Ett sällsamt möte under ytan

Efter en dryg timme under ytan smakar det väldigt gott med lunch och varm tomat/böngryta sitter fint. Vi har gått iland på en liten ö och tack och lov regnar det inte. Det finns ju vissa behov som gör att man absolut måste kränga av sej torrdräkten. Det är också mer behagligt att äta om man inte behöver ha en tajt latextätning runt halsen...

Bröd, smör, pålägg, skorpor och kaffe samt en dunk med dricksvatten. Allt smakar förträffligt.

Det är extra gosigt att ha det tjocka understället på sej. Som en korsning mellan en sparkdräkt och en sovsäck. 

Efter maten är det skönt att vila en stund. Det gäller bara att hitta en bekväm position i någon lämplig klippskreva.

Evelina är yngst i gänget och är här med sin pappa som är en av arrangörerna. Dunjacka ovanpå understället och man är rustad att sova på klipporna fast det bara är ca 10 grader ute. 

Något som de flesta av oss måste göra under lunchuppehållet är att byta flaskor till nästa dyk. Om man inte har ett väldigt stort dubbelpaket eller använder en rebreather (som renar och återanvänder luften) måste man ha ett extra flaskpaket med sej.

Snart är det dax för ett nytt dyk och nu har det faktiskt börjat småregna. Vår skeppare Kenth ger oss en orientering över dykplatsen, lämpliga djup och var det kan vara bra att göra uppstigning med säkerhetsstopp. Om det råkar vara strömt, ta det lugnt och följ med, båten kommer att hämta upp oss om vi driver iväg vilket känns skönt. Vi hoppar i och sjunker ner i det gröna vattnet...

Jag har vidvinkel på kameran och spanar efter lite större motiv än nakensnäckor och eremitkräftor. Vi hittar inte så mycket men det gäller att ha tålamod och efter drygt halva dyket rycker Fredrik tag i mitt flaskpaket och pekar mot botten. Trots att den delvis är gömd bakom ett tareblad syns den ändå tydligt mot den ljusa botten, en bläckfisk!

Åttaarmade bläckfiskar är bland det coolaste man kan möta under ytan. Det har bara hänt en gång tidigare i skandinaviska vatten och det var här på Tustna för flera år sedan. Bläckfiskar är också mästare på att gömma sej och det gör dem oftast svåra att upptäcka. Den här stack dock fram en del och Fredrik smyger nära för att se om den är intresserad av att hälsa på honom. Alla ni som sett dokumentären om bläckfisken och fridykaren vet att de mycket väl kan göra det.   

Efter någon minut skickar den ut en undersökande tentakel. De har smaklökar i sugkopparna så den smakar av vad vi är för ena. De kan dessutom registrera att handen är varmare än omgivningen. Jag håller nästan andan och följer händelserna väldigt nära på motsatta sidan. Bläckfisken verkar inte bry sej inte om min kamera eller blixtarna. 

Till slut kryper den fram med hela kroppen och den fortsätter "hålla Fredrik i handen". Det här är ju nästan för bra för att vara sant. Om ni funderar över vad den stora ljusa klutten till höger är så håller F en kamera i den andra handen och blixten är vit. Han har 60 mm makro och tog bara ett par närbilder i början. Det är mysigare att försöka interagera med bläckis. 

Vi är på ca 16 m djup och jag vet att minuterna tickar. Vi har gott om luft men eftersom vi simmat betydligt djupare tidigare under dyket kommer vi inte att kunna stanna här tills vår totala dyktid är slut (60 minuter). Dessutom måste vi få till ett tre minuters stopp på ca 5 m och skicka upp en röd uppblåsbar boj så Kenth kan se oss. 

Bläckfisken släpper Fredriks hand men rör sej sedan över botten mot honom och till slut faktiskt in under honom. Jag har ett par bilder på det men de är ganska grumsiga så jag visar bara denna. Det verkade som att den röda bläckfisken tyckte att den här andra röda typen verkade OK att simma intill. Jag har blå och svart dräkt samt blixtrade ju hela tiden så åt mitt håll kom den inte.  

Bläckis simmade en kort sträcka och satte sej sedan igen och verkade iaktta oss. Jag smög nära och fick några bilder till. Nu hade vi bara ett par minuter på oss.

Ett sånt här möte i hemmavatten, även om det är Norge, är total lycka och det var utan tvekan veckans finaste upplevelse. Jag kände samma eufori som när Öhrnen fotar havsörn som äter hans utslängda fiskar.

Bläckis tar ett lojt "simtag"...

...och svävar iväg en liten bit över botten. Det är signalen för att vi måste avbryta och gå mot grundare vatten. 

Jag tar en sista bild lite ovanifrån. Vi lämnar bläckis och skänker hen ett tack för detta fina möte.

Hälsningar Lena

Årets Tustnavecka

Efter två års uppehåll styrde vi återigen kosan mot ön Tustna, strax norr om Kristiansund, i Norge. Vi åkte via Funäsdalen och vid gränsövergången ville polisen se legitimation och vaccinationsbevis. Men det var ingen kö och vi var snabbt inne i Norge. Bilresan tog drygt 12 timmar och när vi kom fram såg allt ut som vi mindes det. 

Det är förstås dykning det handlar om och efter en stor frukost på söndagen lastade vi våra dykpaket på båten för första utfärd. Vi hade sex dagars dykning och undervattensfoto framför oss. 

Vädret var fint på söndagen men sedan försvann solen och det blev mer ostadigt. Här är vi mest nöjda med att det inte regnar och att vinden håller sej måttlig. Förväntan var hög inför första turen. 

Efter en kort genomgång på båten hoppade vi i vattnet och sjönk ner i djupet. Det hade regnat en hel del tidigare och då bildas ett lager av vatten med mycket partiklar vid ytan och ca 4-5 m ner. Under detta lager var sikten bra men det var ganska mörkt och vattnet var smaragdgrönt. 

Vattentemperaturen var ca 11-12 grader och det är helt OK i en torrdräkt med varma kläder under. Vi "svävade" sakta fram i det gröna vattnet och stötte på ett sillstim. 

Så här kan en mycket välutrustad dykare/undervattensfotograf se ut. Han har en undervattensskoter som gör att han lätt kan ta sej fram över relativt stora områden utan större ansträngning, vilket håller luftförbrukningen nere. Logistiskt kräver det dock en hel del övning att hantera både en skoter och en kamera och för vissa typer av dyk avstod han från att använda skotern.

Vi simmade runt i sakta mak och spanade mot botten. Det var ganska mörkt, speciellt bland tarebladen. Men plötsligt fick jag syn på något....Ni ser den väl, den stora marulken?

Lite närmare och med aningens bättre riktning på blixljuset syns den bättre, åtminstone ögonen. Marulken är en mästare på kamouflage och ligger helt stilla. En stor marulk har inga egentliga fiender och man kan komma mycket nära den utan att den vare sej bits eller simmar undan. Bilden är tagen med en Tokina fisheyezoom på 12 mm så jag är nära.

Här syns den tydligt och jag håller kameran nästan precis vid nosen på fisken. Jag har fotograferat en hel del marulkar förut och valde därför att inte brassa på med en massa blixtljus denna gång utan försökte istället få till en bild som det faktiskt såg ut, dvs mörkt och ombonat.

Vi stötte på fler marulkar senare under veckan och så här kan de också se ut. Denna gång hade jag 60 mm makro på och då blir det bara närbilder på en fisk av denna storlek. Här kan man se sprötet på huvudet som den ligger och frestar småfiskar med, så att den kan hugga sej en måltid då och då. Den viftar med sprötet precis ovanför den stora munnen försedd med rader av hullingliknande tänder.

Med makro kan man också ta närbilder på t ex ögat. Den här typen av bild känner nog en del av er igen för jag har gjort det förut. Marulken brydde sej inte det minsta om att jag var så närgången och vill man absolut att den ska flytta på sej måste man putta på den. Då brukar den simma några meter och lägga sej tillrätta igen.

Som en kontrast till de första bilderna kommer här en marulk som låg på vit snäckskalsbotten. Den här var inte så stor och bilden är tagen med makroobjektivet. Här var det mycket ljusare tack vare sanden och då kan jag backa så pass att den i alla fall delvis "får plats" i bilden med 60 mm makro. Trots dubbla blixtar förmår de inte att ljussätta särskilt långt i mörka skandinaviska vatten.

Här syns "metsprötet" tydligt och den lilla vimpel som sitter i toppen och ser ut som något gott för en intet ont anande fisk.

Trots vit snäckskalsbotten var den här marulken inte helt lätt att se den heller. Bilden är ett gränsfall för var jag kan få till med 60 mm makro och färgerna är inte helt perfekta. Jag ville dock gärna visa hur den såg ut uppifrån och det är ju så här man ser den när man kommer simmande. Mer spännande undervattensmöten kommer snart.

Hej så länge,

Lena

Midsommar på Väderöarna

Helt enligt tradition firade vi midsommar med dykning på Väderöarna. Vädret var blandat men vi klarade oss undan regn och det blåste inte alltför mycket, dvs vi kunde åka ut till Väderöarna alla tre dykdagar. 

Jag fotade med vidvinkel alla tre dagar för sikten var ganska bra och det är alltid lite mer utmanande. Dock suckar man ibland, t ex när vi hittade 14 st otroligt vackra större tuppkamnuding. Även om de är stora för att vara nakensnäckor kommer de inte till sin rätt när man försöker får till ett motiv med 12 mm på kameran.

Hummer går lite bättre även om de inte gillar att man lyser med en lampa på dem. Det hade den här bilden behövt, men en strålkastare rakt på gör att de snabbt backar in i sin grotta och kommer inte ut igen. Rött ljus hade gått bättre men det var inte ett möjligt val denna gång.

Vi såg ovanligt många kuddsjöstjärnor och även om den satt på trist bakgrund så måste jag föreviga en. Det var länge sedan vi såg så många.

Här var det några blågyltor som ställde upp på bild. Jag är väldigt nära dessa fiskar, så nära att jag skulle kunna ta med handen på väggen, men de simmade inte undan för en gångs skull. Det är honor som syns på denna bild.

Här är det en hanne, som kallas blåstråle, tillsammans med ett par honor som kallas rödnäbba. Blåstrålen är antagligen en av våra mest färggranna fiskar.

Efter ett förmiddagsdyk lägger vi till vid en lämplig liten ö, äter lunch och slappar ett par timmar i solen. Så här fint hade vi på midsommarafton. 

Här kommer båt nummer två, Väderöfjord, med ett till gäng midsommardykare.

Det går åt mycket vatten på lunchen. 

Efter en matlåda med varm, välsmakande thaimat, kaffe och sockerkaka är det skönt att vila en stund på klipporna. Var och en får hitta sin plats med lä i solen. Havstruten i vänstra hörnet väntar på resterna och det kommer ett eget inlägg om familjen havstrut som med förtjusning äter kyckling paneng.

Fast man dyker torrdräkt händer det ju att det läcker lite och det här är en inte en ovanlig syn. Även ett pyttelitet hål kan resultera i väldigt blöta underställ, då kläderna suger åt sej vatten genom det lilla hålet. Om det är 13 grader i vattnet är det ingen katastrof men man vill ju helst vara torr.

Efter vila är det dax för dyk igen. Det är mycket småfisk i vattnet och vi stöter på stim med fisk på flera olika ställen

Med lite tålamod kan man få simma genom stimmen. 

Den här skrevan var nog den finaste platsen vi hittade där det också var mycket småfisk. Det är den här typen av bilder som man strävar efter då man snabbar sej för att vara först i vattnet. Så här fint är det inte om andra dykare simmat där precis före. Hur duktiga de än är blir det alltid småskrufs i vattnet och fiskarna har antagligen dragit vidare.

Det här är en annan fin plats med tyvärr inga fiskar denna gång. Det här är mot slutet av samma dyk och som ni säkert förstår är det ganska grunt. 

Efter en fin dykdag kör vi tillbaka mot hamnen i Hamburgsund. Där man man tydligt se att det är midsommar med flaggor och flaggspel på båtar och sjöbodar.

Det firas också för fullt längs inloppet där vi passerar.

Vi får förstås också en god middag och hade det inte varit för corona skulle det varit långbord dukat för alla gäster med stora fat dignande av havskräftor. Nu fick var och en hämta en stor tallrik med kräftor, såser och rostat vitlöksbröd och sprida ut sej på alla de olika sittplatser som fanns i de två hus med stora altaner som hör till dykcentret. Det smakade precis så gott som det brukar göra men vi ser verkligen fram emot att kunna sitta tillsammans vid långbordet igen.

Hälsningar Lena

Fler glimtar från en dykdag på västkusten

Blankt vatten i Hamburgsunds hamn utlovar ännu en fin dykdag på Persgrunden men det är osäkert om det kommer att hålla i sej hela dagen...

Vi åker i alla fall ut och trots att det blåser mer än dagen innan hoppar vi alla i vattnet. Precis i gränsen mellan tare och havsnejlikor kan det se ut ungefär såhär. Lägg märke till den fina nakensnäckan i förgrunden. Min fisheye har en närgräns på 14 cm så man kan krypa riktigt nära vissa motiv. Den här bilden är dock tagen dagen innan.

Nu hade jag bytt till makro denna dag för väderutsikterna var inte de bästa. Vi hittade några nakensnäckor på första dyket. Lägg märke till den vita äggspiralen i nedre vänstra hörnet. 

Det var ett par vackra linjeborstnudingar vi hittade.

Man kan även fota havsnejlikor med makro och då ser det ut så här. Till höger kan man se att det var strömt även nere på djupare vatten och vi fick leta upp platser med "lä" för att kunna ligga någorlunda stilla.

Jag vet inte om detta är en liten havsnejlika eller någon annan typ av anemon men den satt fint på de röda bladet.

När en havsnejlika dragit ihop sej kan den se ut så här. 

När vi kom upp efter andra dyket blåste det runt 8-10 m/s och det var vågor, ström och även en del dyningar. För mycket för att vi skulle vilja stanna där och gunga i båten under hela lunchen. På gränsen att dyka i dessutom så vi drog mot Väderöarna där vi lätt skulle kunna hitta lä bakom någon ö.  

Om man inte har anlag för sjösjuka kan man passa på att byta objektiv på kameran. Makro skulle vara mer passande på andra dyket då det skulle bli vid någon ö och antagligen ha sämre sikt än vi haft vid Persgrunden. På den här bilden har hon stoppat in kameran i undervattenshuset och den blå "kanten" är en o-ring som är mycket viktig att den är helt ren. Ett hårstrå där och man har läckage in i huset. 

Skeppare Anders hittade en perfekt plats och vi fick våra lunchlådor med hemlagad thaimat uppe på båtens "soldäck". Efter maten serveras kaffe och nybakad sockerkaka. Alltid lika uppskattad.

Det är lämpligt att ha minst två timmars paus mellan dyken och förutom att äta och dricka ordentligt med vatten ska man byta till nya flaskor (om man inte har väldigt stora). Vi dyker med dubbelpaket som är antingen 2 x 7 liter eller 2 x 8,5 liter. Trycket är 200 bar, alltså 2800 liter eller 34oo liter att "suga i sej" under ett dyk. Dagen till ära var det syrgasberikad luft (Nitrox) i paketen med 32 % syre istället för vanlig luft som är 21%. 

Så här kan det se ut på dykdäck under lunchvilan. Torrdräkterna hänger uppe mest för att inte vara i vägen. Det är väldigt sällan någon dyker med våträkt och absolut inte i ett sällskap med så pass erfarna dykare som det var denna dag. Extra flaskor till höger. Man kan dyka med enkelflaska eller dubbla som vi gör. Dessutom kan man ha en (eller flera) extra hängande på sidan.  

På den här bilden är det en stor kamerarigg med dubbla blixtar, extra ljus och blixtarmar som är delvis luftfyllda för att göra kameran neutral under vatten. Till höger står en undervattensscooter. Det använder inte en fotograf men det var andra dykare med också. En scooter kan vara mycket bra t ex i ström eller bara om man vill se mer av en dykplats eller ett stort vrak. Att simma hårt drar annars väldigt mycket andningsgas (luft eller vad man nu har) och förkortar dyktiden. Det som står på bänken är en sk rebreather dvs en maskin som renar luften man andas och recirkulerar den. Det är inte bara militären som dyker med dessa nu utan de används också av rekreationsdykare. Du behöver inte byta flaskor mellan dyken, inte fylla flaskor varje kväll, det kommer inga bubblor etc.   

På andra dyket, som var på en skyddad plats utan ström och vågor, blev det några fler makromotiv. En eremitkräfta med ett vackert skal dekorerat med små rosa hydroider. 

En trollhummer som satt helt öppet är ovanligt på dagtid. Dessa djur ligger ofta gömda mellan stenar och i skrevor på dagen och kommer ut på natten. 

Naturligtvis måste jag testa hur nära jag kan komma och den ligger kvar trots många blixtar och en kamera rakt framför ögonen. Ibland blir man förvånad. Den backade undan en bit still slut och då fick den vara ifred. 

Bägarkoraller kan jag inte låta bli och det finns ofta gott om dem under 20 m. 

Efter avslutat dykning ska man skölja sina saker om de varit i saltvatten och det är också skönt att spola bort det salta från ansiktet. Vattnet är behagligt varmt så det här är inte så brutalt som det ser ut. 

På väg mot land efter avslutat dykdag och aktiviteten är inte så hög. Sova en stund brukar vara jätteskönt. Båten gör drygt 20 knop så det är bara att klä på sej även om solen strålar från en blå himmel. 

Hälsningar Lena

Prova-på-dyk bland gäddorna i Storaxen

Min systerdotter Anna är på besök. Hon har suttit instängd och jobbat i London under hela våren och vi tyckte absolut att det var OK för henne att komma till oss. Vi tog med henne till sjön Storaxen utanför Rättvik för att göra ett prova-på-dyk. Det första man gör är att plocka ihop utrustningen. 

Efter att ha bytt ut handleds- och halstätningar på min sambos gamla torrdräkt borde den funka även för Anna. Lite stor kanske men det justerar man för i vattnet...Just den där latextätningen i halsen gör att en del upplever stort obehag av att ha en torrdräkt på sej. Det måste ju täta runt halsen för att man ska hålla sej torr.

Sista genomgången innan dyk. Spotta i masken och skölj för att förhindra att den ska imma igen. En hel del annat pratar man också om men det är svårt att förstå innan man är under ytan och upplever känslan. 

De gjorde lite olika övningar på grunt vatten för att bli mer bekväm med den "konstiga" situationen att man ska andas normalt under vatten och hitta rätt avvägning i torrdräkten.  Efter en stund av inledande förvirring gick det jättebra för Anna och Fredrik låg hela tiden mycket nära för att kunna hjälpa till om det behövdes.

Så småningom kändes det som att alla var tillräckligt bekväma för en liten simtur i sjön Storaxen. Det som finns att se i denna pöl befinner sej mellan 0-4 m så vi kunde lugnt simma iväg på en tur bland näckrosorna.

Det finns en hel del gäddor i denna sjö och ni som sett bilder från Storaxen tidigare känner nog igen er. För en ocertifierad dykare som simmar ut på sin första tur är det dock något helt nytt.  

Här hittade vi en mycket liten gädda som nog trodde att vi inte kunde se den....

Jag hade den dock hela tiden i sökaren och fick komma väldigt nära. Bilderna är tagna med en Tokina 10-17 mm fisheye zoom (på 12 mm) så jag kunde nästan klappa fisken.

Gäddorna har sina bestämda platser och rör sej inte långt när man kommer och stör dem. Efter några bilder brukar de simma en långsam loop och sedan komma tillbaka till exakt samma ställe. Så är livet i den lilla sjön.

Jag hann inte experimentera och fota så mycket som jag brukar med det viktigaste på detta dyk var ju att Anna fick en fin upplevelse. Vi hoppas förstås på att hon ska gå en kurs och bli certifierad så hon kan följa med oss på dyk i Norge eller kanske i Storbritannien där hon bor just nu. Det finns en hel del intressant dykning där som vi inte sett ännu.  

Efter en heldag i sjön smakar det extra gott med mat och just denna dag hade vi bestämt oss för hamburgare i Falun på hemvägen. Just denna kedja har ju de godaste burgarna (svenskt kött dessutom) och att de serverade milkshake med päronsmak gjorde det till en perfekt avrundning. Vi hade nog inte gjort av med den energi som vi åt men Anna hade definitivt gjort det.

Hälsningar Lena