Maggan mellan isbjörnar och pingviner
Åka tåg är kul
Mae Klong Railway Market har funnits sedan 1905. Den finns i provinsen Samut Songkhram, belägen vid Thailändska viken. Fiske var (och är fortfarande) ett av de viktigaste sysselsättningarna för människorna som bor här, och marknaden var ett sätt att sälja sina varor på.
När järnvägen byggdes så fick folk i trakten ett bra sätt att leverera dessa varor till provinser runt om i Thailand, även till huvudstaden. Att järnvägen skulle gå rakt igenom själva marknaden var det ingen som brydde sig om, de fortsatte att ha marknad där och så än idag. Järnvägen används fortfarande och har numera också blivit som en turistmagnet.
Vi fick höra om den tåglinjen och tyckte det skulle vara kul att åka lite tåg. Så en tidig morgon begav vi oss iväg från Bangkok för en tågresa. Solen började komma lite högre upp och det dagades och efter att ha väntat en stund på järnvägstationen Ban Kalong så hör vi att tåget är på väg in.
Det var ett högt skutt för att komma upp i vagnen och med lite hjälp av en medpassagerare så lyckades även jag klättra upp.
Det var inga lyxvagnar, men fungerade bra ändå.
Konduktören kom och sålde biljetter.
Tåget stannade vid flera stationer och plockade upp folk.
Luftkonditionering behövdes inte, blev bra genomströmning av luft genom de öppna dörrarna under färd.
Resan gick förbi flera saltfält och även fiskodlingar, vid fiskodlingarna hade det varit lite kul att stanna någon gång för där var det mycket fåglar som samlades.
Till slut kommer vi fram till dagens huvudattraktion, Mae Klong Railway Market. Jag har fått en plats vid ett öppet fönster och sticker ut kameran för att filma hur tåget går rakt igenom marknaden. Har inte lärt mig hur man lägger in film i bloggen eller om det ens går att göra det. Men på Youtube klarar jag av det så klickar du på den här länken så kommer du till filmen. Men passa på att titta på mannen i rosa byxor ungefär 0.58 in i filmen, jag tycker det ser ut som om han kletar ett tuggummi på tåget?
När den nya järnvägen byggdes så blev marknaden alltså kvar och tåget går nu rakt igenom den. Vi ska strax ta en titt på själva marknaden men kollar först in floden som fiskebåtarna kom via. En färja är just nu på väg över.
Floden ser fin ut men vid stranden samlas diverse skräp. Trots att det ser ut så här vid många stränder ännu, så pratas det mycket om återvinning och insamlande av plast i Thailand. Då man åker Sky train så går det t.ex en film om att hur man ska plocka upp alla plastmuggar som ligger i naturen.
Vi går tillbaka till marknaden och jag hade en tanke på att ta en bild på loket där det stod stilla. Var bara att glömma för där hängde det klasar av dessa selfiefotografer.
Kollade in marknaden istället. Rörigt och härligt.
Här på marknaden hittar man inte det tingeltangel som översvämmar de flesta marknader, utan den här riktar sig främst till lokalbefolkningen. Kineser som är på besök brukar hitta något att köpa också, för de vet vad de ser i de olika stånden, svampar och olika kryddor som vi inte vet vad man ska ha det till.
Finns en hel del att botanisera bland. Det är här du hittar främst mat till salu. Även om det finnas lite kläder och accessoarer, består huvuddelen av denna marknad av, kött, skaldjur, grönsaker, frukt och drycker. Om du väntade dig en mängd souvenirer, så har du åkt till fel marknad.
Behöver man få något plagg ändrat så kan det fixas här.
Tåget går igenom marknaden åtta gånger per dag och nu är det strax dags för dagens andra tur. En liten signal i högtalarna signalerar att snart kommer tåget.
Korgar med varor dras bort från spåren, de överliggande tälten dras tillbaka och spåren rensas, vilket ger plats för tåget. Det är väldigt knappt av plats vid sidorna av tåget och varor ligger så tåget mer eller mindre snuddar vid varorna. Jag står kvar så länge jag vågar och får, för att få några bilder. Tror först att det ska finnas utrymme för att stå vid sidan om. Men icke, hade jag stått kvar framför det nedfällda stånd där jag stod så hade jag nog mosats av tåget. Tåget är bredare än man först tror.
Hoppa undan var inte så lätt, för där var det ett bord och bredvid mig tre japaner som inte ville flytta sig. Blev att knuffa undan både dem och mig själv för att vi fyra inte skulle bli tågmos. Framför salladen i den blå bunken stod jag, tur att damen som håller i pinnen visade att det inte var någon bra plats att stå på.
När tåget tuffat förbi fälls alla paraplyer och markiser upp igen.
Korgar och mat flyttas tillbaka.
Och spåren fylls med folk och det är som en vanlig marknad igen.
En del har fiffiga rälsanordningar för att dra tillbaka sina varor.
Vi lämnar den här marknaden för att åka iväg till en annan och nu har vi tänkt åka båt.
På vägen därifrån doftar det gott, här steks det en slags risplättar.
Guldgrävartåg till Kuranda.
I dag ska vi bland annat åka tåg. Det är den berömda järnvägen, Kuranda Scenic Railway, som slingrar sig upp i berget från Cairns till Kuranda. Järnvägslinjen byggdes för att kunna forsla förnödenheter och till guldgrävarna och nybyggarna uppe i bergen. Den 10 maj 1886 togs det fört spadtaget för att bygga den här järnvägen och 18 månader senare var den klar.
Vi startar vår resa i Freshwater.
Tidigare hade man bara haft floden och en mycket sumpig och hopplös väg från Port Douglas för transporter.
Numera är det en trevlig turistattraktion att åka med det gamla och fina tåget.
Charmiga vagnar i gammal stil.
Tåget tuffar på i sakta mak uppför backar och genom regnskog.
Järnvägsarbetarna fick slita hårt vid bygget av den här järnvägen och många arbetare dog.
Sträckan har 15 tunnlar och det här är tunnel nummer 11.
Den mest spektakulära platsen på resan är nog Stoney Creek bridge.
Jag försökte ta en bild på bron på håll, men det gungade och skakade en hel del men det går ändå att se lite hur bron ser ut på håll.
Vid Baron Falls stannar tåget i 10 minuter för fotografering.
Fin utsikt ner mot dalen och havet.
Jag skyndar mig upp till utsiktsplatsen för att få bättre blick över vattenfallet .
På andra sidan dalen kan vi nu se linbanan som vi ska åka ner med.
En kort sträcka till med tåget och vi är uppe i den lilla konstnärsbyn Kuranda.
Innan vi ska åka ner med linbanan så hinner vi med att ta en promenad där, men det tar vi i nästa inlägg.
ANDEAN EXPLORER - En tågresa utöver det vanliga - del 2
Vi har kommit till staden Juliaca som är den största staden i regionen Puno och vårt tåg går inte i utkanten av bebyggelsen utan rakt igenom staden.
En del bilder är lite obehagliga så känsliga personer varnas redan nu.
Vi kommer direkt in på stadens folkliv, känns nästan som om jag vore åskådare mitt i en filminspelning men det här är verklighet.
Här, där det är mycket folk rullar tåget på i ganska saklig mak. Det är ett myller av folk, fordon och försäljare vid och på spåren.
Järnvägen är inte så rikligt trafikerad, det här tåget går bara en gång om dagen och bara två-tre dagar i veckan (beroende på säsong). Så nu när tåget kommer väcker det uppmärksamhet. En del tittar bara nyfiket.
Den här lilla flickan höll på att missa att tåget kom och kom rusandes för att hinna vinka.
Jag har sett filmer och bilder från Indien där folk håller till alldeles vid järnvägen, där man flyttar sina försäljningsstånd och drar undan tak och parasoller då tåget kommer och sedan raskt återplacerar det. Nu får jag se hur det går till i verkligheten.
Det är ett märkligt skådespel vi får vara med om.
Varor ligger alldeles vid spåret.
De ligger inte bara vid spåret, de ligger också på spåret.
En del har lagt över eller plockat undan sina varor och nu kommer det snabbt tillbaka.
Att man låter de torra varorna ligga kvar kan jag förstå...
...men när jag ser de ätbara varorna känns det lite märkligt att man låter dem ligga kvar på spåret. Här är det små marsvin som ligger till försäljning.
En bit bort ligger det lite större djur, någon trodde det var hund men det ser mer ut som får.
Tåget passerar och livet i staden återgår till sin vanliga lunk.
Folket som vinkat och hejat har säkert glömt oss på tåget redan innan vi kommer till nästa stad, men jag har den upplevelsen med mig i minnet och på bilder. Alla glada miner och söta barn.
Kontrasten stad och landsbygd, som vi snart kommer till, är stor.
Kvinnornas hattar gillar jag, undrar hur folk skulle reagera om jag skaffade mig en och bar här hemma i Sverige.
Vi har många timmar kvar på tåget och redan har vi fått se så mycket.
På spåret.
Några kvarter bakom vårt hotell går ett järnvägsspår.
Jag vet inte om det går några tåg där numera, men rälsen såg blank ut så jag antar att linjen inte är helt nedlagd, men den verkar inte vara så rikt trafikerad. De som håller till där har nog koll på tidtabellen.
Just när vi kom dit var det efter lunchtid så aktiviteten vid matstånden var inte så intensiv.
Fast några matgäster fanns det kvar.
Även mat om man skulle vara sugen på något gott.
Disk och förberedelse inför kvällsserveringen pågick.
En del hade packat ihop sin servering helt och hållet.
Medan andra var på väg till nya jaktmarker. Han vinkade glatt till mig och min kamera.
Skönt att pusta ut lite efter ett hårt förmiddagspass.
De gula vimplarna visar att den här mannen har tillstånd att sälja sina varor,, även om hans valda försäljningsställe bara var en kant framför en trappa.
Undrar bara lite hur de har tänkt att det ska gå till att följa det påbudsmärket?
Dödens järnväg.
Vi hoppar ombord och slår oss till ro i vagnen för de mindre bemedlade, tredje klass. Vill du åka lite flottare och få en dyna på sätet och även te och kaka, då kostar det 200 baht extra. Tåget tuffar nu ut på bron.
Kort tid före krigets slut lyckades bombplan från basen på Sri Lanka förstöra det fjärde, femte och sjätte spannet på huvudbron. Japanerna ersatte dessa tre spann med två större.
Mr Tawee ser glad ut över att fått ombord oss på tåget.
Det finns toalett ombord. Elegant, eller hur?
Vi åker över bron och som tur är har de byggt små plattformar dit de som är kvar på bron kan söka sig.
Från början beräknade de japanska ingenjörerna att det skulle ta 5-6 år att bygga järnvägen, men i verkligheten tog det ett år.
Som sagt, finns det turister så finns det försäljare. Med en jämn ström så kommer de och vill sälja, vatten, dricka, vykort och en massa annat.
Tåget rullar på och jag kan inte påstå att naturen utanför susar förbi, för det går inte så fort. På många ställen ligger de gamla syllarna från andra världskriget kvar och de är inte i bästa skick.
Författaren Ernst Gordon, som själv deltog i andra världskriget som kapten vid ett skotskt regemente, tillbringade tre år vid floden Khwae. Först var han med om själva byggandet av järnvägen och broarna och sedan med underhåll och reparationer efter allierade bombningar.
Han skrev en bok om sina år i japansk fångenskap, boken Miraklet vid River Kwai (1965), som skildrar de fruktansvärda förhållanden som fångarna levde under. Han avlivade myten om att brittiska officerare villigt skulle ha deltagit i byggandet av bron och att de gjort den färdig på rekordtid för att demonstrera sin överlägsenhet för fienden.
Arbetet utfördes i stället under hot och bambukäppar och "vi tog stora risker genom att sabotera arbetet så fort vi såg en möjlighet," berättade Gordon.
Hägrar
Magra kor.
Mera berg.
Fält med tapioca.
Risfält.
Ser lite folk vid sidan om järnvägen.
På vissa sträckor är det mycket brant utanför dörren. Höjd syns inte så bra på bild, men här var det ett rejält stup utanför och alla dörrar var öppna.
Så den här skylten kan vara befogad.
Hellfire pass. Det kallas så eftersom åsynen av utmärglade fångar som arbetade här på natten i facklornas sken sades likna en scen från helvetet. Fångarna tvingades arbeta 18 timmar om dagen av japanerna för att få klart arbetet. Många dog på grund av sjukdomar, hårt arbete eller för att japanerna slog ihjäl dem.
Kärleksfullt budskap på andra sidan passet.
När vi kommer till Wang Pho ska vi stiga av. Vi har nu åkt i över en timme.
Vi vinkar farväl till konduktören...
Det är dags för lunch för oss. Mycket kris ute i välden nu, men det var inte så stor kris med vårt lunchställe. Vi fick riktigt god mat.
och under strecket_____________________________