Gatufoto. I huvudsak utan ambitioner.

Läste helt nyligen en artikel om den irländske fotografen Tom Wood. Hur han från att vara anonym långsamt blev mer och mer accepterad i de miljöer han valt att skildra. Alltså rätt långt från den anonyme gatufotografen som iakttar mer eller mindre i smyg. Tvärtom, verkar det som om Tom Woods nästan eftersträvat att vara igenkänd. Som en av många aktörer i vardagslivets köpcenter. 
Han berättar också om hur han med sin nyinköpta Leica försökte ta bilder utan att lyfta kameran till ögat och hur det, enligt honom själv oftast resulterade i mindre lyckade exponeringar med ”ett halvt huvud i nederkant och en tom himmel ovanför. Jag gillar bilder som inte ser så välkomponerade ut, som ser ut som en tillfällighet.Gerry Winogrand har sagt att om han vet hur en bild kommer att se ut, så tar han den inte. Bill Brandt fick vanligtvis med oväntade saker i sina bilder. Det var ofta de som gjorde bilden, menade han”. Men han konstaterar också att bara en på tio blir ok. Och att det är rätt smart att använda sökaren när den nu finns där.
Den här bilden handlar om något som sägs. En replik som uppfattas. Det finns inget hotfullt i bilden. Men det finns en uppmärksamhet i blicken till höger. Samtidigt lägger jag märke till att alla händer i bilden är på något sätt stängda, i olika stadier av knutenhet, beredskap. Något man kanske inte ska dra alltför stora växlar på. Räcker det till ett punctum? Räcker det till en möjlig avkodning av bilden?
Bortsett från en ständigt närvarande oskärpa, det är fortfarande oskärpans år, och en liten kontrastlöshet som är svår att komma till rätta med i bildbehandlingen så hittar jag något som fungerar i bilden. (Och, javisst, inte är det sökaren i ögat.) Jag är rätt ointresserad av komposition i den här typen av bilder. Mycket av komposition är slump eller medveten beskärning. Läsningen, och framför allt hur ett privat kontext påverkar tycker jag är särskilt intressant. Just nu i alla fall.

(NO vind och styv till hård bris. Inbjuder inte till morgondopp. Och denna veckas väder ska vara kallt, blåsigt. Man får se vad det blir nästa vecka.)

Färg är bildens adjektiv

Färg är bildens adjektiv. Åtminstone ett av flera olika adjektiv. Och visst är det svårt att beskriva en färg eller en nyans enbart med ord. Å andra sidan är det nog rätt lätt att föreställa sig färgen på mogna och precis ätfärdiga sockerärter. En så kallad minnesfärg.
Koka upp lättsaltat vatten. Ner med ärtskidorna, koka upp och dra av från plattan. Låt stå en minut eller två. Al dente!

Skärgårdstur

Det brukar bli en tur ut till ytterskärgårdarna varje år. Numer oftast som gastar på goda vänners båtar. Ibland räcker inte vinden till så långt, men det är trevligt ändå. Här har vi kommit till Rammskär innanför Söderarm.

Vi seglar med Primrose, en Reimersritad  kustkryssare byggd 1938 i mestadels mahogny. Ett trivsamt flytetyg från fordom. Och lite aftonbestyr med matlagning och annat gastronomiskt pyssel.
Kvällen kommer med en rätt magnifik solnedgång. Ett sånt här fenomen, vad det nu kan vara vet jag inte om jag sett förut. Det verkar som om det är något bortanför horisonten som skuggar solen. Nån som vet.
Hur som helst sjunger sälarna hela natten och långt in på morgonen.

Med morgonen kommer algerna. Sol och varmt då blommar algerna. Och de är snabbare igång nu än för ett antal år sedan. Människans inhopp i kväve och fosforcirkulationen. Gamla och nya synder kan man säga. Undrar om vi får höra uppgifter om att algerna i Östersjön minskar och vårt innanhav är på bättringsvägen under vår livstid? Hoppas barnbarnen i alla fall kan få bada med sina barn i ett renare hav.  

Bedrägligt lugn i juli. (Inte gatufoto.)

Vikskobbarna i Lillskärgården söder om Svartlöga är favoriter för dagsutflykter med bad och strandliv som huvudsysselsättning. Här är oftast ganska lugnt. Så icke denna lördag mitt i semestern. Till vänster utanför bild ett par väldigt lösgående hundar. Ägaren har kanske dispens från koppeltvånget som råder från april och framåt. Vad vet jag. Till höger en vattenskoter som snurrar runt, runt till förarens oförställda glädje. Han ser väldigt ung ut för att vara femton år fyllda. På väg hem ser vi en person som ägnar sig åt så kallad ”rafting”, det vill säga att man står och paddlar på en surfingbrädsliknande tingest. Det är en mycket modern företeelse ( minst tjugotusen år gammal.) Som kanske var vanligare i skyddade vatten än ute på en fjärd. Men utvecklingen har sin gång. Själv paddlade jag en gång i tiden i en kajak med träspant och  spänd bomullsduk. Spännlack, minns ni den? Numer ägnar man sig åt ”Canoing”. Helst i något hi-tech i kolfiberarmerad plast. Och underställ i lycra. Nej, fel. Nu är det merinoull som gäller. Helst ekologisk.
I denna kroppens aktivitetshets, jagets ständiga jakt efter nya kickar. Finns det inte något ängsligt inbakat i det?
Själva ligger vi i halvskuggan under en ask, ömsom slumrar, ömsom läser några rader. Stefan Zweig och Joseph Roth gäller just nu. Lite processfoto blir det också.

Inte alltid till sin fördel. Gatufoto...

Om man nu väljer att se personer i en bild som något slags figuranter i ett av fotografen iscensatt drama kan man med viss fog även fundera lite över vad det är som egentligen händer på riktigt. Men först, gatufoto verkar efter en tids tittande sönderfalla i olika undergenrer. En del skulle nog kalla det för stilar, att hitta sin stil, andra kanske vill kalla det för manér. Man kanske prövar sig fram till något som senare blir en stil eller rent av ett uttrycksmedel. Lägg märke till valörskillnaden mellan stil och uttrycksmedel. Stil som ett utanverk och uttrycksmedel som en aktiv handling.
Kvinnan på bilden är som synes fångad i ett ögonblick av mindre smickrande utseende. Exakt varför och vad hon gör med anletsdragen får vi aldrig veta. Vad hon har gjort kan vi se och förstå genom bildens denotationer. En läskburk, ett kvitto, en text till vänster som indikerar miljön. Hon går från mörker till ljus, något som vi tolkar som att gå ut från något. ( Det finns en möjlighet att hon faktiskt fortfarande befinner sig inomhus men att ljusförhållandena spelar oss ett spratt.) Kvinnan bär ett linne med en text. Satt med ett antikvatypsnitt. Sånt brukar indikera att det är något lite mer tänkvärt som uttrycks. Åtminstone i populärtypografin. Så, hur kan man då tolka detta? Vardaglighet. Rörelse, den lutande horisontlinjen. Kroppens riktning åt vänster = tillbaka, huvudets riktning höger = framåt. Kvittot indikerar att något har hänt. Blicken framåt höger att något ska hända. Samma med rörelsen från mörker till ljus. Mot detta står texten på linnet. Eftertänksamhet, tankar eller något sånt.

Man kan se bilder på olika sätt, utifrån olika infallsvinklar. Komposition, kontraster, teknisk briljans och som sagt i försök att förstå vad bilders berättelser går ut på. I fallet med denna bild kommer de flesta berättelser att vara efterhandskonstruktioner. 
Som sagt, figuranter i ett av fotografen iscensatt skådespel. Som läsaren får tolka efter vad som erbjuds att finna i bilden. Men vad som egentligen händer får vi aldrig veta. Och vi kanske inte behöver den upplösningen heller vad skeendet gäller.

Under vårt magiska träd, den sjustammiga lönnen är det svalt. Den fungerar lite grann som en fläkt som drar in luft för att sen sakta skicka upp den genom kronans fotosyntes. Det är mycket behagligt. Jag ser att molnkanten rullar upp sig inåt land. Det är lite sjöbris i alla fall. Det betyder att viken nog är rätt full med alger. Algerna kom tidigt i år, trots rätt låg vattentemperatur.