mycket länge. En fråga som dessutom tål att stötas och blötas länge, kanske rent av ett av de där bränslena som gör att fotografiet fortsätter, hittar en väg förbi bildens devalvering där bilden som språk har lämnat allt vad som handlar om språk, syfte och tilltal.
   Kan fotografiet, eller bilden, överhuvudtaget vara fritt från berättelse? För så vitt den är publicerad? I det ögonblick bilden publiceras, oavsett på vilken arena eller yta finns en möjlighet till kommunikation. Finns och finns? Den är där, kommunikationen. Däremot är det inte säkert att återkopplingen eller bildens feed-back når avsändaren alla gånger. Det hänger mer på var publiceringen sker än bildens kvalitet. Enkelt uttryckt.

Tankar som väcktes till liv efter att ha läst en intressant blogg  https://www.fotosidan.se/blogs/emaks/emaks-betraktelser-728-dessa-bilder-ar.htm

Jag sympatiserar  med tanken om bilder som inget annat är än fotografier och det kan också vara fotografens intention men hur man än vrider och vänder på saken så händer det nåt när man trycker på dela-knappen. När man gör något publikt.

(Som sagt, tankar i bilen hem från ön. Kallt, lite för mycket. Nån is på fjärden lär det inte bli den här gången. Gammel-Ante (havsörnen) drog ett par gånger över taknocken, vi hade ögonkontakt. Korparna hängde på.
    Har ni tänkt på att när det är kallt och vindstilla vilket sker några gånger under en normal nordisk vinter dyker domedagsrubrikerna upp. Men nästa dag när det töar och sydvästen blåser upp över landet, och vindsnurrorna går för glatta livet blir det inte så mycket rubriker. Det kan tyckas lite märkligt eftersom det inte riktigt följer medias nyhetslogik. Eller gör det kanske det? Nåt återkomma till.
  Och så var det det där med svårigheten med  reduktionsplikten, och löften, för eller senare hinner verkligheten i kapp...en typisk bilåkarfundering kanske. 

Trevlig helg

Om att confitera och lite eftertanke.

(Bloggen redigerad 221209 kl 22:59)

Ett halvt kilo ankfett har sedan i somras legat i kylen och diskret påmint om att en confitering nån gång borde verkställas. Därmed sagt och gjort. Confitering är en konserveringsmetod som i det här fallet går ut på att konservera fågel genom kokning i sitt, fågelns alltså, eget fett. Anklår inhandlas varvid processen sätter igång. Anklåren klappas in med salt och får ligga i kylen ett dygn. Därefter packas de i en gryta och ankfettet smälts i en kastrull vilket tar en liten stund.

När man smälter ankfett får man dels fett, dels en slags smet som inte ser helt aptitlig ut. Denna smet får kallna och sedan kan man göra en form av grattons (knaperbitar) genom att mixa bitar och koka ner en liten stund i lite ankfett. Får svalna och kan sen bredas på kex eller liknande. Typiskt franskt ta vara på allt mellan näbb och stjärtfjäder  men faktiskt betydligt smakligare än man kan tro. ( Nånstans här i proceduren borde en varningsklocka ringa högt och ljudligt. Så här brukar ett ankfett inte uppföra sig. men har man nu fått ett paket från Paris och klart vederhäftig avsändare och sammanhang. Ja, vem ska man lita på? Det visar sig att vi fått ett halvt kilo av en egendomlig produkt som är en blandning av fårost och gåsfett(!) En ingrediens i det franska köket som ligger väldigt långt från la cuisine francaise om man så säger, snarare en lokal specialitet från det inre av Perigord. Nåväl, det återstående fettet går alldeles utmärkt att confitera i. Faktiskt, med en liten ton av får och lamm, inte alls oävet).

De i grytan nu nedlagda anklåren täcks med det smälta ankfettet. Om fettet inte räcker kan man fylla på med lite neutral raps eller solrosolja. Grytan går in i ugnen och här kan man skynda på lite med hög värme och varmluftsfunktion tills termometern visar på upp mot 85-90 grader då man vrider ner värmen till strax under 100 grader och det hela får gå i fyra fem timmar, eller längre i ugnen. När man kan sticka ett grässtrå genom köttet är det färdigt, åtminstone enligt den gamla metoden. Om man nu inte har ett grässtrå och det inte går ut på att konservera köttet behöver inte tiden tiden vara så lång som två dagar i ugnen som gamla recept anbefaller.

En rimlig inställning av termometern. Ryms nog i hushållets elransonering kan man tro.

Här ligger anklåren. Lite för lite ankfett men det kommer nog att fungera ändå. Vi tar de som ligger i botten, så får de översta gå en timme till eller två. Är detta definitionen på det ultimata slow-foodköket kanske. Nu är hushållet inte fundamentalistiska vegetarianer, snarare så där lite mer tillåtande ”flexitarianer”. Animaliskt protein en gång i veckan enligt modellen ”en ekorre i veckan” räcker, typ.

Till detta serveras ugnsbakad potatis med brynt smör och lite ströbröd, haricots verts från den egna täppan, en sallad som på franskt manér äts med en liten bit ost. Till en confit de canard passar en pinot noir väldigt bra, inte nödvändigtvis en bourgogne, pensionärskassan har sina begränsningar. En champagne funkar också men där balanserar man väl på provokationens gräns :-)

De här kommer nog garanterat slippa att bli confiterade. Och såna här excesser i köket kan stämma till viss eftertanke. Vi har ett krig i Europa. Människor på flykt från alla de håll och en politisk situation där till och med Migrationsverket framstår som humaniteten själv. Det är där nånstans det goda köket, med goda vänner och gärna nya vänner därutanför är så viktigt. Både bokstavligt som bildligt. Sinnebilden för det goda livet.