På slingriga vägar.
Inte långt från Håverud, och om man följer en lite slingrande väg som korsar järnvägen åtskilliga gånger, kommer man till Högsbyn. Den vägen väljer vi istället för den stora E45. Det verkar inte vara speciellt mycket tågtrafik på den järnvägssträckan för vid en korsning var bommarna nere och damen i bilen framför oss, stod beredd med mobilkameran. Ett ensamt lok kom och for. Fick känslan av att det var dagens händelse där.
Vi letade oss ner till hällristningarna vid Högsbyn istället för att spana på tåg. Här finns omkring 2.500 hällristningar från bronsåldern. Troligtvis var platsen, här vid sjön Råvarp, en helig plats där man utövade religiösa ceremonier.
Här syns en akrobat som gör en baklängesvolt över skeppet, en bild som väcker fantasin.
Området här ingår i naturreservatet Tisselskog som ska ha en rik flora.
Bönderna har bråda dagar ser vi. Räknade till tre traktorer i arbete på den här åkern.
Det blev ingen vandring i naturreservatet utan vi for vidare. Kom till Dalslands kanal igen, vid Långbron. Där hade det precis varit broöppning.
Här har de även en pampig öppningsbar järnvägsbro.
Vår GPS hade lite udda idéer om hur vi skulle köra och eftersom vägen var trevlig så protesterade vi inte alltför mycket, men hamnade i Arvika och när vi slingrades oss ut genom staden hittade jag en ny väggmålning.
Så var det dags för en bensträckare och där hittade vi Bûnskebocken. Det är inte någon värmländsk motsvarighet till gutefåret och inte något karaktäristiskt inslag i faunan heller, utan brunskogsbornas gamla sockenboöknamn. Förr var det ett något nedsättande öknamn men det sägs att numera är Brunskogsborna stolta över namnet.
Vackra planteringar omger bocken.
Blev ett extra stopp ute i skogen , för Fru Gårman kunde jag inte bara åka förbi. Hon hade sällskap av maken på andra sidan vägen, men han var bekant sedan tidigare så det blev bara damen på bild.
Nästa stopp blev Brattfors hytta den finns upptagen i jordeboken från år 1540. Den var då en mulltimmerhytta byggd i sten, timmer och mull och ägdes av fyra bergsmän. En period under 1800-talet var den en av de största i området. Hyttan lades ner 1920.
Sedan hade vi inte långt kvar till dagens övernattningsställe, Hennickehammars herrgård. Där åt vi gott och sov tryggt.
Än så länge var vi också glada över att de ställen vi bott och ätit på tog pandemin och restriktionerna på allvar. Ingen trängsel och egna starttider för middag o frukost.
Tycker det var en intressant plats. Världsarv men litet. Ha det fortsatt gott
Ha det gott/Stig