Snabba kast i bildverkstan
Härom veckan pysslade jag med fotopolymer, och nånstans där i den grafiska verkstaden dök tanken upp att slipa upp och skärpa mina bildhuggarjärn. Att slipa en skölp, en getfot och de andra nödiga verktygen som behövs för att skapa tryckformar i högtryck. Från en sak till en annan ytterlighet, om man så säger. Men annat kommer emellan.
Denis Stéen. Grafiker. 1929-2020
Som att skapa ett bildspel över tjugo års fotodokumenterande av en verksamhet dök plötsligt upp. Inte helt heltäckande, luckor finns. Porträtt, dokumenterande bilder och kanske bilder som anger tiden, tonen. I nån slags om inte linjär så dock utmed en tidslinje. Och jag ska inte använda ljud eller musik som klister. Att hitta rytmen, takten i klippen. Att få till de spontant uppkomna porträtten, för det är i de porträtten projektet fann sin början. Om det nu finns en genre som heter spontanporträtt, bilder tagna mer eller mindre i ögonblicket, inte så mycket tid för en överenskommelse med subjektet. Ibland blir det serier som kan komplettera.
Och frågan, ska jag använda abrupta klipp eller med övergång eller toning. Och hur avgöra längden på klippen. Hur lång tid behövs för att läsa en specifik bild? Om alla är exakt lika långa blir det lätt monotont. (Jag har gjort sånt här tidigare så jag känner mig inte osäker, tvärtom rätt taggad.)
Bildspel associerar gärna till andra tider, Kodak Carousel och andra lösningar. Det här var stort, och kostsamt på den tiden det begav sig. Bildspelsprojektor och de tekniska lösningarna runt dem var på något sätt också diapositivets grande finale, låt vara rätt utsträckt över tid. Men efter bildspelet kunde diapositivet inte utvecklas så mycket längre. Ja, bortsett från att sedan länge vara material för färghantering i bild till tryckmedia.
I dagens digitala verklighet är ett bildspel redan implimenterat i datorn, paddan eller smartphonen. Och visning på en skärm eller via en projektor.
Jag pysslar ihop mina bilder i Adobe Premiere, egentligen ett filmredigeringsprogram men som funkar utmärkt. Jag råkar ha det tillgängligt. Men lite störande att kortkommandon är rätt få, och det är många operationer för att få till en sekvens.
Tjugoårs samlade bilder. Kvaliteten är skiftande, milt sagt. De första stapplande digitala stegen, minns ni dem? Till dagens knasterskärpa och dynamiska omfång. Som för mig, jag gör allt i svartvitt, har stor betydelse. Och ställer frågan, hur mycket handpåläggning för att få ett likartat uttryck, eller låta skillnaden finnas och betrakta det som en berättarkomponent?
Jag tycker fortfarande att ett välexponerat Kodachromedia projicerat i ett mörkt rum till stort format, är svårslaget. Tyvärr blir det sällan nuförtiden. Skannade dia på skärm är så bekvämt - fastän det är klart sämre.
Jag gjorde mina bildspel dåförtiden med Rolleis Twin-projektor. Två dia-banor, två optiska system. Man kunde då få en riktigt snygg och lagom långsam övertoning mellan bilderna vid visningen. Genom denna tekniska sofistikasionsgrad, och en god insikt om vad folk kunde tänkas tycka var intressant - och vad som definitivt inte var intressant, hade jag visningar där publiken inte somnade... :-)
Dynamiskt omfång...
Förr hette det Tonomfång – vilket jag tycker var en bra beteckning som genast talade om vad det handlade om. Sedan blev det plötsligt ”Dynamiskt omfång”. Tidpunkten var misstänkt. Det var nämligen strax efter det att fotopressen hade börjat uppmärksamma vilket uselt tonomfång de tidiga digitalkamerorna hade, jämfört med en negativ färgfilm... :-)
Det tog faktiskt lång tid innan digitalkameran kom ifatt.
Dynamiskt omfång är väl lite av en anglicism och dök upp i ordförrådet, precis som du skriver i skiftet mellan tidiga digitalkameror och tryckmedias språng vad gällde färg i dagstidningstryck. Analog färgbild hängde med länge i magasin och boktryck, där hängde den digitala tekniken inte med. Men i dagspress som fortfarande varit i huvudsak svartvit med relativt glesa raster krävdes inte så mycket tonomfång. En dagspresskamera hade relativt liten sensor, små bildfiler, någon färginformation behövde inte sparas (även om bilderna i rgb), mer behövdes inte. Snabbhet prioriterades. Men när dagspress gick över till fyrfärgsoffset, och bättre papperskvalitet hängde kameratillverkarna inte riktigt med.
/Gunnar S
/B
/Gunnar S
Det andra bildspelet gjorde jag som en musikvideo till en låt av Mats Björke, f d keybordist i Mando Diao, och där hade jag helt fria händer att blanda egna bilder som jag önskade. Låten var fyra minuter och jag använde Apples gratisprogram iMovie eftersom det har en inbyggd s k Ken Burns-effekt där man röra sig och zooma i bilderna och har en jäkla massa olika övergångar att tillgå. Om man dessutom sparar i ett högupplöst format så blir det mycket bra. Dock är det lätt att förföras av möjligheterna så man bör vara konsekvent och ha tänkt ut en visuell idé innan man sätter igång. Ytterligare ett alternativ är att använda Microsofts program PowerPoint som också har automatiserade uppspelningsfunktioner och loopar. Jag har sett jättefina bildspel gjorda på det sättet. Numera är begränsningen att man bara kan visa det färdiga resultatet på skärm. Att visa ett bildspel på vägg vete gudarna vilken teknik som gäller idag…
Lycka till! Hur du än gör blir det säkert kanonbra.
Allt gott/per-erik
Exempel på Ken Burns: https://www.youtube.com/watch?v=lCNMxbvIeOo
iMovie fungerar bra tycker jag men då jag sitter framför PC går den bort. Powerpoint körde jag kurser i för studenter, det går att göra förvånansvärt mycket i det.
Utställning i slutet på januari 2025 Galleri 2 Uppsala Konstnärsklubb.
Ha det gott
Gunnar S
/Gunnar S