Spektakulärt lyft

Att flytta en vägg med påklistrad oljemålning är en inte alldeles enkel operation. I samband med rivningen av en Uppsalaskola hade man tänkt sig att själva aulabyggnaden med den fina målningen av Harald Lindberg skulle kunna bevaras. Vilket inte lät sig göras då byggnaden var i mycket dåligt skick och framför allt redan från början felkonstruerad. Det var faktiskt bara en vägg som var ordentligt armerad. Den med målningen. För att göra en lång historia kort slutade historien med att man helt sonika frilade väggen och lyfte bort den för senare behandling av konservatorer.

Lyftet går vägen om än mycket långsamt och försiktigt, 

och landar slutligen på slutdestinationen.De som arbetad med det här projektet har tyckt att det varit inte så lite spännande, och inget rutinarbete. Lite mot oddsen som man sagt. Vilket jag erfarit från välunderrättad källa.

Hela proceduren följs av både media och en nyfiken allmänhet, bland annat flera efterföljare till herrar Backlund och Stoltz, för den som känner sin Birger Sjöberg och romanen Kvartetten som sprängdes. Världen är full av experter i de mest skilda ämnen. Bland annat kranlyft.

En bild och tanken som rör sig, lite mer om gatufoto

Härom veckan hade jag ärenden och bestyr till huvudstaden. Och man går ju gärna med kameran någorlunda skjutklar på magen. Ett av flera slumpskott som nog skulle förpassas till papperskorgen fick min blick att stanna till. Och då infinner sig strax och såklart tanken, vad i denna bild gör att jag stannar till? Bilden som sådan är ganska rörig, de finns ingen medveten komposition eller annan finess, avklippta fötter dessutom. Det finns heller egentligen ingen direkt händelse att hänga upp blicken på. 
Trots sin rörighet har den ändå förvånansvärt få denotationer. Och om jag applicerar tolkningsverktyget var-vad-vem-när, får jag någon hjälp av det?

Lite aftonjazz som avslutning på dagen

Lite musik som avslutning i dag. Martin Sjöstedt på Katalins Jazzbar. Hög medelålder i publiken. Det låter lite Cannonball Adderley och lite Art Blakey ibland vilket orkesterledaren inte är sen att påpeka. Bästa låten? Gillespies Con Alma landade mjukast i mitt öra. Tätt följd av ett snyggt arr på Round midnight.

Karl Olandersson  trumpet - Per ”Ruskträsk” Johansson altsaxofon -  Leo Lindberg piano & orgel - Moussa Fadera trummor och Martin Sjöstedt bas

(Ikväll fick det bli den lite lynniga Fuji X10 som fick följa med. Lite för mycket brus kanske men den går ner i fickan om man har vida byxor. Praktiskt och lite soft. Ett par andra fotografer i publiken kör lite mer muskelfoto. System och 70-200 kan jag gissa. Lite förlåtande Silver efex i efterbehandlingen.)

Klimatet på gatan

Ett par nån-månad gamla bilder från "Fridays for future". Rätt mycket unga gamla. En professor håller tal om vad man kan göra i sin vardag för att minska klimatavtrycket. Däribland ingår var och ens personliga översyn av sin konsumtion. Ganska lättfattat.

För att vara en ungdomsrörelse verkar medelåldern vara rätt hög.

Det här är inga bilder tagna med hög fotografisk svansföring. Bara dokumenterande. Rätt av ur kameran.
Frågan som dock skaver i min undran: Det finns ett par tusen forskare som tycker att klimatoron är överdriven eller rent av felaktig. Ett par tusen är rätt många. Varpå följdfrågan infinner sig. Hur många forskare med för frågan relevant bakgrund finns det totalt? På en befolkning runt 7,7 miljarder människor? Med vetskap om att klimatforskare är väldigt sällsynta i vissa grupper av jordens befolkning. Ett par hundra tusen? Inte alls orimligt. Det betyder i så fall att ett par tusen är en, två procent av forskarvärlden. Det är nu väldigt vanligt, på gränsen till normalitet att ett par procent  av forskarskaran är tvärtom och motvalls. Oavsett vilken fråga som dyker upp. Det finns faktiskt de som forskar på sånt också.

Ryskt

Maria Pogorzhelskaya är en rysk konstnär som just nu ställer ut på Köttinspektionen i Uppsala. Ryska konstnärer har ofta goda kunskaper i måleriet med i sitt bagage. Maria målar med en bedräglig enkelhet och lätthet som om man gör en jämförelse med musikvärlden påminner om ett bossa nova-gitarrackompanjemang, lätt och enkelt men inte alldeles enkelt att exekvera. Bilderna handlar om lycka. Nånslags omedelbar oreflekterad lycka. En fin balansvikt till mycket dystert i tillvaron. Och det är så hennes bilder ska ses.
(Att det heter Köttinspektionen beror på att utställningshallen ligger i Uppsala stads gamla köttbesiktningsbyggnad. En rätt pampig sak ritad av stadens store arkitekt Gunnar Leche.)
Ljuset i lokalen må vara lämpligt för det måleri som ställs ut men som fotoljus har det synnerliga brister. Det får bli en hel del handpåläggning i Photoshop plus en avslutande sväng i Silver efex för att lägga  en hinna av förlåtande tri-x över alltihop.

(En Maria Pogorzhelskaya till. Lite uppsluppen. Samma hårdhänta behandling i PS.)