Rembrandt, korn och beskära.

Den här bilden är beskuren. Jag tog bort en del överflödigt som inte tillförde något. Jag har kastat rawfilen. Jag har inget behov av att ångra mig. Det är bra som det är.
   Det finn olika skäl till varför man väljer att  beskära  en bild. Batavernas trohetsed, Rembrandts målning som hänger på Nationalmuseum, lite grann på nåder, en privat donation garanterar hängningen åtminstone en tid framåt (marknadsekonomins kultursyn) är ett bra exempel på beskärning, dock av lite annorlundas skäl. Från början var den fem och en halv meter bred och lika hög, men av inte helt utredd anledning, dock sannolikt, beroende på beställarens synpunkter om måleri och en avsaknad av som det heter, tillräckligt hög heroisk ansats i målningen. Det där med armlängds avstånd eller inte är nu inget nytt.
   Var det bortskurna hamnade vet man inte, vore jag Rembrandt hade jag skrapat bort målning såväl som grundering och målat nya tavlor på dukresterna. Återanvändning är inget nytt fenomen.
   Men hur målade Rembrandt? Att han var en mästare på ljus så klart är oomtvistat. Porträttfotografer sätter gärna ljuset som så kallat Rembrandtljus, chiaroscuro,. Metoderna för att uppnå det är många, men vill man pricka åt det rätta hållet kan man studera Riddaren och falken som hänger på Göteborgs konstmuseum eller Kökspigan på Nationalmuseum. 
   

Rembrandt använde en relativt gammal teknik för att bygga upp ljuset i målningen. Renässansens målare använde den tekniken fast med en undermålning i tempera, oftast äggoljetempera. Rembrandt bygger upp ljuset med, antagligen rätt mager oljefärg och får samtidigt en reliefartad struktur. Något som blir lite av en genväg. och ett nytt uttryck när han likt traditionen från renässansen tar fram färgtonerna med tunna lasyrer, och då med en begränsad palett.
   Vad kan en fotograf lära av det? Att ljuset ofta byggs bäst i ett svartvitt läge, att färgen därefter, redan i redigeringen, kan hållas lite kort och att fotografen gärna får hålla lite koll på ljusförhållandena i bilden. Om en bild innehållsligt eller berättartekniskt  tål att beskäras gör man det (Jag brukar ofta bläddra i boken om Beata Bergström . Signum 2013) . Att oskarpa bilder, som ofta tenderar att hänga på papperskorgskanten, med beskärning då och då kan bli nåt. Och att raw-formatet, guds gåva till digitalfotografen tillåter väldigt mycket mixtrande. Att oskärpan, Rembrandts sfumato-teknik hop med det pastosa ljusmåleriet är just oskärpa.
   Och titta på Batavernas trohetsed med vågplanet i bordskivan, de yttre gestalterna aningen beskurna. Ljuskällan dold bakom en figurant, avsaknaden av ett uttänkt gyllene snitt. Om det funnes en gyllene snittkomposition försvann den med all säkerhet den dagen då Rembrandt, antagligen i viss affekt  skar ut händelsen berättelsen. Den berättelse som funnits att se i Sverige sen slutet av sjuttonhundrtatalet Översätt det bildspråket till fotografiskt bildspråk. Man kan lära sig en hel del av detta.
   Och vad kan vi lära oss av impressionisterna. Något att återkomma till.

(Bilden ovan har inte ett Rembrandtljus. Ljuset faller i stället  in från en ljuskupol gott och väl tio meter upp. Och det oviktiga är kastat. Jag drar in svart och vitpunkt i den mån det behövs.Vägen mot svartvitt innebär en procedur Silver Efex. Jag använder helst Plus-X pan-simuleringen men lyfter svartpunkten en liten aning. Tillbaka i PS kollar jag återigen kurvan. Ska bilden vidare till tryck eller print ser jag till att den får en svag S-kurva, att kontrasten får en liten skjuts och att jag lägger på en liten aning klarhet för att få kontrast i mellantonerna. Om bilden ska publiceras på nätet får den en lite granna omvänd kurva, inga dramatiska spakdragningar. Det här är receptet för att få lite mer stuns i kornet. Tycker jag.)
 Nikon D300 24-70 2.8. )