Klimatmanifestation och då blir det gatufoto

Uppsala 27 september. Klimatmanifestation. En hel del folk, inte minst såna från forskningsvärlden, universitet och SLU till exempel. Och mycket ungt folk, så klart. Och visst är det hoppingivande.

Men de är väl förstås indoktrinerade. Säger surgubbarna.

Ja, det verkar vara blandade åldrar i alla fall.

En händelserik helg. Klimatmanifestation. Fotofestival. Konsert. Och en del annat mer försumbart. Mycket pyssel i datorn blir det.
(Eftersom bilderna är tagna på en gata som är detta gatufoto. Dock utan några sådana ambitioner.)

Out of sight

Häromdagen tittade jag in på Rönnells antikvariat i Stockholm. Här är det lätt att bli ruinerad. Men det jag fastnade främst för var ett litet häfte, Out of sight, ett fotografiskt projekt av Kent Klich  (googla på honom). Ett väldigt intressant sätt att arbeta fotografiskt, i projektform. Angeläget, oangripbart och väldigt humanististiskt tänkt. Tolv stora uppspända printar utställda på olika platser i Köpenhamn. Föreställande ansiktsporträtt på sovande hemlösa. (Allt gjort med de porträtterades medgivande ska poängteras.) Projektet genomfördes 2008 så det är ett tag sedan. Jag vet att jag läste om det då men något besök i Köpenhamn var inte inplanerat då. Och därefter föll det i glömska. Alldeles oavsett, väldigt roligt att se projektet, om än i form av ett litet häfte, så här ett decennium senare. 

(Jo, det blev några volymer förutom häftet. Och månadens budget rejält naggad i kanten.)

Uppsala fotofestival. Och lite gatufoto.

Nu i helgen är det fotofestival i Uppsala. Mer om det här. Kommer man med tåg till rikets fjärde stad kommer man då att passera en sällsynt feltänkt arkitektonisk miljö. Och med största sannolikhet höra en av otaliga variationer på Autumn leaves  oförtröttligt exekverat av en dragspelande man. Fast idag var det faktiskt en liten variation på Bei mir bist du schön.
( Det här är ett gatufoto som om tjugo år kan ha ett visst intresse. Vem vet. Kamera, en mycket lynnig Fuji X10. Bortsett från oregelbundet icke fungerande, levererar den alltsomoftast brusiga och kontrastlösa bilder. Men den är liten och ofarlig på gatan.)

Det där med slöjor 2.

Det går förvånansvärt lätt att gymnastisera med olika typer av slöjor. Och lusten är det inget fel på. De här ensamkommande damerna hann in i riket innan skruvarna drogs åt. Nu jobbar flera av dem. Betalar skatt och gör nytta. Någon är fortfarande kvar i bidragsberoende. Någon lär ha återvänt. På några hänger slöjan rätt löst efter vad jag erfarit från välunderrättat håll.

(Bilden tagen för fem sex år sedan. De här ungdomarna gick då i förberedande utbildning. Språk och lite  svenska seder och bruk. Tro det eller ej men det var rätt kul att se dem försöka lära sig dansa schottis. Idrottslektioner är mångfacetterade.)

Rotar bland kameror och annat

Bortsett från en Zeiss Ikon Nettar börjar jag nog att fotografera på ett mer aktivt sätt med en Rolleiflex 4x4, en sån där grå ni vet. Den fick jag  överta av min älskade moster. Om henne finns mycket att berätta. Men det ska göra en annan gång.  Med en sån kamera  får man som bekant tänka två gånger innan man trycker av. Och det goda med den var att faktiskt om inte förstå så i alla fall att få en grundläggande hantering av det där med tid och bländare. När pappan förstod att det fanns något lite seriöst bakom mitt fotande fick jag ta över en Robot Star. En sån där med urverksmotor och formatet 24x24mm. Och den hängde faktiskt med ända till det sena åttiotalet. Jag tror att jag framkallade den sista filmen från den kameran 1989. Sen dess är den hyllprydnad.

Men den första riktiga kameran var ändå en Pentax spotmatic. Svart. Genom att snåla in på matkontot och en del andra utgifter som nya skor och liknande och, numera preskriberat, en del kreativt arbete med SJ:s pendlarkort sträckan Uppsala-Stockholm (med en bra skalpell och en Rotringpenna 0,1mm kan man komma långt) så fanns det budget. Ett studiebidrag räckte dessutom ändå förvånansvärt långt på den tiden. Matkontot hölls hårt tyglat och boendet var billigt. 

Pentaxen kompletterades med en 135:a och senare också en 28 mm, Tokina eller Soligor. Minns inte så noga, har ni tänkt på att då hette det piratobjektiv? Några år senare blev det en Nikon F i väskan, mycket beroende på ett förmånligt inköp av ett par passande objektiv. (Och en liten donation från en snäll släkting, läs älskad moster.) Det kom sedermera att bli min kamera med stort K ända fram till den digitala tiden.
Men vad var det jag fotograferade, undrar jag ibland. Har det blivit något av värde?  Frågan dyker ofta upp. Vad använde då jag mina bilder till?
En del blev väl publicerade. Några kronor här och där till hushållskassan. En del blev skissunderlag till målningar och teckningar. men väldigt mycket blev nog det där familjära, viktiga bilderna på barnbarn och barn. Och så drösvis med obestämbara dokumentärfoton, projekt som aldrig blev nåt, förutom ett växande antal pergamynfickor med ytterligare negativ.

  En hel del dokumentation skedde i Uppsalastadsdelen Gottsunda. Ett sånt där extraordinärt område som numera är mest känt för bilbränder, skjutningar och gängkriminalitet. Och en bild som dessbättre inte stämmer alls. För, jo visst finns det problem, men det finns också en bra skola, ett bra civilsamhälle, bra initiativ, en dynamik, en vilja. En uppförsbacke. Men ett backkrön finns hela tiden vid synranden. Där fotade jag i tjugofem års tid. En omedveten dokumentation. Nåt att ta tag i. Rota igenom negativpärmar. Nåt borde finnas att gå vidare med. Man skriver sin historia.

(Hösten 1981 strejkar eleverna i Gottsundaskolan för en utvisningshotad familj. Mangrant som det heter. Med lite, lite support från lokala teckningslärare. Och gillande från övriga. NikonF och Tri-X var vad som gällde. Om det nu inte satt Kodachrome 64 innanför slutaren.)