Balladernas konst…

På en vägg hemma har jag den här serigrafin, ett screentryck, ”Balladernas konst är en gammal konst…” Majakovskij. Mer aktuell än någonsin kan jag tycka. Det var Niklas, en av de bästa kompisarna på den tiden det begav sig, möjligheterna, när världen låg framför fötterna, som tryckte den här. Jag har ett, på hedersplats. Vi var överens och arbetade mycket tillsammans. Men du är nu inte med oss längre. Men ett tryck som jag tittar på varje dag, ganska skamfilat och ojämnt gulnat. Och hör jag inte då i bakhuvudet Maria med sitt omisskännliga skånska idiom läsa texten på Nynningens platta, För full hals.
   Åren går och vi med dem. Och de ska kanske svida lite. Det finns kanske lite hopp i det. Gott nytt år Fotosverige vill man gärna önska. Törs vi hoppas på, förutom någorlunda fred på jorden, ett  återigen litet mer öppet förhållande till röster, kultur och uttryck.

Mellandagar. Och sen, oxveckorna.

En intressant blogg från Bengt Björkbom och en intressant länk. Det är mycket Bourdieu i den. Om analogt foto alltså. Det finns mycket att hämta ur teorierna, även om vetskapen om teori inte står särskilt högt i kurs i dag när polarisering och brösttoner dominerar diskussionen oavsett vad det vara månde. Ja, kanske inte här på FS så klart.

Den övre bilden skulle kunna vara en analog bild, men ett vant öga ser nog de digitala spåren, även om metoden att kringgå den lite smetiga digitala gråskalan går att runda med lite mer kontrast. Kurvverktyget är oöverträffat såväl här som där. Den undre bilden, en beställning av en  mera studiomässig bild av skeppet i fönstret skulle vinna på mer av digital teknik för just den här genren, produktfoto och liknande gynnas verkligen av den digitala tekniken. I den här bilden kan man se några brister i skärpan, ett ”analogt” objektiv med fyrtio år på nacken levererar kanske inte just den där eftersträvansvärda skärpan hela vägen. Väl medveten om att det kan finnas brister i ögat bakom okularet också. Ljussättningen kan väl närmast beskrivas som redovisande. En lite skrynklig linneduk får associera till segel, förmodligen en fungerande berättarkomponent.

(Övre bilden: Fuji Xpro2 18-55mm 2.8-4. Undre bild: D800 Nikkor 55mm 1:2.8)

Skeppskonterfej

I mitt ateljéfönster har jag en gammal skeppsmodell. Barkskeppet Ada av Länna. Frågan är dock om det seglat någon Ada från Länna i verkligheten. Jag är ändå glad över att ha den här lilla båten i fönstret, den har många tecken på att vara lite handaslöjdad om man så säger. Den som gjort den har nog heller inte utgått från en ritning utan snarare lite från sitt komihåg.

(Lägg märke till dammet i riggen. Det är inte julstädad ännu.)

En annan bild, som stått undanställd, ett arvegods, en akvarell-gouache föreställande barkskeppet Bohus, en av Transatlantics fyra seglande skepp i början på förra seklet. Bohus, Gullmarn, fullriggarna Viking och GD Kennedy (som gick som skolskepp) och numera ligger vid Skeppsholmen i Stockholm under namnet Af Chapman.
   Den här tavlan är målad av AV Gregory, en i Melbourne boende målare som drygade ut kassan med att måla skeppsporträtt på beställning.
   Bilden på Bohus är lite speciell eftersom hon inte är "all dressed up" som är det vanliga i skeppsmåleri, nej  här visas snarare en situation, sannolikt upplevd av beställaren, när hon med kraftigt revat ställ länsar undan nånstans i Roaring Forties. Den seglatsen finns beskriven i text, Joel Jenell: Vågsvalp och böljesång, en av dessa många biografiska böcker som getts ut om allt möjligt, ofta med en detaljupplösning som är av en annan värld. Sjökaptenen Joel Jenells bok är milt sagt tryfferad med salta ord och uttryck. Det är morfar som är förste styrman på den här resan, på vetetraden från Liverpool till Australien och tillbaks igen över Kap Horn. 
 

Det här är inte en fotografiskt exakt återgivning, bortsett från alla skeppets detaljer, till och med hajfenan finns med, som man av tradition fäste framme på peket efter en lyckad hajfångst på frivakten. Alla skot och brassar går som de ska. En fyrställig signal i mesanmasten finns också med, lägg märke till det andra skeppet vid horisonten i vänstra hörnet av bilden. Nån kommunikation pågår och det här är uppenbarligen ett upplevt minne som tolkas av konstnären. Men med hav, vågor, väder och himmel, där jobbar Gregory fritt med hela sin palett.
  Och nu ska målningen upp har jag tänkt, dock med rengjort glas och ny passepartout och bakstycke i syrafritt. Det är hon värd, Bohus. 

Om den ofrånkomliga publiceringen

Paul Hansen skrev häromdagen i DN en liten fin kommentar runt nyligen bortgångne fotografen Eliott Erwitt. Erwitt såg fotografiet  mer som ett hantverk än ettt artisteri, åtminstone vad gäller ”fritidsfotografiet” med en småbildare,  och han var tämligen ointresserad av det konsthistoriska, bildanalytiska resonemangen runt bilder...om än det i viss mån kunde vara underhållande. Och det är nog en rätt sund inställning, att hålla sig ifrån vad som händer på andra sidan av kommunikationspilen, förutsatt att man inte arbetar med specifika uppdrag där man tjänstgör som tolk för något en uppdragsgivare vill ha sagt.
Men alldeles oavsett, blir en bild publicerad, och det blir den ofta snabbare än man tror, kommer den också att utsättas för någon form av tolkning. eller läsning om man så vill.
   Och, med vetskapen att allt som syns inom bildens utsnitt är berättarkomponenter och alltså föremål för såväl läsning som tolkning ligger i sändarens, fotografens härad. Komposition, innehåll, tekniska komponenter som färg, omfång, korn, skärpa etcetera. Och där läsaren-uttolkaren inte sällan sitter inne med en hel del kunskap, välgrundad eller förutfattad kan man låta vara osagt. Men, som iakttagare, läsare, analytiker kommer jag längre om jag förstår bildens alla komponenter och hur de hör ihop och samspelar. Inte olikt en kunnig och erfaren fotbollsupporter. Jag nöjer mig och förstår att halva publiken blir jätteglad om bollen hamnar i något lags mål. Men vägen dit, som kan vara nog så spännande och intrikat, det som fotbollssupportern ser och läser in är för mig tämligen förborgad.

Och hur bildsätter man en sån här text? Går ut och flanörfotograferar, på vinst och förlust i det acccelererande nattamörkret? Eller söker bland tidigare försyndelser? Med en bild som förhoppningsvis träffar mottagaren rätt.  Kommunikationens enkelriktade pil, som likt en bumerang kommer tillbaks ”som en gummiboll till mig” för att citera en text ur MA Numminens ouvre. Så det får alltså bli en bild på MA. Lätt som en plätt. 

(Om man placerar Nat King Cole i ena änden av en linje hamnar MA högst troligt i andra änden av linjen.) Bilden från förra halvan av sjuttiotalet. Tri-x, antagligen Pentax spotmatic med 85:an. 1600ASA och full öppning var det som gällde, gissningsvis 1/30 sek. Det är ganska långt från dagens knasterskarpa möjligheter vid scenkanten.  Det var inte ett fotovänligt ljus däruppe på Kappfabrikens vind kan man lugnt påstå och inte blev det bättre med gula väggar överallt. "Kappan" eller Uppsala Musikforum, inspiration till en mängd musikställen under det glada sjuttiotalet.

Vardagskamera och massbilden

Om jag väljer att fotografera med min FujiXpro2 istället för kameran på fickan–IphoneS frågar folk i och kring händelsen vilken tidning jag kommer från. Dock inte Peter R Ericson, mannen bakom Under vinrankorna, Monica Zetterlund, Sommarkort, Cornelis Wreesvijk och lite annat i den svenska musikparnassen. 
   Ja, det var sjuttiotalet, musiken, skivinspelningar, konsten, fotografiet. Timmar i replokaler, gigs både här och där, Chevrolet Suburban, med släp. Och nog fanns det en önskan om att jag skulle lira lite à la Clarence Clemons, även om hågen stod mer mot Sonny Rollins. Nä, man såg kanske inte alltid sina begränsningar. Och i den tiden var ju allt möjligt. Vår tid.)

Och apropos detta,Hatte Stiwenius bilder på Stockholms Stadsmuseum bör ni inte missa. Stockholms musikscen tio år senare, punken, energi. Mycket bra foto (och mörkrumsjobb)!

(Fuji Xpro2 23mm  2.0. Peter kåserar och berättar om den tiden och vad som hände sen. Lite signeringar mitt i alltihopa. Uppsala Musikarkiv–Stadsarkivet.)