Nr 59

Den pampiga isbjörnen som vi fick se äta upp resterna av nattens byte var märkt med stora siffror i rumpan, nr 59. Alltså fanns det uppgifter om denna björn och nu har vi fått ta del av dem.

”Nr. 59”, som vi träffade på i isen utanför Mohnbukta på Spetsbergens östkust, är en välmående 14-årig hane. Han fångades första gången som 3-åring 2005 vid Sarstangen, på Prins Karls Forland, och nu senast i april i Dunérbukta, bara några kilometer söder om där vi var. Forskarna har bara stött på honom dessa två gånger. Det är ovanligt att isbjörnar blir äldre än 15-20 år, men denna kommer nog att bli gammal.

Forskare vid Norsk Polarinstitutt fångar årligen in isbjörnar för att ta prover, mäta, och åldersbestämma dem etc. En del (honor) får också GPS halsband så de kan följa deras rörelser så länge halsbandet fungerar och sitter kvar. Björnarna tatueras i munnen så att de ska gå att identifiera om de fångas igen. De stora siffrorna på rumpan är gjorda med hårfärgningsmedel som går bort efter en tid. Den märkningen är bara till för att man inte ska fånga samma björn igen under den period på vår/försommar då man genomför detta.

Vi såg Nr 59 försvinna bort på packisen samtidigt som motorerna åter startade och Malmö började tråckla sej ut mot öppet vatten.

Långsamt rörde vi oss genom att "putta undan" isflaken framför båten. Det var fortfarande helt stilla.

Det fanns en del rejält stora flak....

Vyerna imponerade som vanligt och trots att det var mulet glimtade solen fram helt kort i en spricka i molnen. Lagom för att ge en liten spegling.

Vi fortsatte norrut mot Negribreen för ett kortare besök.

Här kom det faktiskt lite snö. Inga mängder och det upphörde snart, men sikten blev för en stund väldigt begränsad. Nu måste vi vända och påbörja resan söderut pga av att det var dåligt väder att vänta, dvs vi skulle möta det dåliga vädret, men hade inget annat val.

När snön dragit förbi gick det dock alldeles utmärkt att sitta på däck igen...

...och stormfåglarna inbjöd hela tiden till fotografering.

Det blev en serie bilder förstås.

Ett isberg i finaste blå nyans.

Under middagen uppmanade man oss att säkra allt löst i hytten och packa ner kameror där de inte kunde skadas. Vad i hela friden hade vi att vänta oss...? 

När vi gick och la oss var havet fortfarande blankt som en spegel och inte minsta gungning kunde kännas i hytten. Men så såg det inte ut när vi vaknade...

Hälsningar Lena

Isbjörn mitt i maten

Efter förra isbjörnsmötet gick vi in för att värma oss en stund. Klockan var över midnatt men det betyder inte så mycket här uppe. Upprymda och glada hann vi bara sätta oss ner förrän vi fick veta att det var en isbjörnshona med unge på väg över isen. Vi hastade ut igen. De gick först snett mot vår båt och kom närmare...

Sedan vek mamman av och fortsatte bort. Ungen däremot, ville väldigt gärna gå mot båten. Det blev längre och längre mellan dem...

Tills ungen gav upp och vände om mot mamma. Det fans tre hannar i området, bl a den jag visade i förra inlägget. Mamman ville bort med sin unge eftersom hannarna var en potentiell risk för den. De blev så småningom till små prickar men genom kikaren kunde man se hur mamman tog plats vid ett sälhål och ungen rullade ihop sej för att sova. Mamman satt där resten av natten och väntade på säl.  

Eftersom vi visste att all isbjörnsaktivitet bevakades gick vi och la oss vid tvåtiden på natten. På morgonen hade vi drivit i isen och det började snackas om att det var dåligt väder på gång. Morgonen var i alla fall mycket fin...

...och det var fortfarande ingen vind. Problemet var att det var styv kuling i analkande söderifrån och den enda väg vi kunde bege oss i dagsläget var söderut. Norrut var inte ett alternativ om vi skulle komma tillbaka till Longyearbyen i tid.

Det gick fortfarande att se ett par isbjörnar med kikare men vi fick ändå börja tråkla oss ur packisen. MS Malmö är inte en isbrytare men tryckte sakta undan isflaken. Det skulle ta lite tid.

Här hade den gått, isbjörnen.....Fartyget mullrade och rörde sej sakta i en båge mot mer öppet vatten tills Susanne plötsligt sa " det står ju en björn där "!

Björnen hade delar av en säl kvar och drog först iväg några steg med den...Vi stannade helt och Malmös motorer slogs av.  Björnen stannade också.

Den tycktes inse att vi inte skulle röra oss mer och återgick snart till sitt byte. Ett antal vittrutar höll den sällskap...och försökte stjäla små munsbitar.

Björnen åt en del men det verkade gå trögt, den såg mätt ut men inte alls beredd att lämna ifrån sej sin mat till trutarna.

En ismås (i förgrunden) försökte också få sej en smakbit. Vi rörde oss inte närmare björnen utan på följande bilder har jag växlat mellan 420 och 600 mm, samt beskurit olika mycket.

Björnen tog små tuggor av sälen och under tiden pysslade trutarna med en bit som de lyckats komma över, nämligen tunntarmen. Förstora bilden så inser ni att det röda snöret är tarm som trutarna dragit ut på isen. 

Problemet för dem är att trutar kan inte "klippa" av tarmen med näbben och den går inte sönder hur lätt som helst när den är färsk. Ismåsen vet inte heller hur man äter tarm.

Björnen har satt sej ner och ser ut att ha ätit tills den nästan mår illa. Trutarna drar runt med tarmen och flera försöker svälja en bit men får den snart utdragen igen. Besvärlig mat som någon annan kan ta fast man svalt den. 

Här slås man av tanken att de kanske tänker försöka ha den som hopprep istället....De var mycket underhållande att titta på men tyvärr lyckades de inte äta så mycket.

Till slut ger björnen upp resterna av sälen till trutarnas stora förtjusning. Det var väldigt lite kvar men visst fanns det en del att plocka med för fåglarna.  

Isbjörnen kom faktisk mot oss en bit och gjorde sedan det som kändes helt normalt, den lättade på trycket (som jag inte tyckte var så tjusigt att visa på bild)....

....och la sej sedan ner för att sova på maten.

Nu blir det midsommaruppehåll i Svalbardsrapporten. Ha en jättefin helg allihopa.

Hälsningar Lena

Isbjörn

MS Malmö hade nu nått Hayesbreen. Det kändes som att vi låg helt stilla, men vi drev sakta i packisen.

Beroende åt vilket håll man tittade såg det helt olika ut, men det var full med isflak, rätt sorts is för isbjörn.

Jag avslöjade ju redan i förra inlägget att det var en isbjörn i antågande. Låååångt bort kunde vi se den....men den hade kurs på den mörka fläcken i bilden som var en säl...så vi väntade...

När isbjörnen nådde platsen där sälen nyss befunnit sej hade den förstås försvunnit ner i ett hål. Björnen står stilla och tittar tålmodigt ner i hålet....den står där länge....

Till slut lägger den sej ner, gäspar och tar en lur.

Det är fler som passar på att vila lite. Han räknar väl med att de 12 ivriga gästerna har koll på isbjörnen som för närvarande är på tok för långt bort för bra bilder.

Personalen slappnar av en stund på däck innan de går och lägger sej. Kaptenen har nu tagit över och kommer att vara på bryggan under natten då vi driver i isen.

Isbjörnen bestämmer sej plötsligt för att ta ett bad och simmar en bit mellan isflaken.

Sedan börjar den gå mot oss och alla riktar andäktigt sina kameror mot det stora djuret....

Isbjörnen gäspar....tämligen ovetande om hur mycket känslor och spänning den orsakar ombord på fartyget den har framför sej.

Kvällens fotomodell nr 1. poserar obekymrat  framför smattrande kameror.

Det blev förstås många bilder och det är inte helt lätt att välja.

Här ser den ut att le lite nonchalant när den kliver från isflak till isflak.

Den stora isbjörnshannen passerar framför fören på MS Malmö och vi följer den andäktigt. Jag har ju sett andra björnar tidigare, men det här var en mycket speciell upplevelse. En ynnest att få möta dessa björnar som får det tuffare och tuffare för varje år då isen minskar.

Klockan har passerat midnatt då björnen styr kosan bort från vår båt. Vi spanar länge efter den gulvita rumpan som tassar bort över isen. Törs man gå in och värma sej lite ?....OK det finns isbjörnsspanare som håller koll....vi går in en stund.

Hälsningar Lena

Spår

På lätta fötter är vi ute på däck långt före frukost. Under natten har vi rundat Sorkappland och färdats norrut upp till Boltodden.  

Efter frukost kollar vi av en bukt mot Kvalvågen...

...och hittar spår. Det som knappt syns diagonalt på denna bild är spår efter en isbjörnshona med två ungar. Vi är alla spända av förväntan....

En stor flock ejdrar flyger lågt över vattnet.

Det är tredje dagen utan vind och vattnet ligger som en spegel.

Vi hittar ingen isbjörn och åkte därför vidare. Det är inte rätt sorts is så vi fortsatte norrut. Svalbard fortsatte att imponera. Is, vatten och himmel kan ge oändligt med variation.

Det var i det närmaste magiskt att stå på däck och titta ut över vattnet...

På bryggan jobbade Fredrik och Björn böjda över sjökorten.

Kaptenen sover och då är det Sophie som för befälet och styr fartyget bland isflaken. Den stora fina ratten på bilden nedan är bara något folk står och hänger mot, styr gör man med tummen på en liten joystick.

Som Margareta berättat från sina resor är man välkommen upp på bryggan när man vill.

Det är ju skönt att se att de har rätt prioriteringar på bryggan. Isbjörn, säl på is, kaffe och tårta.

Havet är stilla. Den här bilden skulle kunna vara tagen vilken tid på dygnet som helst...

Susanne sitter i salongen och redigerar bilder. 

Arne tar för sej av nygräddad drömtårta och kaffe. Det satt ofta bra med lite fika mellan måltiderna fast vi inte rörde oss särskilt mycket ombord...gott var det i alla fall.

Vi passerade några riktigt stora isberg

...och då var man ute på däck igen och spanade.

Kocken gör förrätter inför middagen.

Baren är uppdukad. Tänk vad lätt det är när det inte gungar....allt på sin plats och inget som rasar...

Klockan är halv sju och kocken berättar vad som kommer att serveras till middag.

Förrätten var en paté med kockens egen cumberlandsås och en liten "surprice" på toppen.

Till middag serverades fläsknoisette med bakad ristimbal, någon slags god sås och blomkål. Maten var mycket god och konstigt nog var man hungrig varje gång vi satte oss till bords. De vegetariska alternativen såg också toppenfina ut och de fick beröm.

Vi har inte riktigt svalt sista tuggan när Björn tar en kopp kaffe och ger sig ut på däck med kikaren. Vi har kommit in i packis vid Hayesbreen och ska ligga där och driva. Här säger han något om hur stora (eller var det hur många?) isbjörnar vi snart skall få se...

Efter ca 30 minuter öppnade han dörren och frågade om någon vill se isbjörn, det rörde sej en stor hanne på packisen....Nu blev det fart i salongen minsann!

Hälsningar Lena

Blankt vatten och möte med storsäl

När vi åt lunch färdades vi en kortare sträcka till en annan vik nära toppen Påskefjella. När vi ankrade på denna nya plats var det helt stilla. De enda krusningar man såg på vattnet kom från vibrationer av Malmös motorer.

Svalbard visade upp ännu ett magiskt ansikte som kändes helt nytt. Inga snöklädda toppar eller glaciärer liknade något vi sett tidigare och så skulle det förbli. Ingen spegling var den andra lik.

Gummibåtarna var snabbt i vattnet och nu kände vi ju till rutinerna och kunde effektivt fylla båtarna. Det var en speciell känsla att forsa fram över det blanka vattnet, trots att vi tillbringade den mesta tiden med att bara "nosa oss fram" med båtarna.

Ganska snabbt fick vi syn på några lunnefåglar och stannade upp helt och hållet för att få titta och fotografera dessa fåglar en stund. Jag är mycket förtjust i lunnefåglar och njöt av denna stund.  

Vi närmade oss en glaciär och miljön ändrade återigen karaktär.

Vår norska guide Björn Nymoen förde oss sakta genom det spännande landskapet och gjorde sitt bästa för att alla fotografer skulle få de bilder de ville ha.

Den här platsen gick verkligen hem hos mej...men det var det många som gjorde.

Här kan man bara ligga still med båten och njuta.

Några ejdrar sveper förbi över ytan med glaciären i bakgrunden.

Vår systerbåt ger lite perspektiv åt den storslagna glaciären. Ibland kände man sej liten...Glaciären såg ut som en spettekaka som när som helst kunde gå sönder...men det gjorde den inte.

Stormfåglar följde hela tiden båtarna och utmanade varje fotograf till flyktbilder.

Vi spanade bort mot MS Malmö och saktade in, ingen brådska att återvända....

Vi puttrade in i en liten vik för Björn hade i kikaren fått syn på något som låg på isen...Vattnet såg ut som en spolad isbana.

En storsäl dök plötsligt upp bredvid vår våt. Den tittade lite misstänksamt mot oss...

Det som låg på isen var också en storsäl. De långa morrhåren krullar sej när de torkar och man kan se några som börjat göra det på den här individen. Vi närmade oss oerhört sakta och Björn stängde sedan av motorn helt.

Vi låg helt stilla och storsälen betraktade oss med viss misstänksamhet. Björn sa att de ofta struntade i båtar om man bara var försiktig.

Den här tycktes tveka en stund men bestämde sej sedan för att ta det säkra före det osäkra och ta ett bad.

Det var dagens bildskörd från Svalbard och nu är det fredag allihopa och det är visst någon slags fotbollsmatch har jag hört.

Hälsningar Lena