Oväntat besök

På vår altan har vi två pelare med en lite odlingsplätt runt omkring. Där brukar jag så, antingen tagetes eller någon klättrande blomma som svartöga eller blomman för dagen. Nu under pandemin har jag inte fått fatt på alla de frön jag skulle velat ha, men tagetesfrön hade jag. De är ju lätta att ta från förra årets blommor. Så i år blev det tagetes, de lyser upp så fint.

Men på en liten hörna ville det inte växa något. Det måste undersökas. 

Tog lilla planteringsspaden och skulle krafsa lite, men då började jorden röra på sig.

Vad är detta! För säkerhets skull hämtade jag trädgårdshandskarna, kan ju vara vad som helst där under. En ilsken råtta eller något annat som vill bitas. Bäst att ta det lite försiktigt.

Stack ner handen i jorden, får väl erkänna att jag var lite nervös då. Det sprattlade till lite och det var tur att jag inte tappade mitt fynd. För...upp kom den här söta paddan.

Stor var den, större än min hand så frågan är hur fick den plats där i det trånga utrymmet och hur kom den på tanken över huvud taget på att hoppa uppför trappan till altanen.

Jag testade inte att kyssa den för att se om det var en prins. Jag har ju redan min egen prins. ;)

Den fick istället flytta ut till en säkrare plats i trädgården.

Mina tagets har sedan fått växa i fred och har verkligen växt. Fröna togs från små låga plantor på ca 10 cm de här är nu halvmetern höga. 

Måste ju bero på mina gröna fingrar.....eller!

Preikestolen

Jag fortsätter i minnenas arkiv från förra inlägget.

Efter Lysefjorden hamnade vi Jörpeland. Det brukar inte vara svårt att förstå norska men men där gick vi bet, den dialekten var helt omöjliga att hänga med i. Vi lyckades ändå att hitta hotellrum och vila oss inför nästa dags vandring.

Då hade vi planerat att besöka Preikestolen. Det är en fjällplatå som ligger vid nordsidan av Lysefjorden. Tidigare hette platån Hyvlatånnå (Hyveltanden).

Då hade vi inte så mycket förhandsinformation om vandringen mer än de broschyrer som turistbyrån kunde bidra med, leta efter något på nätet var inte aktuellt. Då var inte en av de första frågorna som ställdes när man checkade in på hotell, Vad är det för pinkod.

Nu när jag kollar på nätet om vandringen till Preikestolen så står det att den åtta kilometer långa vandringen börjar vid Preikestolens Fjellstue och tar runt fyra timmar fram och tillbaka. Turen är brant på vissa ställen och anses vara ganska krävande.  Vägen är kuperad och tidvis väldigt svår. Den som bestämt sig för att göra ett besök på denna plats bör vara väl förberedd.

Ja ja, det är ju upp till kondition och vana med vad man tycker är svårt.

Vi startar i alla fall direkt efter frukost. Regnet hänger i luften och vi har omväxlande sol och regn. Visst var det stenig och kuperad terräng, det kommer jag ihåg och här på bilden ser man hur Annica som är åtta år får kämpa lite med sina korta ben.

Jag har inget minne av att jag tyckte det var svår eller jobbig vandring, men frågade äldsta dottern om hon kom ihåg vandringen och hon mindes att hon tyckt att det var långt, men inte jobbigt.

Det har spelats in en del filmer där vid Preikestolen, Bl.a har Tom Cruise setts hänga från kanten av den 604 meter höga klippan. I den artikeln om Tom Cruise säger de också att Du kommer nog inte vara lika ensam som Tom Cruise. Det är nämligen mer än 250 000 vandrare som beger sig mot toppen varje år. Nu var det nog inte sååå många som vandrade upp till klippan då, men många var det. Men det där om att inte vara ensam kom på skam för oss. Vi traskade på i vår vandring, träffade inte på någon och då vi kom upp till klippan var det tomt. Vi en barnfamilj var först på plats.

Här är vi inte riktigt framme än, men passade på att kolla ner hur högt det var och då vågade jag mig ända fram till kanten. Klippan anas lite längre fram.

Framme!

Först på plats var töserna, Carina och Annica.

Nu är det nog bara specialutbildade agenter som Ethan Hunt som kan riskera att hamna hängandes från en klippkant så på nätet kan man läsa "Kom ihåg att hålla dig på säkert avstånd från stupet". Försök att intala tre nyfikna barn det. Nu var det som tur var ingen som försökte sig på att springa fram till kanten utan det var en försiktig förflyttning dit. Jag vet att jag släpade med mig den stora videokameran dit upp för det finns film därifrån, den syns dessutom på den här bilden.

Om jag inte missminner mig så kröp jag försiktigt fram och kikade ner, men det blev en snabb titt.

Ser att Carina är den som är minst höjdrädd.

Återvinning.

Återvinning och återbruk är så populärt nu, så varför inte ta och återvinna lite gamla bilder och minnen.

Dottern kom helt nyligen hem från att ha vandrat Kungsleden, nä inte vandrat på Kungsleden utan vandrat HELA Kungsleden i ett svep. Det tog henne nästan fyra veckor att gå dessa 43 mil. Inte bara långt att gå utan med en hel del strapatser som storm, regn och kyla. Inget jag drömmer om att göra nu i min ålder, men det blev en hel del minnen som ploppade upp när hennes veckorapporter kom.

Under all isolering i pandemin har jag fått tid att sorterat bilder i hårddiskar och även dubbellagrat och är klar med det, inga nya bilder ligger och pockar på sin uppmärksamhet, så då kan det vara dags att skannern får jobba lite. När jag kom till lite bilder från 1989 så väcktes minnen från en resa i Norge då barnen var små och kanske att vi sådde ett frö till vandring i fjäll och natur till barnen.

Första anhalt och stopp på den resan var i Geilo och i det vackra vädret drog vi ut på en tur Usterdalsfjorden runt. Ingen mastodontvandring utan en runda på en mil.

När jag fyllde 40 år fick jag en kamera i present, ingen liten mobilkamera i fickformat för de fanns inte då. Nä rejäla och stora paket ska det vara då man fyller jämna år. 

Klart den skulle med på semestern då och även på vandringen. Videofilma var nytt så det måste passas på att dokumentera. Sonens kamera är inte lika iögonfallande.

Vi hade även en stillbildskamera, en Minolta och alla bilder här är tagna med den. Undrar var den är nu, skulle kolla vad det var för kamera, men den kameraväskan var tom. Men som sagt vi tågade iväg hela gänget, yngsta dottern är där 8 år. Hon hade säkert de piggaste benen.

Efter ett tag så kom vi fram till ett större vattendrag, som tur var fanns det en bro över. Bron heter Tuftebrua och såg inte så stadig ut, men vandringsleden gick där så vi tog Gud i hågen och gick över. Fanns ju inget annat alternativ för att komma fram.

Utan bron hade vi inte kommit över utan fått vända om och visst var det tur att vi kom från det hållet som vi kom för på andra sidan fanns skylten om att den bron var inte säker och att man inte fick gå över. Men nu var vi över och kunde fortsätta vår vandring fjorden runt.

Har sett nytagna bilder på den bron och ser att nu är den nyrenoverad och säker att gå på, ser ut som att folk även cyklar över.

Resten av vandringen in till Geilo var slätmark och inte mycket som vi offrade bilder på, finns lite film. Vi får ta och koppla in videon igen och njuta av lite minnen den vägen.

I Geilo blev det lunch innan vi packade för fortsatt resa.

Vi tog den då nya serpentinvägen ner till Lysebotn med sina 27 hårnålssvängar.

Självklart var vi tvungna att stanna och förevigas vid snön som låg tjock i augusti.

Även kasta lite snöboll.

Sonen sa före resan, jag följer med om vi inte stannar vid varje vattenfall för att fotografera.  Lätt löfte att ge, för efter alla våra tidigare resor i Norge så fanns det gott om bilder på vattenfall. Vad han inte hade tänkt på var att hans nyväckta intresse för fotografering gjorde att det var han som propsade på att stanna vid väldigt många vattenfall. det här är i alla fall Låteforsen.

Gröna fingrar ska man ha.

Ska det bli någon ordning på odlandet så är gröna fingrar att föredra. 

Då växer det så det knakar och man får en rejäl skörd.

Jag blev så inspirerad av Lenas underbara bilder på sina grönsaker och skörd så jag kände mig tvungen att visa att det växer även hos mig och att jag har gröna fingrar.

Hoppas det går att se att det är en tomat och en habanerofrukt.

Vi får ta och ordna en ordentlig skördefest här.

Dop och örn.

Pandemin har satt sina spår på tillvaron för många. Själva har jag och min man levt ganska så isolerade fram tills vi var fullvaccinerade. Fast nu verkar det som om vi behöver även en tredje spruta för att vara skyddade mot deltavarianten.

Hörde på nyheterna i dag att det börja bli kö för dop nu. Många har väntat för att släkten skulle få vara med. Vårt yngsta barnbarnsbarn skulle också döpas. De unga föräldrarna väntade också tills så många som möjligt var fullvaccinerade. Dessutom hade de dopet utomhus, eftersom både dopbarnets mamma och storebror Harald är döpta i vår trädgårds så kändes det lämpligt att även lille Hektor skulle döpas där. Många var tydligen svältfödda på evenemang så alla tillfrågade ville komma och det var nog över 50 personer som samlades i vår trädgård, där vi kunde hålla avstånd och följa alla kvarvarande restriktioner.

Vi hade verkligen tur med vädret, solen sken och det var en helt underbar julidag.

Dopklänningen har hängt med ända sedan 1949 då jag döptes i den. Visserligen var jag tvungen att sy om den lite, för efterkrigstidens tyger var inte så hållfasta. Men blommorna med dopbarnets namn och datum har klarat sig och fylls på för vart barn som döps i den. Hektors blomma är lavendel.

Välsignelsen. Hektor verkar lite tyngd av stundens ansvar.

Hektor var lite  förundrad över vad som var på gång.

Dags för själva dopceremonin.

Faddrarna tar sitt uppdrag på allvar.

Hektor charmar prästen.

-Jag döper dig Hektor, Håkan, Rune i faderns....

Då händer något ovanligt, en havsörn  svävar plötsligt upp över oss. Jag har inte det ultimata objektivet på kameran men slänger iväg ett skott ändå. 

Hos indianerna är det vanligt att man uppmärksammar när något djur visar sig vid speciella tillfällen och det blir ens totemdjur. Kan det vara så att Hektors totemdjur nu är en havsörn.

Örnen: Står för mod, frihet och ett högre seende. Lyft och flyg vidare, var inte rädd. Modet du behöver för att gå vidare finns inom dig. Framtiden ligger öppen, släpp det gamla och gå vidare. Din inre visdom leder dig rätt. Var inte rädd!

Då storebror Harald döptes kom det en ekorre på besök, så båda bröderna fick besök av ett djur på sitt dop.

Ekorren: Står för framsynthet, idoghet och hamstrande. Vi behöver förverkliga våra planer och arbeta aktivt för att nå vårt mål. Engagera dig helhjärtat i allt du gör, men glöm inte nuet. Du kan inte skapa en trygghet bara i framtiden utan du måste börja här och nu.

Örnen flög vidare och Hektor fick sitt dopljus tänt.

Stolt mamma med lille Hektor.

Så här såg det ut för två år sedan då storebror Harald döptes.