Impressionism och utsnitt

Edgar Degas: Place de la Concorde i Paris ( porträtt av greve Lipic och hans döttrar) 1875.

Ta gärna en liten extra titt på den här målningen (länk till bilden i färg). Visst finns det  något fotografiskt över den, utsnittet, det frusna ögonblicket, det spontant fångade, figuranternas omedvetenhet om betraktningssituationen, ja, en del som påminner gatufotografi. Målningen är alltså inte beskuren, det här är originalutsnittet.
   Degas målade bilden 1875. Det är svårt att tro att han stod med ett skarpladdad staffli på Place de la Concorde och väntade in ögonblicket. Nej, målningen, som är en beställning, är gjord utifrån sammanfogade skisser hemma i ateljén. Men det finns något som skaver. 1875 borde de första kamerorna för torrplåt varit ute på marknaden. Lite smidigare, lite mer möjlighet att fotografera spontant genom att exponera flera plåtar och framkalla hela rasket i slutet på dan så att säga. Men slutartiderna var fortfarande långa även utomhus och i dagsljus. Vad tror vi att exponeringstiden ligger på i den här bilden, om den nu varit ett fotografi?
   Och Degas målning har så mycket av fotografi i sig, så som ett spontant fotografi i sekunden kan ha. Rörelseriktningen som förstärks av det stora tomrummet till vänster, rörelsen av en händelse förstärkt av en häst. De två flickorna, och hunden, som balanserar rörelsen och håller händelsen inne i utsnittet. Gestalten till vänster som delvis beskuren både avgränsar bilden men också tillför bilden med en berättarkomponent, den ställföreträdande iaktagaren. Och den impressionistiska måleritekniken som här i bakgrunden blir till en oskärpa. Och den befriande avsaknaden av gyllene snitt och andra hämmande idéer om komposition och principer. En exponering i rätt ögonblicket skulle man kunna säga.
  Märkligt att Degas kunde skapa en målning med så mycket fotografiskt flera decennier innan sådana fotografier dök upp över den fotografiska horisonten. (De här tankarna får bli ett komplement till vad konstvetandet redan vet.)

Lite mer om Rembrandt…

Ibland skriver vi lite snabbare än vad som bordes. Renässansen och sextonhundratalet måleriteknik är väl inte allmängods. Precis som en del fotografiska teknikaliteter inte är helt uppenbara för ickefotografen. Det här med att måla fram ljuset till exempel. 
   Man började med att lägga en tonbotten över duken, ganska mörk, helst med färgton. Grönjord, rå umbra, caput mortum (ett mörkt lilabrunt pigment) och säkert några fler att välja mellan. Efter det målade man fram ljuset i bilden med ett vitaktigt pigment oftast blyvitt. Därefter målade man fram färgtonerna med passande lasyrer. Med vetskap om detta förstår man säkert hur Rembrandt arbetade.  Det påminner lite grann om den metod där porträttfotografen börjar i ett mörkt rum och allteftersom ökar ljusintensiteten och lägger till fler ljuskällor. Detta ha jag läst om och hört i visorna. Nån som känner till fotografer som arbetat på det sättet?

Kökspigan. Se den på riktigt i Nationalmuseets samlingar.

Skeppskonterfej

I mitt ateljéfönster har jag en gammal skeppsmodell. Barkskeppet Ada av Länna. Frågan är dock om det seglat någon Ada från Länna i verkligheten. Jag är ändå glad över att ha den här lilla båten i fönstret, den har många tecken på att vara lite handaslöjdad om man så säger. Den som gjort den har nog heller inte utgått från en ritning utan snarare lite från sitt komihåg.

(Lägg märke till dammet i riggen. Det är inte julstädad ännu.)

En annan bild, som stått undanställd, ett arvegods, en akvarell-gouache föreställande barkskeppet Bohus, en av Transatlantics fyra seglande skepp i början på förra seklet. Bohus, Gullmarn, fullriggarna Viking och GD Kennedy (som gick som skolskepp) och numera ligger vid Skeppsholmen i Stockholm under namnet Af Chapman.
   Den här tavlan är målad av AV Gregory, en i Melbourne boende målare som drygade ut kassan med att måla skeppsporträtt på beställning.
   Bilden på Bohus är lite speciell eftersom hon inte är "all dressed up" som är det vanliga i skeppsmåleri, nej  här visas snarare en situation, sannolikt upplevd av beställaren, när hon med kraftigt revat ställ länsar undan nånstans i Roaring Forties. Den seglatsen finns beskriven i text, Joel Jenell: Vågsvalp och böljesång, en av dessa många biografiska böcker som getts ut om allt möjligt, ofta med en detaljupplösning som är av en annan värld. Sjökaptenen Joel Jenells bok är milt sagt tryfferad med salta ord och uttryck. Det är morfar som är förste styrman på den här resan, på vetetraden från Liverpool till Australien och tillbaks igen över Kap Horn. 
 

Det här är inte en fotografiskt exakt återgivning, bortsett från alla skeppets detaljer, till och med hajfenan finns med, som man av tradition fäste framme på peket efter en lyckad hajfångst på frivakten. Alla skot och brassar går som de ska. En fyrställig signal i mesanmasten finns också med, lägg märke till det andra skeppet vid horisonten i vänstra hörnet av bilden. Nån kommunikation pågår och det här är uppenbarligen ett upplevt minne som tolkas av konstnären. Men med hav, vågor, väder och himmel, där jobbar Gregory fritt med hela sin palett.
  Och nu ska målningen upp har jag tänkt, dock med rengjort glas och ny passepartout och bakstycke i syrafritt. Det är hon värd, Bohus. 

Therese Le Prat

Vi besöker Pont Aven i Bretagne, kanske mest känd för kopplingen till Paul Gauguin, expressionismen och det som kom att bli Pont Aven-skolan, en lös sammanslutning av unga konstnärer i impressionismens efterdyningar. Här ser vi en intressant utställning med franska kvinnliga konstnärer som under nittonhundratalet far ut i världen, läs den franska delen av världen. Frankrike som kolonialmakt. Nordafrika, Västafrika, Bortre Orienten-Fjärran Östern vilket som, eller Indokina om man så hellre vill.
 Det i mina ögon intressanta är att de kvinnliga målarna som utställningen beskriver på ett naturligt och självklart sätt uttrycker sig i tidens formspråk allt från expressionistiskt via naturalism till ett bildmässigt uttryck a la Matisse. Men. Ingenstans kan man hitta ett uttryck för kolonialt översitteri, snarare ett oförställt intresse och nyfikenhet inför människor och miljö. Så klart fortfarande med den tidens koloniala glasögon. Många bilder föreställer kvinnor i olika situationer, och det kan vara en privat läsning, men finns det inte nån slags feministisk systerlig blick i många av verken.
   Men så var det hon den där Therese Le Prat som är representerad med  en serie fotografier. Och bland bilderna som är en aning daterade dyker det upp ett porträtt som både i utsnitt, teknik ( Man anar en hyfsat snabb exponeringstid, kort skärpedjup, en inte alltför mjuk kopiering) ger den där eftersträvansvärda tidlösheten. Therese Le Prat vill jag veta mer om. (Nätet har inte mycket om henne men hon specialiserade sig tydligen senare på porträtt, inte sällan med lite kreativa tillägg.)

6 sept /Saint Thermac /Bodëlain Bretagne.

Krigets estetik

Obecní dům, stadshuset i Prag är en om inte orgie så iallafall en demonstration i art noveau och väl värt ett besök om man har vägarna förbi. František Ženíšek heter han som målat Grégr Hall, em sal som används både för konserter som finare mottagningar och middagar. Man kan så klart fundera på hur väggmålningarna målade al secco bättrar på aptiten men temat är Love song, war song och funeral song. Skitkul tema på en middag eller hur?
Vad annars? Smetana Hall en lokal för mycket av konserter, dessutom försedd med en imponerande orgel, ja hela huset är överdådigt, men samtidigt snyggt på nåt sätt. Och vill man kan man ta en pivo i den amerikanska baren en trappa ned. Missa inte den eleganta kaffekokaren.

   Men till saken. Den här målningen i Grégr Hall, kriget i nån slags allegorisk dräkt. Krig betyder nu att ett oräkneligt antal mestadels unga män i bästa fall går någorlunda helskinnade igenom det, eller sekundsnabbt blir pulvriserade till molekyler. Väldig, väldigt många blir av med ett par ben, ett par armar, ett ansikte ( som aldrig mer kommer att kyssas), ögon, förstånd. Till vilken nytta? En despots egenövervärdering i en myggpisstid sett i historiens perspektiv. Jag lyssnar osökt på den här, Totta Näslund:Aldrig mera krig.

(Det var ett tag sedan jag var i Prag, denna intellektuella stad, där Josef Koudelkas bilder är ständigt närvarande.Man kan åka tåg dit numer, ganska bekvämt.)