Upptäck Sverige!

"Sverige är fantastiskt" - har försökt ta reda på vem som kom på denna slogan men misslyckades, men håller med, vi har ett fantastiskt vackert land och så mycket det finns att upptäcka. Tog en liten upptäcktsresa nu  juni och första stoppet var inte så långt bort. Det har nog varit för nära för att stanna där förut, men nu blev det av.

Vi stannade i Anundshög och kollade in Sveriges största gravhög. Den största högen här är 9 meter hög. Den byggdes någon gång under tiden 500–1050 e. Kr.

Den ser kanske inte så hög ut i bild, men ställer man en person och hund där uppe så ser de ganska små ut.

Den första arkeologiska utgrävningen gjordes först 1998, fast år 1788 var det några "bränneridrängar som plundringsgrävde, man tror att de inte kom tillräckligt djupt för att hitta något.

Men vid den arkeologiska undersökningen upptäckte man att högen var anlagd ovanpå en äldre boplats. Här står vi mitt i den stora skeppssättningen. 

Fynd man gjort här visar tydligt på att det var ett maktcentrum under järnåldern och stenar som markerar en Eriksgata visar var den gick.  Det var en mycket betydelsefull plats, men i början av medeltiden verkar det som om någon försökt utplåna detta maktcentrum. Skeppssättningar förstördes, runstenar vräktes omkull och nu i vår dagar vet vi inte ens namnet på det kungliga godset som låg här. Eriksgatan

Här finns även en liten labyrint. 

Anundshög ligger inte så långt från Västerås.Västerås järnvägsstation.

Nästa stopp är i Häljesta, där finns det en hel del hällristningar. Nämligen Västmanlands största hällristningar. De upptäcktes 1957 av en liten pojke, han har nu vuxit upp och brukar nu gården. 

Spännande att försöka tänka sig in i hur här såg ut då någon satt här och knackade in dessa budskap till eftervärlden. Vad vi vet är att det här var strand, Mälaren var då en havsvik eftersom havsnivån var 15 meter högre än i dag. Nu kan vi inte ens skymta Mälaren härifrån.

Med tanke på att det var hav ända fram hit så är det inte så konstigt att 125 stycken av figurerna är skepp.

På den här tiden var människorna relativt bofasta med kreatursskötsel och åkerbruk som huvudsaklig näringskälla, klimatet var betydligt varmare då så den tamboskap man hade kunde gå ute året om.           

 Men jakt och fiske var också viktigt.

Spännande med dessa ristningar, att vi fortfarande kan se budskap från tider så långt före oss. Fastnade lite extra för de här  fotsulorna, tänk om det var en stolt far som knackade in avtrycken från ett älskat barn. Fantasin skenar iväg bland alla dessa mönster.

Nu är det dags att få lite mat i magen, stannar i  Uttersberg för lite lunch.

På slingriga vägar.

Inte långt från Håverud, och om man följer en lite slingrande väg som korsar järnvägen åtskilliga gånger, kommer man till Högsbyn. Den vägen väljer vi  istället för den stora E45. Det verkar inte vara speciellt mycket tågtrafik på den järnvägssträckan för vid en korsning var bommarna nere och damen i bilen framför oss, stod beredd med mobilkameran. Ett ensamt lok kom och for. Fick känslan av att det var dagens händelse där.

Vi letade oss ner till hällristningarna vid Högsbyn istället för att spana på tåg. Här finns omkring 2.500 hällristningar från bronsåldern. Troligtvis var platsen, här vid sjön Råvarp, en helig plats där man utövade religiösa ceremonier.

Här syns en akrobat som gör en baklängesvolt över skeppet, en bild som väcker fantasin. 

Fotspår finns inhuggna.

Även vågmönster.

Hittade även ett litet kors.

Området  här ingår i naturreservatet Tisselskog som ska ha en rik flora.

Bönderna har bråda dagar ser vi. Räknade till tre traktorer i arbete på den här åkern.

Det blev ingen vandring i naturreservatet utan vi for vidare. Kom till Dalslands kanal igen, vid Långbron. Där hade det precis varit broöppning.

Här har de även en pampig öppningsbar järnvägsbro.

Vår GPS hade lite udda idéer om hur vi skulle köra och eftersom vägen var trevlig så protesterade vi inte alltför mycket, men hamnade i Arvika och när vi slingrades oss ut genom staden hittade jag en ny väggmålning.

Så var det dags för en bensträckare och där hittade vi Bûnskebocken. Det är  inte  någon värmländsk motsvarighet till gutefåret och inte något karaktäristiskt inslag i faunan heller, utan brunskogsbornas gamla sockenboöknamn. Förr var det ett något nedsättande öknamn men det sägs att  numera är Brunskogsborna stolta över namnet.  

Vackra planteringar  omger bocken.

Blev ett extra stopp ute i skogen , för Fru Gårman kunde jag inte bara åka förbi. Hon hade sällskap av maken på andra sidan vägen, men han var bekant sedan tidigare så det blev bara damen på bild.

Nästa stopp blev Brattfors hytta den finns upptagen i jordeboken från år 1540. Den var  då en mulltimmerhytta byggd i sten, timmer och mull och ägdes av fyra bergsmän. En period under 1800-talet var den en av de största i området. Hyttan lades ner 1920.

Sedan hade vi inte långt kvar till dagens övernattningsställe,  Hennickehammars herrgård. Där åt vi gott och sov tryggt.

Än så länge var vi också glada  över att de ställen vi bott och ätit på tog pandemin och restriktionerna på allvar. Ingen trängsel och egna starttider för middag o frukost.