Preikestolen
Jag fortsätter i minnenas arkiv från förra inlägget.
Efter Lysefjorden hamnade vi Jörpeland. Det brukar inte vara svårt att förstå norska men men där gick vi bet, den dialekten var helt omöjliga att hänga med i. Vi lyckades ändå att hitta hotellrum och vila oss inför nästa dags vandring.
Då hade vi planerat att besöka Preikestolen. Det är en fjällplatå som ligger vid nordsidan av Lysefjorden. Tidigare hette platån Hyvlatånnå (Hyveltanden).
Då hade vi inte så mycket förhandsinformation om vandringen mer än de broschyrer som turistbyrån kunde bidra med, leta efter något på nätet var inte aktuellt. Då var inte en av de första frågorna som ställdes när man checkade in på hotell, Vad är det för pinkod.
Nu när jag kollar på nätet om vandringen till Preikestolen så står det att den åtta kilometer långa vandringen börjar vid Preikestolens Fjellstue och tar runt fyra timmar fram och tillbaka. Turen är brant på vissa ställen och anses vara ganska krävande. Vägen är kuperad och tidvis väldigt svår. Den som bestämt sig för att göra ett besök på denna plats bör vara väl förberedd.
Ja ja, det är ju upp till kondition och vana med vad man tycker är svårt.
Vi startar i alla fall direkt efter frukost. Regnet hänger i luften och vi har omväxlande sol och regn. Visst var det stenig och kuperad terräng, det kommer jag ihåg och här på bilden ser man hur Annica som är åtta år får kämpa lite med sina korta ben.
Jag har inget minne av att jag tyckte det var svår eller jobbig vandring, men frågade äldsta dottern om hon kom ihåg vandringen och hon mindes att hon tyckt att det var långt, men inte jobbigt.
Det har spelats in en del filmer där vid Preikestolen, Bl.a har Tom Cruise setts hänga från kanten av den 604 meter höga klippan. I den artikeln om Tom Cruise säger de också att Du kommer nog inte vara lika ensam som Tom Cruise. Det är nämligen mer än 250 000 vandrare som beger sig mot toppen varje år. Nu var det nog inte sååå många som vandrade upp till klippan då, men många var det. Men det där om att inte vara ensam kom på skam för oss. Vi traskade på i vår vandring, träffade inte på någon och då vi kom upp till klippan var det tomt. Vi en barnfamilj var först på plats.
Här är vi inte riktigt framme än, men passade på att kolla ner hur högt det var och då vågade jag mig ända fram till kanten. Klippan anas lite längre fram.
Först på plats var töserna, Carina och Annica.
Nu är det nog bara specialutbildade agenter som Ethan Hunt som kan riskera att hamna hängandes från en klippkant så på nätet kan man läsa "Kom ihåg att hålla dig på säkert avstånd från stupet". Försök att intala tre nyfikna barn det. Nu var det som tur var ingen som försökte sig på att springa fram till kanten utan det var en försiktig förflyttning dit. Jag vet att jag släpade med mig den stora videokameran dit upp för det finns film därifrån, den syns dessutom på den här bilden.
Om jag inte missminner mig så kröp jag försiktigt fram och kikade ner, men det blev en snabb titt.
Ser att Carina är den som är minst höjdrädd.
(Stukade foten ------ ibland sitter sånt i. Jag stukade ett finger för trettio år sen och känner fortfarande av det trots vård och t o m operation.)
Jag måste koppla in vår video igen och titta på de gamla filmerna. Var en fin resa den vi hade i Norge.
Mina fötter är ett kapitel för sig, överrörliga leder som ställde till det. Opererat båda fötterna eftersom ledbanden var så gott som av. Så nu håller de på att gå med, värre med resten av mig. ;)
Men kul med skanner och se bilderna på nytt och kunna förstora upp och se detaljer.
Tycker om bilderna. Det andas 80tal och man blir ju nostalgisk. Den videokameran en riktig bazooka...du blev ju tränad bara av att bära den
Minns pappas första mobil. Den rymde hela bagageutrymmet. Men vad viktigt att ha, å surfbräda på taket...
Den vandringen kan jag rekommendera om du är i närheten någon gång.
Hade inte så mycket val där, även om foten mer såg ut som en fotboll och där någon testar alla målarfärger i skrinet så lärde jag mig att stukningar läker fortare om man rör på sig. Hade stukat många gånger före och då rekommenderades det vila med foten i högläge. Funkar inte på resa.
Den kameran var stooor, skönt att de är betydligt mindre nu när jag inte är lika vältränad.
Hälsningar Lena
Kommer du i närheten så gå dit. Det är värt besväret.
Jag har ett minne av att jag kröp fram till kanten, men mer blev det nog inte för mig. Det är högt och dessutom sticker klippan ut från bergväggen.
Trodde inte att jag hade tagit med videokameran, men som sagt det finns film.
MvH
Johnny
Lite synd att den gamla kameran inte levererade samma kvalité som de nya moderna, men vi har bilder ändå. Ljusförhållanden var inte de bästa, men de räcker för minnet.