På väg mot Lhasa med tåget.
Det var svårt att sova i natt, men det fanns en del att titta på utanför fönstret. Stjärnhimlen var så ortoligt vacker och med så mycket stjärnor som glimmade så jag tror inte jag sett något liknande tidigare. Dessutom så var alla arbetsplatser på vägar och järnvägen upplysta med stora strålkastare och arbetet var i full gång på alla ställen. Klockan tre stannade vi för byte till dubbelloket, som nu skulle dra oss upp till höghöjdsplatån, samtidigt började det pysa syrgas ut i vagnarna.
När det ljusnar så ser vi att landskapet har förändrats, bergen har snö på topparna.
Vi har kommit till den evigt frusna tundran med tjäle året om. Smältvattnet har ingenstans att ta vägen vilket ställde till huvudbry för järnvägens ingenjörer.
Men de löste problemet med att bygga upp järnvägen på världens längsta bro.
Jag har hört att det kostade 20 miljarder kronor att bygga den här järnvägen. Det påstås att det är mer än vad Kinas regering spenderat på utbildning och sjukvård i Tibet de senaste 50 åren. Det sägs också att järnvägen är ett sätt att öka kontrollen över Tibet och strypa den tibetanska identiteten och även ett sätt att kunna transportera soldater upp till Tibet.
På tåget är det färre turister än vad jag hade trott, ser att det är mest kineser och att det utefter vägen även stiger på en del tibetaner.
Standarden på tåget är inte som på våra västerländska tåg, det finns två toaletter i varje vagn, den ena med toalettstol och den andra med två plattor och med ett hål i golvet. Men inget spolas ut i naturen. Vi får rådet före resan att inte gå in på toaletterna utan skor på fötterna. Det var ett bra råd. Eget toalettpapper är nödvändigt att ha med sig också. Den övriga hygienen sköts vid de här tre handfaten utanför toaletterna. Trots att det var rökförbud på tåget så använde kineserna det utrymmet som rökruta. Där kunde man också hämta varmvatten att använda till te och kaffe.
Tyvärr stannar tåget inte när vi är vid Tanggulapasset på 5.070 m.ö.h, som är den högsta punkten på resan. Men det känns att vi är på mycket hög höjd för jag känner mig en aning yr och lite matt. Jag är inte hungrig och den mat vi får gör inte heller att aptiten vaknar. Det hjälpte inte ens att vi bad att få slippa fisken.
Vila med en bok kan vara skönt.
Men utsikten som varierar hela tiden lockar också. Det är inte så lätt att fotografera eftersom motivet flyttar sig hela tiden och fönstren inte är så värst rena men jag kan inte låta bli att försöka få med något på bild ändå. Vi ser en hel del får och getter, även stora flockar med jakar. Fast det här var en liten flock.
Den här jaken stod nära tåget och tittade på oss. Fast det kan vara en dri också, jak är egentligen benämningen på tjuren.
Med jämna mellanrum, hela sträckan upp till Lhasa, stod det soldater eller vakter och gjorde honnör mot tåget. Det såg ut som om de bodde i små hus eller tält som de här, men här hade de både hus och tält på samma ställe.
På vägen ser vi också människor som är ute på pilgrimsfärd. De ska förmodligen till Lhasa och Jokhanftemplet. Många av dem gör det via prostration, de mäter alltså upp sträckan med sin kropp. Det finns en hel del platser utefter vägen där böneflaggor är uppsatta.
Efter 48 timmar ombord på det här tåget så är vi nu snart framme i Lhasa. Det har varit några få bensträckare på stationerna vi stannat vid.
Stefan samlar ihop våra oanvända syrgasslangar, de flesta lät bli att ta extra syrgas, bättre att passa på att anpassa sig.
Vid stationen i Lhasa möter vår tibetanske guide Mi Ma upp och hälsar oss välkomna med en vit sidenhalsduk. Många av oss känner av den höga höjden och det går lite trögt att gå till bussen. Nu ska vi bara till Dhod Gu hotel.
Tur att vi inte behövde bära upp väskorna till rummet, trapporna de två våningarna upp kändes som många fler.
Temperaturen varierar en hel del på nätter och morgnar kan det gå ner till minusgrader men på dagarna i solen kan det också bli gankska så varm.
Vinterjackan är med här i Lhasa behöv den inte.
Undrade då vi åkte över tundran och såg de betande djuren, vad de egentligen åt, för det såg inte ut att finnas många strån åt dem.
Härlig och spännande läsning.
Arne
Det är så intressant att läsa vad du skriver, och uppblandat med bilderna så känns det nästan som om man är med!
Lite svårt att göra sig en föreställning om tröttheten som måste komma på de höga höjderna..!
/maria
Trött är bara förnamnet, speciellt då man går i trappor.
Ha det fint och stort tack för att du delar med dig;).
Kram Agneta.