Gatufoto på tapeten igen.

( Återanvändning av bild. Har haft den i en blogg för några år sedan. Gillar den fortfarande Får man gilla sina egna bilder? Ja, det får man.)

En tanke som skavt i mitt huvud ett tag nu är en krönika här på FS, signerad Sara Arnald och den berörde gatufotografiet. 
Citat: Det är inte av intresse att dokumentera världen på samma sätt vi gjort de senaste hundra åren. Vi behöver hitta andra miljöer, verktyg, vinklar och metoder för att skildra vår omvärld och relationen till den.
Och jag undrar då spontant och eftertänksamt, hurdå? Ja, det är kanske så att gatufoto är en genre som har överlevt sig själv. I en tid när alla är fotografer, när alla har en kamera till hands, när kameran dessutom ständigt övervakar oss.
Eller måste man bekänna sig till en genre? Är inte genrer av den här typen ganska lika olika konstnärliga manifest, ack så populära under nittonhundratalets modernistiska epok. Manifest författade på rökiga kaféer i St Germain Paris eller på mahognybruna ölställen i ett regnigt Wien. Under entusiasm! Så här ska äntligen konsten befrias! Vi är framtiden!

Att beskriva sakernas tillstånd är en sak. Att GF är en genre som kanske gått lite granna i stå. Det är inte här man hittar det intressanta fotografiet. Därmed naturligtvis inte sagt att det inte finns bra gatufoto. Frågan är i de fallen, varför funkar viss GF medans annan inte gör det? Och att påståendet att det finns bra gatufoto i sig betyder att det finns ett gatufoto som är mindre bra. Och att en sådan fråga kan bli högst relevant i sammanhang som fototävlingar, priser, stipendier med flera utmärkelser. Vilket är en fråga som kan diskuteras vidare.
Och nu ett associationshopp värt namnet.  Tänk dig själv, du erhåller en medalj på Parissalongen 1872, 1874. Hyllad, fjäskad, en plats i salongerna? Och hur det gick för kollegan Claude Monet som blev hånad och näst intill dragen i smutsen av det borgerliga franska etablissemanget när han ställde ut sin målning l´impression samma år? Vem minns din medalj? Vilka minns Monet? Vem drog nitlotten? (Medaljörerna på Paris salonger är nu saligen bortglömda, medans Monets, och de övriga målarna, de så kallade impressionisterna är själva starten på den moderna konsthistorien. Och så även bildhistorien där den fotografiska bilden vart efter tar allt mer plats.)

Men duger nu inte gatan längre som miljö? Jo, det borde den nog göra men om infallsvinkeln ständigt är liknande – gatan som en teater, är det kanske dags att betrakta gatan som en verklighet i stället. Och om man tänker andra verktyg. Tänker vi brännvidder eller annan utrustning som gör att perspektivet ändras. 
Man kan alltid ställa frågan som Sara Arnalds gör. Men hur besvarar man den ? I handling? Nåt för det nya decenniet att klura ut kanske?

god fortsättning

God fortsättning i det grå. Det är ovanligt mycket vatten i Mälaren. Nån skridskois lär man få vänta på om det ens blir någon i år. För ett par år sedan körde vi isjakt här på fjärden. Men det kanske fryser på och blir smällkallt och sjön fryser. Då blir det dåliga isar med mycket sprickor och råkar eftersom vattnet i sjön rinner ut och isen sjunker undan som en annan hängmatta. Säger de som förstår sig på det.

Klimatet är summan av vädret. Vädret går ju som bekant inte att göra något åt. Men klimatet gör vi nåt åt. Uppenbarligen. Vän av ordning anser så klart att vädret har sina naturliga variationer och så  är det. Men det varierar liksom lite för mycket. Verkar det som. Fast det är inte så konstigt om det varierar. Det gör det i äggkastrullen när man kokar upp vatten också. Syns tydligt. En av mina första fysikaliska aha-upplevelser nån gång i sex sjuårsåldern. Jag fick såklart en pedagogisk förklaring också.

( Såna här svart vita, eller snarare gråskaledagar har sin fotografiska tjusning. Råkallt om nosen, och stela fingrar dock. Och autoISo är en bra uppfinning.)

midvintersolstånd 2019

Våröversvämning i december.  Inte så vanligt. Det är ladan på Kungsängarna där tornfalkarna kommer att häcka i vår. Och flockar av gäss på väg norrut.

Och under bron kommer den safirblå kungsfiskaren ila. Och lärkan är legio. Har jag tur ser jag storspoven. Hör näktergal och kanske, kanske kornknarren .

Jag önskar alla ett nytt år som är lite mer resonerande. Mindre polariserat. Mer genomtänkt. Mer ansvarstagande. Mer humanistiskt. Mindre egoistiskt. Och att så många som möjligt får en god jul.

Om trivialfotografiet och lite annat

Såg en rätt kul dokumentär på SVT play. Om polaroid, trivialbildens viktigaste apparat som blev konstnär på gamla dagar.

(Fotograf i färd med att samla bilder för uppläggande och därmed efterföljande gillanden på sociala medier.)

 Och från en sak till en annan. Att lägga ut sina bilder på olika forum är naturligtvis ett sätt att bli bekräftad. Men det finns uppenbarligen olika sätt. Man har olika "ytor" som det ibland heter.  Jag hänger mest på FS, där kan jag läsa intressanta synpunkter på ditt och datt, allt från obsoleta objektivkombinationer och andra teknikaliteter, viket är mycket roande och intressant till betraktelser om vardagens händelser. Som sagt, hängivenheten är fascinerande och ett mycket positivt inslag i tillvaron. Jag får mitt lystmäte av fåglar, lite rapporter om vad som händer ute i provinsen, intressanta bildexperiment och en hel del bilder hämtade ur olika fotografiska genrer.
Jag skriver då och då. Det är ett bra sätt att försöka hålla fingrar och tangentbord igång. Och jag skriver om lite ditt och datt som intresserar mig, som fångat min uppmärksamhet. Tempot bland bloggarna är ganska lågt. Man hinner oftast med och vissa frågor dyker upp med mer eller mindre cyklisk regelbundenhet vilket gör att det är lätt att hoppa in i en debatt. ( En mig bekant bloggare har gått så långt att han skriver inlägg och svar på trådar i förväg så att han har ett förråd att ösa ur när det är dags, med  försvaret att de flesta frågor som dyker upp i bloggarna ändå är förutsägbara. Detta sker dock inte på FS utan på ett helt annat forum.)

Facebook är den plats jag läser delade inlägg, väldigt sällan fotorelaterade. Ofta ser jag hembygdsbilder, inte sällan i grupper som lägger  ut bilder vilka gärna emottas av "Fiina bilder!" i kommentarsfältet. I min värld är FB en plats där jag oftast ser trivialbilder och en hel del bilder vilka ligger nära kitschens domäner

Instagram är jag inte så flitig på själv. Jag har lite svårt för gränssnittet. Här hittar jag mer av kvalitetsbilder än i FB. Men det beror kanske mer på det flödet jag har upprättat. MoMa, Guggenheim, Musée dÓrsay med flera. Och många bra fotografer. En skillnad mellan FB och Insta är att på Insta agerar fotograferna som individer, här gömmer man sig inte i en grupp som exempelvis Street photography och liknande. Naturligtvis finns ett flöde av trivialbilder här också. Jag tycker för övrigt att begreppet trivialbild är ett bra uttryck. Eller vardagsbild, minnesbild, allemansbild.

Sen är det där med gillanden. Det finns väl en kvalitet i det också. Beroende på tempot i "ytan". Ett gillande på FS kräver mer av gillaren än på Insta eller Fb. Mer värt liksom. Men det är kanske inte det som är mest eftersträvansvärt. Att ingå i ett slags sammanhang är kanske viktigare. Återkommer nog om detta.

Gatufoto typ

Eller kanske snarare torg. Lockar det att köpa en gran? +6,2°. Glädjande nog inte regn. I morgon ska det komma 18 mm ute på ön. Jag åker inte dit ut. Jag gör något annat. Köper inte en gran. Decemberotålighet.