Amerikanskt foto

William Klein är en fotograf som dyker upp i bakhuvudet då och då. Ofta den här bilden. Den får mig att associera till målare som Hieronymus Bosch eller någon annan tidig renässansmålare. Genom att lyfta övre vänstra hörnet på fotopappret i förstoringsapparaten blev det här förvrängda och föga insmickrande perspektivet till. Många av Kleins bilder är också väldigt nära, präglade av hårt beskurna utsnitt. Många bilder är förvånansvärt lågmälda i sitt berättande. De propsar inte på komiska poänger men fylls däremot ofta av nån slags misantropisk ironi.
En grej som jag uppskattar i Kleins bilder är avsaknaden av tablå-tänkande som är så vanligt i modernt gatufoto. Kleins bilder har ofta mer av det här med betraktaren-fotografens närvaro inne i bilden. Närvarande i bildens händelse. Inte nödvändigtvis delaktig men ändå på plats.

En bild får i mina ögon gärna vara öppen för tolkning. Ibland räcker det med en blick som den här för att en bild ska ha en ingång. Tycker jag.

(FujiX10. Prag. Lite pyssel i Efex. Klicka på länkarna för att se Kleins bilder.)

Karantän i urskogen?

Vi tog en sväng bort till Fiby urskog en liten bit väster om Uppsala. Vi tänkte tanken att lite vandring i urskog är nog lite ensamhet, så riktig i dessa tider. Trodde vi. Men skogen genljöd av glada utrop och folk både här och där. Vilket naturligtvis är roligt och bra att fler hörsammar uppmaningen om att vistas ute. Och skogsbad, som det numera heter, är bra för både kropp och själ och stärker säkert immunförsvaret.

Fiby urskog är en sån där block och hällmarksskog med rent John Bauerska kvaliteter. Reservatet får sköta sig själv så det är verkligen en gammelskog.

Och vi ägnar oss gärna åt processfoto. Bilder för bildernas egen skull. Flanörfotografi i skogsmiljö. Men om kameran på magen skärper bildseendet? Kanske.

Vridna torrfuror och silvergrå krokgrenar måste naturligtvis fotograferas. Inte bara av oss. Undrar hur många avbildade torrfuror det finns i världens samlade serverhallar och diskar?

Och tanken dyker upp då och då. En bättre vald tidpunkt, med lite mer spännande ljus. Ett stativ, ett mer dedikerat objektiv, lite mer tålamod och ett mer aktivt motivsökande. Exempelvis,den där bilden på en blåsippa i mjukt motljus som man har sett dussintals bilder av allaredan. Och redan fotograferat några gånger. Det vore nåt.

Tiden går. Lite politik och lite svartvit.

Förra årets krollilja på Kaj och Ingmaries äng. Nu är inte Kaj med oss längre. Eller vi är inte med Kaj längre. Nåt som jag saknar är att det är en människa jag skulle vilja umgåtts mer med. Pratat, diskuterat, kommit till insikter tillsammmans med. Och så vidare.
 Så blev det inte.
Såg en dokumentär om Count Basie på SVTplay. Bortsett musiken, CB:s trettio och fyrtiotals-band med Herschel Ewans och Lester Young bland andra satte vissa avtryck i en ung mans formbara musikhjärna, så är det allt övergripande intrycket av den här filmen, rasism, segreation, ett mycket ojämlikt USA. Quincy Jones uttrycker det väldigt bra, han är så klart intervjuad. Det finns en hel del politik i undertexten på den här dokumentären. Sevärd, om ni har tid.

(Den här bilden behövde bli svart-vit. Jag kollar alltid sv-läget i CR. Funkar det eller inte. Den här gick vidare till Efex och lite Acros-simulering. Se där, då blev det lite fotografi av det hela också.)

Om bildjournalistik och dokumenterande bilder

Men först lite grann om dagsformen. Nordväst och snorkallt. De vita prickarna man möjligen kan se i det blå är en en av många alfågelflockar som nu flockas i Svartlögafjärden. Alfågelsången hörs inte eftersom vinden blåser bort den. Men det är rätt gott ändå. Och såg och hörde jag inte årets första tranor passera förbi, med halsarna sträckta mot norr. Lite fjäril och blåsippa blir det också. Och nog rör det sig i myrstacken också. Men nu skulle det inte handla om det.

Eugene Richards, är han bekant? Jag läser, bläddrar i hans bok Below the line-Living Poor in America. Svart vitt, dokumentärt med  ett kontext där texten (Christiane Bird) leder berättelsen framåt och bilderna ackompagnerar. Alldeles oavsett, det här är amerikansk journalistik från 1980-talet, om ett fattig-amerika som uppenbarligen är bestående. I ett land som nu styrs av en pajas. Och en fullständigt  ickefungerande ”social welfare”. En bok som för tankarna till Jacob Holsts Amerikabilder och lite grann också till Leonard Freeds Black in white America.
” Gene Richards lineage of photographic tradition is an amalgam of Lewis W Hine, Dorothea Lange, W Eugene Smith, and Robert Frank. Richards endurance, empathy, sympathy, and a genereus measure of integrity.
Cornell Capa. 
Det är många som lyckats välja en coronaexil här på ön. Den lokala butiken gör nog en hacka. Det missunnar jag inte henne. Allorna samlas på fjärden. Gudingarna är först,beredda innan ådorna kommer. Jag väntar på rödhaken, tjäderklockan. Det mesta rullar på som det brukar.

(Jag var faktiskt tvungen att skruva ner det blå i bilden. Jo, så är det.)

Hur mycket hantverk är det egentligen?

Ett litet problem med att publicera på nätet är att webbläsare oftast inte läser bilder korrekt. Och då ska vi inte ens nämna enskilda bildskärmar bristfälligheter. När det handlar om monokroma bilder i neutral grå skala ( det som vi kallar för svartvitt) är problemet oftast att bilderna sotar igen i de mörkaste partierna. Och där vill man ju gärna  ha teckning.

Jag använder ofta en svag s-kurva för att få lite mer kontrast i en bild. Jag gör med andra ord som de allra flesta gör, är min tro. Om ni gör på nåt annat sätt så är det i alla fall en sån här s-kurva ni gör. Typ.

Men för att få fram teckningen i det mörka, om nu bilden ska publiceras på webben, gör jag istället en kurva som lyfter en aning i det mörka. Oftast behövs en punkt lite högre upp i det ljusa för att dra ner de ljusa partierna för att undvika utfrätta partier. Ett stopp liksom. Ibland kan det också vara idé att dra ner  punkten 255 lodrätt nedåt så att kurvan blir en aningens flackare.
Att göra kurvan som en lagermask tillför så klart ännu mera verktyg. Men då bör det nog vara en bild värd att arbeta med. ;-)
Men själva grejen är attt göra en bild lite sämre på sin egen skärm för att den ska se hyfsad ut när den publiceras.

Men det är frågan om såna här operationer ska ses som ett hantverk. Om det vore gjort i en klassisk analog mörkrumsmiljö skulle jag inte tveka att kalla det hantverk. Nog fordras det lite pyssel och övervägande om multigrade, om filter, hårdhet på papper och en del pjattande och efterbelysning. Och nu gör man det med ett par knapptryck. Sen kan man nog ställa sig frågan om vad som är bäst, en mjuk tonkurva eller en hård. Oavsett om det är med kemikalieplaskande eller knapptryck. Och hur det kan tänkas påverka läsaren.

Om detta bekymrar sig sannolikt inte bildens figuranter. Men nu när solen äntligen värmer och det är vår. Och bofinken smattrade igång i parken. Han bryr sig väl inte så mycket om virus och sånt. Och borde man göra det själv? Nja, jag drar mig tillbaka på ön. Två meters lucka är inget större problem. Återkommer.