Åka tåg i Kina.

Att åka tåg är trevligt och att åka tåg i Kina är en angenäm upplevelse.  Vi skulle åka från Shanghai till Huangshan och bästa sättet att ta sig dit var med tåg,  det snabbaste tåget Fu Xing train går den sträckan. Det är världens näst snabbaste tåg med en max fart på 350 km/t. Så fort kom vi inte upp i på vår sträcka, men 299 km var vår toppfart. Det tåget kallas också för Bullet Train. 

För att komma in på en järnvägsstation måste du ha en giltig biljett och även passera en likadan säkerhetskontroll som det är på flyget. Vi utlänningar måste även ha passet med oss, även om vi åker inrikes.

Att läsa av biljetten är inte det lättaste, men jag sitter i vagn 8 plats 1A.

Tur att vi visste att vårt tåg hette G7319 och skulle gå 09:38 så att vi kunde lista ut att det gick från spår 1.

Vi hittade vårt tåg och även rätt vagn.

Letade reda på våra sittplatser som såg bekväma och bra ut. Den här vagnstypen kallas för Business class seat.

Man kan även välja att åka First class seat. Då ser det ut så här.

Det finns även Second class seat.

Vi slår oss ner på våra platser och tåget avgår sedan på sekunden efter tidtabellen. När tåget vänder och åker åt andra hållet då vänds stolarna så att man alltid sitter i tågets färdriktning.

Direkt efter avgång kommer tågvärdinnan in och frågar om vi vill ha vatten eller Honey Tea, jag väljer Honey Tea och tror att det är en kopp tea som ska serveras. Men in kommer hon med en dryck på flaska och en liten låda.

I lådan finns det lite kakor. Det är tydligen en variant av kinesisk frukost då man är på resa.

På en av de andra tågsträckorna vi åkte var det lunchtid och då fick vi något som kineserna äter då de är på utflykt. Har provat det förut och i dessa vakuumpåsar finns det kyckling, frukt, torkat kött och något som jag inte vet vad det är. Vi lämnade våra små paket till städerskan på hotellet, hon tyckte om den maten.

Storleken på stolarna var kanske mer anpassade för korta kineser, men det gjorde inte så mycket vi satt bra ändå. Speciellt jag som inte är så lång.

Den lilla killen som satt i stolarna framför oss tyckte det var väldigt spännande att åka tåg.

Kina har världens mest utbyggda järnvägsnätverk och inte mindre än 60 procent av världens totala nätverk. Så om du är i Kina passa på att åka tåg, de går i tid och kommer fram i tid. I alla fall de som vi åkte med.

Strax före vår avresa till Kina fick jag en ny liten maskot, och min Lilla M uppskattade mycket vår tågresa och tittade nyfiket på allt nytt.

Min lilla lilla maskot, Polarresenären var förstås också med, hon passade på att ta några bilder under tågresan.

Dödens järnväg.

Som sagt, så kom tåget.

Vi hoppar ombord och slår oss till ro i vagnen för de mindre bemedlade, tredje klass. Vill du åka lite flottare och få en dyna på sätet och även te och kaka, då kostar det 200 baht extra. Tåget tuffar nu ut på bron.

Kort tid före krigets slut lyckades bombplan från basen på Sri Lanka förstöra det fjärde, femte och sjätte spannet på huvudbron. Japanerna ersatte dessa tre spann med två större.

Mr Tawee ser glad ut över att fått ombord oss på tåget.

Det finns toalett ombord. Elegant, eller hur?

Vi åker över bron och som tur är har de byggt små plattformar dit de som är kvar på bron kan söka sig.

Från början beräknade de japanska ingenjörerna att det skulle ta 5-6 år att bygga järnvägen, men i verkligheten tog det ett år.

Som sagt, finns det turister så finns det försäljare. Med en jämn ström så kommer de och vill sälja, vatten, dricka, vykort och en massa annat.

Tåget rullar på och jag kan inte påstå att naturen utanför susar förbi, för det går inte så fort. På många ställen ligger de gamla syllarna från andra världskriget kvar och de är inte i bästa skick.

Författaren Ernst Gordon, som själv deltog i andra världskriget som kapten vid ett skotskt regemente, tillbringade tre år vid floden Khwae. Först var han med om själva byggandet av järnvägen och broarna och sedan med underhåll och reparationer efter allierade bombningar. 

Han skrev en bok om sina år i japansk fångenskap, boken Miraklet vid River Kwai (1965), som skildrar de fruktansvärda förhållanden som fångarna levde under. Han avlivade myten om att brittiska officerare villigt skulle ha deltagit i byggandet av bron och att de gjort den färdig på rekordtid för att demonstrera sin överlägsenhet för fienden. 

Arbetet utfördes i stället under hot och bambukäppar och "vi tog stora risker genom att sabotera arbetet så fort vi såg en möjlighet," berättade Gordon.

Vi tuffar förbi små hus...

...vackert landskap.

Berg börjar synas.

Hägrar

Magra kor.

Mera berg.

Fält med tapioca.

Risfält.

Ser lite folk vid sidan om järnvägen.

Kan bli tröttsamt att resa.

På vissa sträckor är det mycket brant utanför dörren. Höjd syns inte så bra på bild, men här var det ett rejält stup utanför och alla dörrar var öppna.

Så den här skylten kan vara befogad.

Hellfire pass. Det kallas så eftersom åsynen av utmärglade fångar som arbetade här på natten i facklornas sken sades likna en scen från helvetet. Fångarna tvingades arbeta 18 timmar om dagen av japanerna för att få klart arbetet. Många dog på grund av sjukdomar, hårt arbete eller för att japanerna slog ihjäl dem.

Kärleksfullt budskap på andra sidan passet.

Lite speciell lyktstolpe.

När vi kommer till Wang Pho ska vi stiga av. Vi har nu åkt i över en timme.

Vi vinkar farväl till konduktören...

...och tåget.

Det är dags för lunch för oss. Mycket kris ute i välden nu, men det var inte så stor kris med vårt lunchställe. Vi fick riktigt god mat.

Sitta fint kunde man också.

och under strecket_____________________________

Återfärd och Salty Sea Dog.

Vi lämnade pingvinerna och begav oss på väg mot tåget för hemfärd till Kapstaden.

Det är en ganska lång promenad genom stan från tåget och till pingvinstranden, på återvägen så började min fot göra väldigt ont. Jag överdriver inte när jag säger väldigt ont. Något irriterande eftersom den varit så bra och jag hade äntligen kunnat börja gå långa härliga promenader och även bygga upp min kondition igen. Vad jag inte då visste, var att jag hade brutit foten, men eftersom jag bara trodde att det börjat göra ont igen så traskade jag på. Fick väl bita ihop och linka på så gott som det gick, Stiff Upper Lip liksom. 

Eftersom vi nu började bli hungriga så var det skönt att vi hittade The Salty Sea Dog som är en berömd restaurang för sina goda fish and chips. Det här lilla fina huset var allra först fiskmarknad; när den stängdes så blev det en parlamentsledamots kontor och också en dykskola. Men sedan 1998 är det denna restaurang som huserar här.

Vi slank in och fick ett ledigt bord.

Jag lovar; ingen av oss behövde svälta den här dagen.

Vi hade blivit rekommendera att om vi träffade på snoek så skulle vi passa på att äta denna sydafrikanska fisk. Jag gjorde det och den var utsökt.

Mätta och belåtna drar vi vidare.

Går en sväng ut på piren, såg ingen säl denna dag men jag hade nog inte tänkt klappa den även utan denna varning.

En dykare står staty längts ut på piren. Han står där som en symbol för alla forna och framtida sydafrikanska dykare. Den lilla hummern vid sockeln var gullig.

Det finns en hel del souvenirförsäljare i stan, inte så konstigt eftersom pingvinerna lockar hit många turister. Den här pysslade med att tillverka hajar av ståltråd och pärlor.

Nästan alla prylar vid den här muren är tillverkade av ståltråd och pärlor.

Vi hade tur med vädret den här dagen.

Vi fortsätter vår promenad mot järnvägsstationen.

Träffar på något som kallas The HMS Cornwall Mystery Stone. Den här stenen hittade en bulldozerförare 2007. Han fick syn på att den bumling han hade framför sin maskin hade en inskription inristad. Efter en del efterforskande så insåg man att den härstammade från 1946 och att denne APJ som ristat in sina initialer, förmodligen var en som överlevde förlisningen av HMS Cornwall 1942.

Vi går vidare, fast jag linkar nog mer.

Tillbaka till stationen. Järnvägen slutar här och jag kan anta att de har jämt jobb med att hålla spåren fria från sand.

På det tåg vi får på återresan är fönstren ändå sämre än de var på hitresan, här går det absolut inte att se något genom dem.

Men de går bra att öppna så vi kan njuta av utsikten.

Fish Hoek.

Små färgglada stugor susar vi förbi.

Fler och fler passagerare kliver på tåget.

En surfare med sin bräda vandrar bredvid spåren.

9:32 till Simon's Town

Nu ska vi ut och åka lokaltåg. Järnvägsstationen är stor men vi lyckas köpa biljetter till rätt tåg och även leta oss fram till rätt utgång och perrong för vårt tåg.

Jag har hört en del om att det inte är helt ofarligt att åka lokaltågen i Sydafrika och vi frågade personalen på vårt hotell om hur det var med det. Vi fick rådet att åka vardag på dagtid. Det var ungefär lika farligt som att åka pendeltåget här hemma i Stockholm om man väljer att åka på vardagar och på den ljusa tiden på dygnet.

Det är morgon och folk strömmar in till stan.

På perrongerna kan man köpa med sig reskost. Ser att det är de små chipspåsarna som är storsäljare.

Vårt tåg kommer in.

Ingen lyxklass, men det är gott om plats.

Man får inte vara för stor då man ska gå mellan vagnarna. Dörren är så smal så man får gå på tvären.

Man kan inte beskylla fönstren för att vara välputsade, de är så grå att om man vill se ut får man öppna dem.

Plötsligt hörs det sång, jag vet inte vad det är men gör mig beredd med kameran. Det tar ett tag innan jag inser att det är en person som leder en Blind person genom vagnarna och att de samlar in pengar. De sjunger bra, så hade jag förstått det innan de försvann så hade de fått en peng. Klicka på länken så finns det en liten filmsnutt.

Det är 28 stationer på vägen, tåget stannar vid alla så resan tar en timme och kvart.

Jag har hört att det ska vara en väldigt vacker tågresa, men i början av resan så ser det inte så speciellt ut. Lite hus...

...en hel del stationer.

...lite landskap.

Men så kommer vi ner till kusten.

Vi åker förbi små hamnstäder.

Vissa sträckor åker vi väldigt nära havet.

Här finns en liten Filmsnutt. Man får passa sig för stolpar då man sticker ut huvudet genom fönstret.

Ibland åker vi så nära så att vågorna slår in genom det öppna fönstret.

På en del ställen finns det små bassänger byggda. Jag kom aldrig underfund med vad de hade för funktion. De kanske var till för bad.

Det här är verkligen en vacker tågresa.

Så vacker så det är nästan lite synd att vi redan är framme i Simon´s Town.

Vad vi ska göra här och hur det ser ut i Simon's Town, det är en annan historia. Kommer kanske i morgon. ;)

En ny kompis och ut och resa.

Jag har skaffat mig en ny liten kompis.Det känns som om vi ska bli riktigt goda vänner men det är ju klart att jag måste testa hur långt vänskapen håller och hur mycket den ställer upp för mig.

Så jag tog med mig maken och den nya vännen på en liten resa, den stora kameran fick stanna hemma för att jag inte skulle frestas att använda den istället.

Resan började med att vi tog oss in till den stora staden. Ett miljömedvetet val hade kanske varit cykel, men med väska på släp så valde vi inte det färdmedlet.

Vi tog en taxi istället och valde rätt bolag och inte någon av de som försöker blåsa turisterna på nära tiotusen kronor  per mil.

Där inne i den stora staden träffade jag på en kunglig Viking.

Sedan nådde vi målet för starten på resan.

Vi hittade till rätt perrong och se där kommer tåget.Men det var inte vårt tåg.

Längst bort på perrongen upptäcker jag en bokstav och kan så klart inte låta bli att ta en bild.

Men så kommer vårt tåg och jag skyndar tillbaka och hoppar ombord.

Vi hittar våra platser och glider ner i de sköna stolarna.

Och tåget tuffar iväg.

Det finns olika sätt att roa sig under en tågresa förutom att titta på landskapet som virvlar förbi.

Den här stationen var visst inte vårt mål för resan.

Men efter tre och en halv timme var vi framme vid målet på dagens resa.

Vet du var vi hamnade?