På slingriga vägar.

Inte långt från Håverud, och om man följer en lite slingrande väg som korsar järnvägen åtskilliga gånger, kommer man till Högsbyn. Den vägen väljer vi  istället för den stora E45. Det verkar inte vara speciellt mycket tågtrafik på den järnvägssträckan för vid en korsning var bommarna nere och damen i bilen framför oss, stod beredd med mobilkameran. Ett ensamt lok kom och for. Fick känslan av att det var dagens händelse där.

Vi letade oss ner till hällristningarna vid Högsbyn istället för att spana på tåg. Här finns omkring 2.500 hällristningar från bronsåldern. Troligtvis var platsen, här vid sjön Råvarp, en helig plats där man utövade religiösa ceremonier.

Här syns en akrobat som gör en baklängesvolt över skeppet, en bild som väcker fantasin. 

Fotspår finns inhuggna.

Även vågmönster.

Hittade även ett litet kors.

Området  här ingår i naturreservatet Tisselskog som ska ha en rik flora.

Bönderna har bråda dagar ser vi. Räknade till tre traktorer i arbete på den här åkern.

Det blev ingen vandring i naturreservatet utan vi for vidare. Kom till Dalslands kanal igen, vid Långbron. Där hade det precis varit broöppning.

Här har de även en pampig öppningsbar järnvägsbro.

Vår GPS hade lite udda idéer om hur vi skulle köra och eftersom vägen var trevlig så protesterade vi inte alltför mycket, men hamnade i Arvika och när vi slingrades oss ut genom staden hittade jag en ny väggmålning.

Så var det dags för en bensträckare och där hittade vi Bûnskebocken. Det är  inte  någon värmländsk motsvarighet till gutefåret och inte något karaktäristiskt inslag i faunan heller, utan brunskogsbornas gamla sockenboöknamn. Förr var det ett något nedsättande öknamn men det sägs att  numera är Brunskogsborna stolta över namnet.  

Vackra planteringar  omger bocken.

Blev ett extra stopp ute i skogen , för Fru Gårman kunde jag inte bara åka förbi. Hon hade sällskap av maken på andra sidan vägen, men han var bekant sedan tidigare så det blev bara damen på bild.

Nästa stopp blev Brattfors hytta den finns upptagen i jordeboken från år 1540. Den var  då en mulltimmerhytta byggd i sten, timmer och mull och ägdes av fyra bergsmän. En period under 1800-talet var den en av de största i området. Hyttan lades ner 1920.

Sedan hade vi inte långt kvar till dagens övernattningsställe,  Hennickehammars herrgård. Där åt vi gott och sov tryggt.

Än så länge var vi också glada  över att de ställen vi bott och ätit på tog pandemin och restriktionerna på allvar. Ingen trängsel och egna starttider för middag o frukost.

Dödens järnväg.

Som sagt, så kom tåget.

Vi hoppar ombord och slår oss till ro i vagnen för de mindre bemedlade, tredje klass. Vill du åka lite flottare och få en dyna på sätet och även te och kaka, då kostar det 200 baht extra. Tåget tuffar nu ut på bron.

Kort tid före krigets slut lyckades bombplan från basen på Sri Lanka förstöra det fjärde, femte och sjätte spannet på huvudbron. Japanerna ersatte dessa tre spann med två större.

Mr Tawee ser glad ut över att fått ombord oss på tåget.

Det finns toalett ombord. Elegant, eller hur?

Vi åker över bron och som tur är har de byggt små plattformar dit de som är kvar på bron kan söka sig.

Från början beräknade de japanska ingenjörerna att det skulle ta 5-6 år att bygga järnvägen, men i verkligheten tog det ett år.

Som sagt, finns det turister så finns det försäljare. Med en jämn ström så kommer de och vill sälja, vatten, dricka, vykort och en massa annat.

Tåget rullar på och jag kan inte påstå att naturen utanför susar förbi, för det går inte så fort. På många ställen ligger de gamla syllarna från andra världskriget kvar och de är inte i bästa skick.

Författaren Ernst Gordon, som själv deltog i andra världskriget som kapten vid ett skotskt regemente, tillbringade tre år vid floden Khwae. Först var han med om själva byggandet av järnvägen och broarna och sedan med underhåll och reparationer efter allierade bombningar. 

Han skrev en bok om sina år i japansk fångenskap, boken Miraklet vid River Kwai (1965), som skildrar de fruktansvärda förhållanden som fångarna levde under. Han avlivade myten om att brittiska officerare villigt skulle ha deltagit i byggandet av bron och att de gjort den färdig på rekordtid för att demonstrera sin överlägsenhet för fienden. 

Arbetet utfördes i stället under hot och bambukäppar och "vi tog stora risker genom att sabotera arbetet så fort vi såg en möjlighet," berättade Gordon.

Vi tuffar förbi små hus...

...vackert landskap.

Berg börjar synas.

Hägrar

Magra kor.

Mera berg.

Fält med tapioca.

Risfält.

Ser lite folk vid sidan om järnvägen.

Kan bli tröttsamt att resa.

På vissa sträckor är det mycket brant utanför dörren. Höjd syns inte så bra på bild, men här var det ett rejält stup utanför och alla dörrar var öppna.

Så den här skylten kan vara befogad.

Hellfire pass. Det kallas så eftersom åsynen av utmärglade fångar som arbetade här på natten i facklornas sken sades likna en scen från helvetet. Fångarna tvingades arbeta 18 timmar om dagen av japanerna för att få klart arbetet. Många dog på grund av sjukdomar, hårt arbete eller för att japanerna slog ihjäl dem.

Kärleksfullt budskap på andra sidan passet.

Lite speciell lyktstolpe.

När vi kommer till Wang Pho ska vi stiga av. Vi har nu åkt i över en timme.

Vi vinkar farväl till konduktören...

...och tåget.

Det är dags för lunch för oss. Mycket kris ute i välden nu, men det var inte så stor kris med vårt lunchställe. Vi fick riktigt god mat.

Sitta fint kunde man också.

och under strecket_____________________________

Lijoen silta

Vår vana trogen så lämnar vi stora vägen och slingrar in på de små vägarna. Hittar en hel del som man inte ser annars. En del blir det en bild på annat stannar i minnet tills det bleknar. Det som fastnar på bild bleknar inte lika fort och finns kvar och är bra att ha för att friska upp minnet, som den här bron som vi körde över vid Yli-li. Lijoen silta heter den men jag har tyvärr ingen information om dess uppkomst eller historia.

Vet inte heller om den övre delen av bron, som är en järnvägsbro, är i drift. Det kom inget tåg då vi var där. Fast att det bor en ilsken och väldigt envis geting där, det vet jag. Det var knappt att jag fick någon bild alls för den gjorde sitt bästa för att anfalla mig. Getingar är inte mina allra bästa vänner.

Den här dagen regnade det och det regnade och regnade, hela tiden. Det blev inte mycket stannande i det regnvädret, men i Kemi hade jag läst att det skulle ligga ett vackert gammalt träskepp nere i hamnen så dit for vi. Men i hamnen syntes inget skepp till och för att se Kemis ishotell var vi antingen för sent ute eller för tidigt. Jag fick nöja mig med att ta en bild på kyrkan.

Sedan var det inte så långt kvar till den plats där vi skulle sova i natt. Haparanda stadshotell var både charmigt och huset hade en intressant historia

Utanför vårt hotell satt den här norrländska damen, tur att det hade slutat regna för hon var väldigt lättklädd i kortärmat och kjol.

Det var lääänge sedan jag var här sist, då fanns det en bro där körfälten gick i kors eftersom vi hade vänstertrafik i Sverige på den tiden. Inte så konstigt att jag inte kände igen mig nu. I Tornio var det så förändrat så vi körde fel flera gånger när jag skulle visa vägen, stan var sig liksom inte lik som jag kom ihåg den. Något som ser ganska sig lika ut på de flesta platser är turistmålet över alla andra i Haparanda.

”Världens mest internationella IKEA”.  Första året räknade Ikea med en miljon besökare, det kom två miljoner