Dra ända in i Hälsingland

Det är vår tanke i dag, att vi ska dra till Hälsingland.

Vår väg kantades av lite regn och lupiner, jag vet att lupiner anses som ogräs men trots det tycker jag att de är vackra. Läser man på Fältbiologernas sida så står det att lupinen är en invasiv art. Det betyder att den konkurrerar ut andra, svenska arter. Eftersom det är en ärtväxt binder den kväve och det medför att andra arter inte trivs där lupiner växer. Den tar över och tränger undan andra växter. Den tycks ha spridit sig i en rasande takt numera, kan det bero på att förr slog man det som växte i vägrenen. Har inte sett att det görs nu för tiden.

När vi kom till Rättvik var det uppehåll i regnandet och vi tänkte passa på att köpa lite av det goda tunnbrödet som bakas där. Vi drog iväg med raska steg mot det lilla huset där tunnbrödsbageriet fanns. Fanns var rätta ordet, för där var det stängt och igenbommat. På väg därifrån mötte vi en äldre man med rullator och han visste att bageriet hade flyttat och berättade också vägen dit.

På vägen hittade jag det här huset, vet inte om det går in under begreppet väggmålning, men målat på väggen är det ändå.

Bageriet hittades också, nu ska det köpas tunnbröd... Trodde vi. Vi var där vid lunchtid och redan då var allt slutsålt. 

Lilla M satte sig på disken och såg ganska besviken ut.

Vi fick ta en promenad istället och hittade ett kärleksmeddelande vid fontänen.

Alla socknar och städer i Dalarna verkar ha en egen modell på dalahäst. Rättvikshästen togs fram på 1950-talet av Rättviks Hemslöjd och John Gudmunds, Hemslöjdare i Sjurberg. Den är smäckrare i formen än Morahästen och finns endast i grått. Den är baserad på en tidigare häst som troligen är tillverkad runt 1850-talet. Förebilden hittades en gång i Skräddargården i Stumsnäs norr om Rättvik. Den finns nu i kulturhuset i Rättvik.

Strax efter Rättvik finns Styggforsen, dit styrde vi kosan, men väl framme upptäckte vi att Corvetteklubben hade ett möte där och det var massor med folk och trängsel. Visserligen många fina bilar att titta på vid parkeringen, men trängsel är inget för oss och allra minst nu i coronatider.  

Tidigare hade vi sett en kyrka som såg enormt stor ut och den syntes på väldigt långt håll, det var Boda kyrka och fanns på samma väg som ledde till Styggforsen. Inte öppen, men kunde beskådas utifrån.

Högt låg den och stor var den.

Nästa stopp blev i Edsbyn, där regnade det så att få en stol som tak var praktiskt. Man kan gå upp på stolen också, men var inte så skönt i regnväder.

I ett rejält ösregn kom vi så fram till Järvsö och Järvsöbaden, där blev vi inkvarterade i Solvillan. Trots det namnet så fortsatte det att regna resten av dagen.

Middag hade vi inbokad på Järvsöbaden. Praktiskt när det var regnväder, men tyvärr så skiljde sig coronasäkerheten här. Vi hade bokat en tvårätters och trodde det var bordsservering men upptäckte att de har buffébord trots pandemin.  Borden var visserligen ställda med avstånd och en del i olika rum, men vid buffébordet blev det trängsel när alla skulle hämta maten samtidigt. Folk sprang om varandra och det kändes lite som att sitta på en järnvägsstation och äta. Dessutom var det många som gick och hämtade om med samma använda tallrik.  Många åt femrätters och det gjorde att vi som skulle starta med varmrätt, fick in den bland de första och behövde inte trängas just vid den rätten.

Vi avbokade nästa dags middag.

På slingriga vägar.

Inte långt från Håverud, och om man följer en lite slingrande väg som korsar järnvägen åtskilliga gånger, kommer man till Högsbyn. Den vägen väljer vi  istället för den stora E45. Det verkar inte vara speciellt mycket tågtrafik på den järnvägssträckan för vid en korsning var bommarna nere och damen i bilen framför oss, stod beredd med mobilkameran. Ett ensamt lok kom och for. Fick känslan av att det var dagens händelse där.

Vi letade oss ner till hällristningarna vid Högsbyn istället för att spana på tåg. Här finns omkring 2.500 hällristningar från bronsåldern. Troligtvis var platsen, här vid sjön Råvarp, en helig plats där man utövade religiösa ceremonier.

Här syns en akrobat som gör en baklängesvolt över skeppet, en bild som väcker fantasin. 

Fotspår finns inhuggna.

Även vågmönster.

Hittade även ett litet kors.

Området  här ingår i naturreservatet Tisselskog som ska ha en rik flora.

Bönderna har bråda dagar ser vi. Räknade till tre traktorer i arbete på den här åkern.

Det blev ingen vandring i naturreservatet utan vi for vidare. Kom till Dalslands kanal igen, vid Långbron. Där hade det precis varit broöppning.

Här har de även en pampig öppningsbar järnvägsbro.

Vår GPS hade lite udda idéer om hur vi skulle köra och eftersom vägen var trevlig så protesterade vi inte alltför mycket, men hamnade i Arvika och när vi slingrades oss ut genom staden hittade jag en ny väggmålning.

Så var det dags för en bensträckare och där hittade vi Bûnskebocken. Det är  inte  någon värmländsk motsvarighet till gutefåret och inte något karaktäristiskt inslag i faunan heller, utan brunskogsbornas gamla sockenboöknamn. Förr var det ett något nedsättande öknamn men det sägs att  numera är Brunskogsborna stolta över namnet.  

Vackra planteringar  omger bocken.

Blev ett extra stopp ute i skogen , för Fru Gårman kunde jag inte bara åka förbi. Hon hade sällskap av maken på andra sidan vägen, men han var bekant sedan tidigare så det blev bara damen på bild.

Nästa stopp blev Brattfors hytta den finns upptagen i jordeboken från år 1540. Den var  då en mulltimmerhytta byggd i sten, timmer och mull och ägdes av fyra bergsmän. En period under 1800-talet var den en av de största i området. Hyttan lades ner 1920.

Sedan hade vi inte långt kvar till dagens övernattningsställe,  Hennickehammars herrgård. Där åt vi gott och sov tryggt.

Än så länge var vi också glada  över att de ställen vi bott och ätit på tog pandemin och restriktionerna på allvar. Ingen trängsel och egna starttider för middag o frukost.

Rallaren, Viggen och Håverud

När vi är på bilsemester så har vi en tvåtimmarsregel, av hälsoskäl så får ingen körning ta mer än två timmar i sträck.

Sedan är det rast och bensträckare som gäller. På väg mot nästa mål på den här resan så blev det ett stopp i Hallsberg. Eftersom Hallsberg är en knutpunkt i det svenska järnvägsnätet så kändes det naturligt att gå till järnvägsstationen och ta en bild.

Där vid stationen träffade vi på Rallaren.

Nästa bensträckare blev det vid Göta kanal och slussen vid Norrkvarn.

Ingen som slussade då.

Vid Häljestena, var det plötsligt bilköer i stockholmsformat, när vi kom närmare så såg vi att det var omläggning av vägen. Aha vägbygge, trodde jag. Men lite konstigt att det var så många militärfordon och folk från försvarsmakten där. Brukar det inte vara vid vägbyggen.

En bit in på omläggningen fick vi svaret, ovanligt många människor hade samlats ute i skogen och på ängarna och då upptäcker jag att ute på riksvägen står ett JAS 39 Gripen-plan. Lite tidigare hade vi sett ett som flög omkring och tydligen hade det sedan landat på vägen. Klart vi stannade och jag slet fram kameran för att få en bild. Fast medans jag höll på och bytte till telet så drog det igång med ett öronbedövande dån och planet lyfte och for iväg. Snopet, fast fick ändå se den lyfta.  Läste senare om övningen här.

Vi for vidare och tyckte väl att det var lämpligt med ett stopp vid Rastplats Viggen och med lite fantasi och klonverktyg så kan man få även den att lyfta.

Måste få säga att de som sköter om den rastplatsen där måste få en eloge. Så välskött och så fin toalett har jag aldrig sett på en rastplats förr. Blommor och prydnadsföremål var den pyntad med också.

När vi står där och mumsar på varsitt äpple så dånar det till ovanför oss och där kommer Gripen igen, självklart har jag 70 mm på kameran, men slängde iväg ett skott ändå. Pricken där uppe är flygplanet.

Man kan förstås beskära lite och se att det verkligen är ett flygplan.

Dagens mål är Håverud och framme där checkar vi in på Håveruds Hotell , får ett trevligt rum vid strandkanten blir bjudna på lite gofika innan vi tar en promenad ner till Slussområdet.

I Håverud är det naturligtvis akvedukten som är det stora dragplåstret och en stor del av anledningen att vi åkte hit. Den var en genialisk lösning på ett stort problem. Det verkade inte möjligt att bygga kanal och slussar här på grund av den mjuka berggrunden och den djupa kanjonliknande dalen där älven störtade fram. Nils Eriksson löste, det som innan ansågs som en omöjlig uppgift, genom att föreslå och bygga en akvedukt.

Dalslands kanal börjar i Köpmannebro vid Vänern. Engelsmannen Roger Pilkington utnämnde denna kanal till världens vackraste! Den började byggas 1864, och 254 km och 31 slussar senare blev den färdig, år 1868. Ändå är bara en enda mil grävd kanal, resten är naturligt sjösystem.

Kanalmuseet var öppet, men vi undviker trängsel så ett besök där inne får vänta till någon annan gång.

I stället passar vi på att titta och beundra akvedukten. Det var ganska lugnt, men en båt skulle över akvedukten just när vi kom. 

Backar man en liten bit  från den utsiktspunkten så ser man att det är tre olika färdmedel som kan korsa varandra där. Båt, bil och tåg.

Några personer som byggt och som besökt kanalen. Min autograf var det ingen som var intresserad av.

Vi passade på att gå upp på själva akvedukten och se hur båten fortsatte sin färd ut mot sjön.

Sista slussen öppnas.

Sjön suger sägs det och det stämmer nog, för nu var vi hungriga. Bänkade oss vid kanalen för en rejäl räkmacka. Det enda negativa man kan säga om den mackan var nog att den var i största laget, men så god.

Innan vi lämnar Håverud nästa morgon tar vi oss upp till landsvägsbron och utsiktspunkten där ovanför.

Även från bron har man fin utsikt över akvedukten.

Lilla M är en tuff björn från Alaska så han ville visa sig riktigt modig och posera på vägräcket.

Utsläppt!

Ettan kom och tvåan kom också så småningom,

sedan väntade vi två veckor  innan det var dags att möta verkligheten utanför coronaisoleringen. 

Nu far vi!Maskoten Lilla M var på hugget och ville följa med på vår lilla tur.

Vi skulle inte så långt så vår vana trogen tog vi småvägar ner mot Malmköping, som var dagens mål på resan. Fanns inte så mycket att stanna och bese förutom att det var vacker natur och ett underbart sommarväder. Stannade i alla fall till vid det här gamla fina stationshuset i Byringe. Järnvägen var borta visst var det en vacker byggnad.

Även i Malmköping sken solen när vi checkade in på Plevnagården.

Ett charmigt ställe med god mat och det är väl inte så dumt att bli välkomnade med jordgubbar och bubbel. Kändes lite som om de firade att vi 70 plussare nu var färdigvaccinerade och ute på vift igen. 

Tog en promenad i den lilla staden, Här kan man välja att gå Harmonirundan eller följa de historiska skyltarna. Vi tog de historiska.

Den lilla kyrkan är fin, tyvärr låst och stängd, men den vackra klockstapeln kunde man beundra ändå.

Själva staden var lite öde, många butikslokaler stod tomma eller hänvisade till e-handel.

Men hjälpsamheten var det inget fel på, coronasäkert och bra.

I övrigt var det lugnt.

Ingen väggmålning precis, men en målning ändå.

På Malma Hed låg Södermanlands Regemente förlagt mellan 1774 och 1921. Många miljöer och byggnader från den tiden är bevarade.

I anslutningen till exercisfältet ligger Plevnahöjden. Namnet Plevna kommer från den bulgariska staden Pleven. Där utkämpades hårda strider år 1877 under det rysk-turkiska kriget på Balkan. Då använde man för första gången skyttegravar, ett system som sedan infördes i Malmköping. Resterna av dessa övningsskyttegravar finns kvar på Plevnahöjden. Plevnagården där vi nu bor användes på den tiden som regementsjukhus. 

Vi sneddar över Heden och in genom skogen tillbaka till vårt hotell, i skogen möter vi ett gäng "farliga" djur.

För att sedan ta Suckarnas Allé. Den byggdes för att kulor från skjutövningarna inte skulle förirra sig till fel ställe. Det finns flera tolkningar av namnet och en är att de skadade soldaterna suckade då de gick den här vägen från förläggningstälten till sjukhuset. De suckade för att de var sjuka och behövde vård. En annan tolkning var tvärtom, att de  gick ifrån sjukhuset friska och ompysslade och nu var tvungna att börja delta i övningarna igen.

Nu ska vi ät middag och om någon är nyfiken på den goda maten så kan ni kika här.

Jag lovar, vi behövde inte gå och lägga oss hungriga.

Städpatrullen.

Händer fortfarande inte så mycket, inget att dela med sig av i alla fall. Har en ganska stillsam tillvaro i vår coronakarantän.  Har inte använd min kamera sedan februari, har det varit något att dokumentera så har jag nöjt mig med mobilen.

Men ibland så händer det något lite annorlunda och då kan det vara bra att ha kameran klar med laddat batteri och minneskort i. Vaknade vid fyratiden i natt av att maken frågade "Är du vaken". Ja det blev jag ju då och tur var det för nu var vår städpatrull här.

Har sett att hon härjat runt lite då och då på nätterna, välta och urgrävda blompottor, gropar under äppelträdet och liknande men jag har inte fått syn på henne i år. Men nu var hon här, låg under fågelmataren och smaskade i sig av det som fåglarna tappat och spillt ut. Tror att det är hennes städning som gjort att vi inte har några råttor som håller till där. Förr innan grävlingen dök upp så kunde vi se stora råttor och även de gropar och gångar de grävde för att komma upp till maten. Så hon är förlåten för den oreda hon ibland ställer till med.

Jag greppade i alla fall kameran och smög ut på balkongen.

Grävlingar ser inte så bra, men hör tydligen bra. För trots att jag smög försiktigt ut så stannade hon upp i ätandet, eller så var det bara slut på frön. Hon tassade iväg, passerade förbi jordgubbslandet. Gissar att det var hon som rev ner mitt fågelskydd häromdagen.

Slank sedan ner under staketet i hålet som räven gjort.

Rävarna? Ja de är här varje dag. Numera så modiga så de även kan visa sig mitt på dagen, hanen är tjock och med yvig päls honan har troligtvis ungar för hon är mager och med tufsig päls.Bild från övervakningskameran.