Lördagsfoto

Det har varit  lite snålt med fotograferandet de senaste veckorna. Mycket annat bildarbete har tagit utrymme. En lördag med lite flanörfotografi fick det ändå bli. (Och frågan, hur definieras flanörfoto?)
   Lördagens demonstrationståg, tyst så när som på dovt stämda trummor, en arabisk träblås-mollslinga hörs från en portabel högtalare. Mycket gripande.

Så blev jag intervjuad av en  glad journalist om vad jag tycker om internationella kvinnodagen. En trevlig pratstund.

En Nikon F. Bra att ha liksom.

Vad analoga kameror gäller är nog min arsenal fylld. Men frestelsen att skaffa en hederlig Nikon F, utan någon som helst mätning av ljus och annat. Inte bara som nostalgisk hyllvärmare utan mer som ett fotografiskt komplement. Ett verktyg. Ett sånt jag ägt som en vän tappade i berget en sommar, inte ens en Nikon F-pansarvagnen klarar det (och det gick som det gick med den vänskapen).  Så stod det en F i montern på  Återbruket. Årsmodell 72 med ett Vivitar 90mm macro och en Nikon teleplus. Och nu  undrar jag så klart vad den tidigare ägaren ägnat sin tid till. En liten buckla på prismahuset, annars ok.

Men nu ska det handla om oskärpa och när man nödvändigtvis behöver knasterskärpa. Om jag får råda. Men den här bilden har, skulle man med viss fog kunna tycka, en besvärande oskärpa. Inte tillräckligt mycket. En modern fotograf skulle placera den här bilden i Lomografi-segmentet om den hade varit vinjetterad, men det är den inte. (Fontänskulptur av Axel Wallenberg "Händelser kring ett torg- till arbetets lov", Vaksala torg, Uppsala.) En detalj.
   Jag tar en vända runt bekanta miljöer. Med två NikonF, en hardcoreF och ett hus med Photomicsökare som ska få visa vad de går för. Eller, egentligen handlar det om två hus, 72-or bägge två. Fyra objektiv (24, 28,  55 och 105). Klarar de testet? Tveksamt tycks de visa sig när jag framkallat och går igenom bilderna och förstår att felet sannolikast beror på 1. Ett öga som inte kan fokusera rätt. 2. Att fyra objektiv plötsligt blivit diffusa. Nu tyckte inte optikern att det var nåt problem med synen för en vecka sedan. Snarare status quo. 
   Sen blir det ett andra test. Objektiven på en D800. Då borde det gå att ringa in problemet.
   Sen kan väl varje förnuftigt tänkande människa inse att fotograferande med moderna grejer toppar. Men visst är det lite roligt med det gamla. Eller?

Och då kommer frågan, när behöver man knasterskärpa? 1. När man fotograferar av negativ och diabilder. 2. Antagligen i samband med fågelfoto och annat som hör till naturen. 3. Spektakulära sporthändelser. 4. Gatufoto, inte nödvändigtvis, ej heller vid så kallat flanörfotografi.
   Skärpa eller inte är något som syns i en bild och följaktligen en berättarkomponent.
 Återkommer troligen runt detta.
  

Tiggeri

I det här hörnet satt under många år en tiggare, liksom en arbetsplats. På vintern flyttade han in i entrén, satt på en bänk och gjorde väldigt lite väsen. Ofta fick han en liten matlåda av personalen i butiken. Att han var bördig från någonstans på Balkan förstod jag ganska snart. Han hade ett vackert ansikte, fårat och med den där melankoliska skyn över ögonen. Jag kom mig aldrig för att be om en bild, det kändes inte rätt. 
Nu sitter han inte där längre, saknad, nån eller några måste väl sakna honom. Hörnet är nogsamt städat och det skulle inte förvåna mig om han själv snyggat upp, sista dagen på jobbet liksom. 
     När det gäller tiggeri brukar jag tänka på Bolle i Harry Martinsons Vägen till Klockrike. Undrar om ansvarig minister har gjort det.

Några tankar om vidvinklar och perspektiv

Att förklara skillnader mellan utsnitt, brännvidd och perspektiv är en grannlaga uppgift, något jag ofta erfor som lärare i fotografisk bild. Man kan naturligtvis fråga sig om det ens är nödvändigt att förstå, det blir väl bilder ändå om man så säger. Men det kanske hjälper och öppnar ögat hos en del fotografer om man konstaterar att vidvinkelobjektiv inte utvecklades för att komma så nära som möjligt. Tvärtom. Syftet var att komma så långt bort ifrån det tänkta motivet som möjligt. Med ett vidvinkelobjektiv var det möjligt att få med hela rummet även om avståndet var måttligt, vilket var en pluspoäng inte minst för porträttfotografer som då kunde hålla sig till en betydligt mindre fotoateljé. Och dokumentärfotografer som kunde få med hela handlingen från ett avstånd  som var rimligt och närvarande, landskapsfotografer som kunde få med betydligt mer landskap i en exponering och tack vare det förhållandevis stora skärpedjupet också kunde få med ett passande staffage i förgrunden.

Fotograferat med motsvarande 35mm, därefter beskuret till 50-55mm. (bilden publicerad tidigare)

Och framför allt. Ett vidvinkelobjektiv skapade ett utsnitt som var möjligt att beskära efter tycke och smak. Kanske för att uppnå en komposition med det hett eftertraktade gyllene snittet, eller för att skapa en accentuering av en bildens tänkta berättelse.
   Många fotografer, inte minst gatufotografer tänker att ett objektivs brännvidd, alltså utsnittet ska vara samma som filmrutan eller sensorns utsnitt. De fotograferna har kanske inte stått i ett mörkrum, inte använt beskärningsramen eller höjdinställningsratten på en förstoringsapparat. Idén om att objektivets utsnitt ska vara opåverkat har kanske bäring på Cartier Bressons förmodade påståenden om exponeringen som "the desicive moment" att fånga händelsen i sökaren och låta den stanna där. Gärna med en svart ram, vilken även i den gamla analoga tiden var jätteenkelt att simulera.  

Fotograferat med motsvarande 50mm därefter beskuret till ca 85mm (bilden publicerad tidigare)

Och perspektivet då? Som beror på hur nära flyktlinjernas sammanfallande med horisontlinjen ligger bildens centrum. Fler än en har säkert tragglat det här nån gång i skolans bildlektioner. I fotografi som sysslar med linser blir perspektiv mera en fråga om sfärer eller tunnformade perspektiv. Ju närmare man är motivet desto mer tunnformat blir perspektivet ungefär som ett tecknat tvåpunktsperspektiv blir mycket dramatiskt, och något vi sällan ser eller upplever. För över alltihopa råder ett par ögon som inte gör som vare sig det tecknade eller fotograferade perspektivet gör. Ögat ser en avbildning av verkligheten och är förhoppningsvis utrustat med ett intellekt som förstår hur det förhåller sig. (Ögats "brännvidd lär" ligga nånstans runt 75-85mm vilket går rätt lätt att undersöka i en laboration. Har skrivit om det förut.)
   När vi fotograferar, eller tecknar skapar vi avbilder av verkligheten som mer eller mindre överensstämmer med synapparatens tolkning.
   Det om det, sen återstår det etiska, moraliska, bildberättande dimensionerna i bild. men det får bli en  annan gång.

Dokumentärt och svartvitt

Härom  veckan hittade jag ett par volymer på Myrorna från fyra förläggare, bland annat Gruvarbetare i Wales med foto av Kjell-Åke Andersson. Det här är sjuttiotal. Tri-x, kornigt svart, nåt som förvisso passar ett dokumentärt arbete om kolgruvearbetare. Även om repron med dagens mått är rätt klen så funkar svärtan bra. Och det är klart att hade man haft råd och eller möjlighet till fyrfärgssvart hade det blivit lite extra tryck i bilderna. Men så var nog inte tiderna. Hursomhelst, min tanke och fråga, görs den här typen av bilder och dokumentation idag? Det borde vara så. Eller är det så att den tekniska utvecklingen i det digitala rummet skapar så mycket annat att den så att säga skapar en ny berättardimension. Kanske framförallt färg, som inte kostar något, men också stort dynamiskt omfång och möjligheten att runda dåtidens tillkortakommande, låga ASA-tal. Har den nya tekniken skapat nya berättarkomponenter och hur förhåller sig ett ungt öga till dåtidens dokumentära bilder.
   Dream Street, Eugene Smiths stora Pittsburg-reportage, en egendomlig historia i sig, kom ut i nyutgåva förra året. Apropos en annan tid och ett annat sätt att berätta. Svartvitt.

(Och nu återstår det där fyndet, en löjligt billig Anders Petersen, Gröna Lund på någon loppis ute i provinsen. Hoppet är vår vän.)