Fascinationen inför horisonter

Vi går in i oktober. Det syns på ljuset. Morgonspringet, sjörök över viken. Fukten, daggen. Plockar ihop och förstår att nu är det nog dags att  flytta in till stan. Och det känns rätt bra. På nåt sätt.

En duvhök siktas. En skräcka, och hägern som byter viksida när jag kommer. Men ärlan hon flog nog för en vecka sen minst.
 Jag får nog ihop det mesta. Ritgrejer, penslar och färger, kameror och objektiv, papper, skisser och färdiga verk. Jag flyttar in till stadsateljén.

Jag har en bok som väntar, Ed van der Elsken: Camera in love. En katalog över van der Elskens liv och arbete. En katalog med mycket faksimil och många reflektioner. Och han gick faktiskt ur tiden redan 1990, alltså mer än trettio år sedan. Även om jag bläddrat i ”Love on the Left bank flera gånger känns det som van der Elsken gått under min radar flera gånger. Jag förväntar mig med andra ord  något.

Food market, matens förening.

När det börjar handla om mat är det som allt tal om assimilation och mångkultur och liknande tjafs lämnar scenen för en stund. Mat är magarnas och smaklökarnas globala gemensamhet. Vissa lokala undantag i form av egendomligt fermenterade maträtter, som tycks finnas i alla kulturer lämnar vi därhän. Men världens alla mainstreamkök, där har vi mänskligheten och kulturerna i skön förening.

Torget blir som ett andra rum. En slags avspändhet infinner sig och dofterna som blandas. Ett paradis för en hundnos.

Köerna ringlar långa och beslutsångesten infinner sig. Ska det bli a la Côte d'Ivoire, La cuisine Françes Artisanal? Kanske det polska eller det Transylvanska? Det blir inte brittisk fish´n chips eller thaiköket. Det landar i Bistro de Paris och en portion Poullard Dijonnaise. Helt ok.
Ett matstånd strax intill som serverade tunnbrödrullar kändes i sammanhanget lite som kusinen från landet.
Och det finns uppenbart en och annan som tycker det är kul med en ”gatufotograf”.

(Fuji X10 är en bekväm liten kamera om än lite ålderstigen och med prestanda som ligger långt från dagens norm. Men den gör sitt jobb och med lite Tri-X simulering blir det nästan som när jag plåtade på Vaksalatorg för sisådär femtio år sedan.)

Uppsala Fotofestival

Lördag i stan. Foodmarket på Vaksalatorg är svårfotograferat. Mycket folk. Väljer mellan X10 och 28mm och Xpro2 med Meike 12mm som skulle kunna fått sitt elddop i denna trånga miljö. Men jag är inte med på banan om man så säger. Återkommer till det. Jag lägger min koncentration och uppmärksamhet på Uppsala fotofestival. Årets tema är barndom och det är nog ett lite knepigt ämne. Stort, brett. Det är högt och lågt. Det är bilder som jag önskar hellre ska få jobba själva. Vara de bilder de är. Så till exempel Marie Veran, Kanadensisk fotograf och tillika psykolog. Väldigt fina bilder som står på egna ben. Och den omslutande texten med lite granna akademisk prägel. Lita på bilderna, de gör jobbet.

 Också kul att se bilder av Gérard Uféras, fransk fotograf som visar bilder från muséer. Och är inte Eliott Erwitt närvarande på nåt sätt.

   Mycket är annars lite mer anspråksfullt. Lite vasst uttryckt, ambitionerna hänger inte riktigt med förmågan. Men mycket är också väldigt bra fotografi, inte minst Sarah Rimmö-Toure som visar ett bildprojekt, ganska snabbt hopkommet efter vad jag förstått, med porträtt av ukrainska flyktingbarn som kommit till Uppsala. Bilder i ett kontext, med en genomtänkt idé.(Se länken)

Och lite fotografsnack med Hans Wall som visar bilder på det obligatoriska planket. Bilder som i reproduceringen befinner sig på en marknad. Tekniskt fantastiska bilder på aluminium, sandwich, plast med mera. Kul samtal. Vi har om inte samma kamera så i alla fall likadana.

Kurt Hutton. Nån bekant med?

Kurt Hutton. Jag trodde att det här var en fotograf, välbekant, ivrigt diskuterad. Nja, inte riktigt. Men en fotograf som förtjänar lite uppmärksamhet, inte minst i gatufotografikretsar, även om han som många andra levde och verkade i en tid innan gatufoto fanns som begrepp. Och fotograferade i flera genrer samtidigt.

Welsh Pub 1938

”Kurt Hutton was born in 1893 in Strasbourg, Alsace at that time a part of Germany. His father was a professor of Comparative Philology at the University and he lived in these academic surroundings passing through the usual gymnasium and going to the University of Oxford for one year where he 'half-heartedly' studied law. By the outbreak of War he was back in Germany, became a Cavalry Officer, received the Iron Cross (2nd class) for bravery at the battle of Verdun, and was invalided out in 1918 with tuberculosis. He went to a sanatorium in St. Moritz, Switzerland. His family had left Strasbourg because this was now no longer German but French territory. About this time he met his wife-to-be Gretl. She was Vienna born and had attended an arts and crafts school in Berlin. With her mother she became a dress designer and maker and this small business seems to have continued until the time they left Germany. Her skill with her hands was used to the full, working in the darkroom, first of all with Kurt in Germany, then for him in England and during the war in the Picture Post darkroom. Even more useful than that in the long run, she seems to have had the practical common sense about money matters about which he could be so casual. After his return apparently cured, from Switzerland, Kurt set up in 1923 a small commercial photographic studio in Berlin, in partnership with Frau Engelhardt sister of a ski-ing companion of Gretl under the name of Engelhardt and Hübschmann. Kurt was born Hübschmann, but began to use the name Hutton in England during the later years of the war. Most of what survives from the Berlin period are a few family portraits although general commercial and some advertisng work was done. Here he used a studio camera and a quarter plate refiex and when Leica came out he bought one of the first models and from 192o perhaps earlier used this and later a Contax for portrait work, particularly of children. He was always good at photographing children and many of his most famous pictures are of young people whom he could successfully capture as individuals without maudlin sentimentality.” (Colin Ostman, Creative Camera)

  Och sen då? Med gul stjärna på kavajuppslaget blev det enkel resa till Storbritannien och jobb som fotograf för magasinet Picture Post, en europeisk publikation som lirade på samma planhalva som Life. 

Ernest Hemingway 1944

  Kurt Hutton är en sån där fotograf som rör sig ganska obehindrat mellan modefoto, kändisfoto och personligt färgat dokumentärt fotografi. Han lär dessutom ha varit en synnerligen snäll, omtänksam och vänlig människa enligt hans hävdatecknare. Egenskaper som aldrig kan vara fel. Eller hur?
Kurt Hutton gick ur tiden  1960.

25 september 1973

Och idag en rätt regnig inomhusdag med stor bevakning av drottning Elisabeths begravning, och jag blir liksom mer fascinerad över detta mästerstycke i obsoleta in i minsta detalj regisserade moment i dramaturgin, där minsta gest har en direkt koppling till något som hände i tidig medeltid där jag ser TV-bilden i ögonvrån. Och det förväntas att man kan läsa såna historiska referenser också. Men på nåt sätt är det snyggt, oklart varför, men det kan vara en liten detalj i att man marscherar inte riktigt,riktigt i snörräta rader, man tittar lite åt fel håll kanske och en massa såna där saker som gör att man ser att det faktiskt är människor.
Jag är alltså inte rojalist om nån nu trodde det.
   Bild från Gustav den VI Adolfs begravning den 25 september 1973. Det är säkert väldigt mycket vänta, trött i fötterna och allt det där  för de som är utkommenderade. I grå vadmal. (Långhåriga är de dessutom.)
Jag är lite fundersam på varför jag var där men det kan ha haft att göra med en fotouppgift i utbildningen. Pentax spotmatic Tri-x och D-76 säger negativarket.