Lite mer om Rembrandt…
Ibland skriver vi lite snabbare än vad som bordes. Renässansen och sextonhundratalet måleriteknik är väl inte allmängods. Precis som en del fotografiska teknikaliteter inte är helt uppenbara för ickefotografen. Det här med att måla fram ljuset till exempel.
Man började med att lägga en tonbotten över duken, ganska mörk, helst med färgton. Grönjord, rå umbra, caput mortum (ett mörkt lilabrunt pigment) och säkert några fler att välja mellan. Efter det målade man fram ljuset i bilden med ett vitaktigt pigment oftast blyvitt. Därefter målade man fram färgtonerna med passande lasyrer. Med vetskap om detta förstår man säkert hur Rembrandt arbetade. Det påminner lite grann om den metod där porträttfotografen börjar i ett mörkt rum och allteftersom ökar ljusintensiteten och lägger till fler ljuskällor. Detta ha jag läst om och hört i visorna. Nån som känner till fotografer som arbetat på det sättet?
Kökspigan. Se den på riktigt i Nationalmuseets samlingar.
Det var en fin liknelse med stort dynamiskt omfång. För visst har Rembrandt, och några till, det där riktiga djupet i mörkret. Mörker är viktigt. Sen måste jag rätta mig. Rembrandt använde nog tempera i undermålningen, inte mager oljefärg. Och asfaltlasyr som toppen på det hela. Och nu blev jag sugen på att måla skiktmåleri igen. Får rota i gömmorna vad det finns av hartser, oljor och pigment. Kan bli kul.
Ha det gott
/Gunnar S
Som du vet har jag läst "Vördnad för ljuset" av Sven Nykvist, bl a filmfotograf åt Ingmar Bergman. Han var extremt noga med ljuset. Kanske bara en lampa men den skulle ge exakt rätt ljus för just den personen.
/Gunnar S
Har du egen erfarenhet av konservatorsarbete? Jag hade en vän och kollega, tyvärr bortgången, som arbetade som konservator. Vi hade intressanta diskussioner om såna här frågor och jag sög i mig ett och annat.
Akvareller mörkt. Oljor ljust. Så sant som det är sagt.
/Gunnar S