Containerfynd!

Ibland har man lite tur! Om man är bokälskare. Bibliofil som det heter. Den här, En bok om Stig Lindberg Rabén &Sjögren Stockholm 1962. Stig Lindberg var en framgångsrik formgivare i femtio och sextiotalens Sverige. Knuten till Gustavsberg. Finns det någon svensk som inte har sett eller har en relation till Stig Lindberg?
En liten bok med Bernt Klyvares utomordentliga foto, Charles G. Behrens form och, naturligtvis, tryckt hos Nordisk Rotogravyr. En bok med allt. Omväxlande papper i inlagan. Inklistrade färgbilder. Och satsen i boktryck, Baskerville. Man kan gå igång förr mindre.

( Nu hinns det inte med nåt fotografiskt finlir. Rätt ut ur mobbfånen.)

I köket möts världen

Jag har en god vän som förutom att han är en lysande accordeonist dessutom har att dras med en svårbehandlad blodcancer, så kallat myelom. Nu jobbar han med en skiva som handlar olika minnen, bland annat minnet av hans mor. Och i detta dyker också hans mormors sopprecept upp. Och nu tänker att vi är i Rovanemi mitten av femtiotal. Kålrot är en väsentlig ingrediens. Vi provlagar och uttalar oss om. Receptet ska finnas med i den booklet som kommer att hänga med skivan. Mat är viktig. Mat kan vara gemenskap. Mat är gränsöverskridande.
( Vem mer än jag hade inte  lite svårt att hålla sig för skratt när en partiledare härförleden hyllade pizza med rätt mycket kebab i en intervju, och i en annat sammanhang gafflade något om svenskhet, Ja, ni vet historien. Och se där! Blev det inte lite politik där också.)

Sprättgök

eller kanske snarare tupp. Men sprätter gör han, grannens väckarklocka. Han har en egendomlig rullande gång, det är som han snavar på sina sporrar för varje steg. Borde kanske varit i färg här men jag kan avslöja att det är varmt ljusbrungult som gäller. 

Det liksom ruskar till bland bloggarna ibland. Något händer. Jag försöker läsa varje dag, skumma igenom flödet. Det roar mig. Allt kommenteras inte, men läst blir det mesta. Särskilt roligt är det när bloggaren utvecklar ett resonemang. Där bilden eller bilderna blir som ett avstamp för tankar om ditt och datt. Politik är inget hinder. Den fotografiska bilden har gått hand i hand med politiken allt sedan begynnelsen. En del skriver om teknikaliteter vilket företrädesvis den manliga blogghalvan tycks hysa stort intresse för. Ibland svävar det iväg väldigt djupt in i optikens innersta skrymslen  och då blir det på något egendomligt sätt extra roligt att läsa. Vetskapen om att det finns folk därute som är djupt hängivna. En sund hängivenhet är aldrig fel.
En del sprutar fram bilder, en varje dag, vilket manar till efterföljd. Och så dyker det upp en knasterskarp drillsnäppa eller något annat flygfä. Att det finns en fotografisk entusiasm är uppenbart.
Vad jag saknar är kanske ett fotografiskt samtal om bilderna som kommunikation. Om varför tekniken spelar roll för berättelsen. Men det är kanske svårt att få till i ett sånt här forum.

( Så mycket om tuppar blev det inte. Men en bild kan alltid sätta igång en tanke. Ibland lite oklart varför.)

Avsked. Oskärpans år 2018 .

Idag byter jag adress. Från skärgård till stad. Eller, från och med i dag har jag fler par strumpor i staden än på ön. Om ett halvår byter jag tillbaka. Så är planen. Vilken fond ska man ha bakom ett försök till ett kreativt arbete? Kvällen kommer med en styv kuling från VSV och svårt regn som piskar stadslägenhetens fönster. Men det är lugnt. Båtarna är uppe. Allt är stuvat. Allt är revat. Förberedelserna är gjorda.

( Lägg märke till att det sotar högst betydligt i denna bild. Det får det gärna göra. Jag känner mig lite sotig. Lite Panatomic-lek i Silver Efex.)

September. Oskärpans år 2018.

En New York-bild. Den här bilden kvalar inte in i GFs top ten. Därtill är den för oskarp, saknar knorr, saknar interaktion mellan människor och miljö och dessutom fel brännvidd.

Ikväll ser jag Bergmans Vargtimmen. Ett genialiskt anslag-förtexter som så tydligt visar det att Bergman gör film. Gestaltar. Han inbjuder till film. Det är ingen illusion. Det är film. Berättande. Och Sven Nyqvists eminenta foto. Och. Drömsekvenserna som görs i ett som man säger, liksom på hårt papper. Lite pressad tri-x på hårt papper. Det är snyggt och genomtänkt och stämmer förmodligen mycket väl till den tidens bildtänk.

(Och ovanstående bild har som sagt inget som helst med Bergman att göra. Fast jag gillar den, på nåt sätt.)