Om maskhålen i den fotografiska rymden och något om integration. Gott nytt år.

Den fotografiska rymden verkar vara behäftad med maskhål på nåt sätt. Bilder dyker upp på ställen där de inte borde vara, ja egentligen inte vara alls. Var kommer de ifrån? När och varför? Här ett exempel från mina negativfickor. Lite lagom oskarpt, milt sagt. Tio högstadieelever som är där någonstans mitt emellan att vara barn och att vara ungdom. Vuxenheten är befriande långt borta. Vem är vem? Jag är osäker, några namn finns inte. Det här är en tid när kulturer och barn från olika länder samsades. Det var väl mestadels lintottar, men Palestina, Syrien, Latinamerika, Grekland. Har jag glömt någon? Balkanborna kom flyende först tio år senare. Och det fungerade bra. Integrationen alltså. Då, i såna här blandade skolor i de områden som många år senare kommit att kallas för särskilt utsatta, skedde integrationen på individnivå. Barn, föräldrar hade något gemensamt. Nämligen sina barn och deras skola. Sen kom uppdelningen. Segregationen, ivrigt påhejad satsa på dig själv-rörelsen. Det är tachterismen, nyliberalismens mantra om valfriheten och en hel del annat. Idag talar man om en misslyckad integration. Tacka f-n för det. Integration är inte bara att man får ett arbete och håller tyst.  Integration är att vara sedd, känd, bekant. Att vara ett namn. Så alla ni som tycker att integrationen har misslyckats. Gör en liten insats i år. Träffa någon. Ta en sväng till det utsatta området i närheten. Ta en fika på det lokala fiket där. Byt ett ord kanske, den igenkännande nicken. Jag har sett dig. Vi ser varandra. Nånstans börjar det.

Och med det en varm önskan om ett bättre år. 2021.

Om vardagsbilders möjligheter

Och om svartvitheten. Den här bilden kommer inte att gå till fotohistorien. Men har den något värde? Sett med en perfektionistisk fotografs stränga blick är svaret ett rungande nej. Sett med den närvarandes blick, om femtio år. Ja, kanske. Problemet är att en sån här bild oåterkalleligen kommer att passera en generationsgräns på den vägen. Så den närvarande är med största sannolikhet inte närvarande då.
Bilden visar ett antal män i övre medelåldern, om man ska vara generös. De träffas varje onsdag över en kopp kaffe och pratar om ditt och datt. Ibland hettar det till. Ibland är det färre, ibland är de fler. Kannstöpning kallas det visst med ett annat ord. Har man suttit tillräckligt många gånger blir vanan en tradition. Känns det igen?

Och frågan om svartvitt eller färg. Hur står det till med den? Och bilders tekniska kvalitet? Mannen i mitten av bilden har säkert åsikter om det. En fotograf med produktfoto som specialitet. Och då snackar vi kvalitet.
Tankarna runt färg eller svartvitt emanerar mycket ur frågan, påståendet, åsikten om att fotografiet beskriver en verklighet och eftersom verkligheten sannolikt alltid upplevs i färg, för de flesta människor, så är färg så att säga facit. Det betyder dock inte att vi inte uppfattar en svartvitt bild som en korrekt avbildning av verkligheten. Färgfotografiet har ju som bekant en betydligt längre historia än vad man vid förstone kan tro. Svartvitt är , om vi tänker efter, bara återgivning utan just färg.
Nu kan man tro att fotografiet alltid har eftersträvat en sanningsenlig återgivning av verkligheten vilket är fel om man ser till fotohistorien. Många av det sena artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets fotografiska tekniker syftar helt enkelt tvärtemot den realistiska återgivningen. Bromoljetransfer, gummitryck etcetera. Och då ska vi inte förglömma det ismer som vad bildernas berättande anbelangar avlöser varandra under nittonhundratalet.

(Efter att ha tittat på den här bilden vid några tillfällen börjar jag se att den bär på en möjlighet att översätta den till kanske en svartvit teckning, kanske rent av till en målning. Om den går att få in i ett större sammanhang. Att få bilder att haka i varandra. Bilder som samtalar med varandra. Men det är att föregå händelserna... Fotograferat med den lite lynniga FujiX10. Bilden är på inrådan nu beskuren.)

Och vad har man för gluggar i väskan då?

Ovanstående bild har väldigt lite att göra med bloggens skrivna del. Men en fotoblogg utan en bild? Nää.
En grupp avgångselever i kursen fotografisk bild. Det är  flera år sedan bilden togs. Undrar vad de gör nu? Någon eller några fortsatte i mediasvängen vet jag. Åtminstone en är sannolikt en hängiven fritidsfotograf. Stolt majje till vänster.

Som vanligt är det så att när jag har hittat ett ämne att skriva om, då är det redan ordentligt genomlyst i bloggarna. Och fotograferna, det är mest herrar, har lagt sina pannor i rätt många veck och det finns ett mja och ett mjoo... Och så ska det så klart vara. Fotografi är en materialsport, det gäller inte bara uthållighetsgrenar som fågelfoto och liknande. För visst är det tacksamt att ironisera över fotografers fåfänga. Inte minst ens egen. En visst mått av självdistans bör alla ha.
Så vad har jag att tillföra? Det är ju rätt  bra om utrustningen någorlunda överensstämmer med det som man kan tänkas vilja fotografera. Det är inte fel om den är flexibel också. Jag tycker till exempel att zoomobjektiv är väldigt bra om man betraktar dem som objektiv med variabel brännvidd. Alltså ett objektiv med tre fyra brännvidder. Och funnes det zoomar med tydliga klick eller till och med lås på 24, 28, 35, 50, 70 mm så förstås det kanske vad jag menar. Det är faktiskt väldigt praktiskt med alla gluggar tillgängliga i ett rör. (Och nu finns det förstås nån som med viss emfas undrar varför 42 mm är bortglömt.) Och det här skriver jag som besitter en inte helt oansenlig samling fasta gluggar. Låt vara till olika kameror och från lite olika tider.
En annan absolut viktig detalj i objektivens värld och min, är att fasta objektiv alltid ska vara försedda med hyperfokalskala. En sån skala är kamerans standby-funktion. Alltid beredd. Ett snabbt ögonkast, en justering av fokusringen och man är beredd. Det funkar såklart inte jämnt, men för ett slags dokumenterande allmänfoto i anständigt ljus  är en sån skala oundgänglig. Ett manuellt läge är inte fel. Inte ens för professionella fotografer, som så klart och rimligt alltid använder automatik som underlättar deras dagliga arbete. Inget konstigt med det.
Ska en kamera vara snygg? Och vad menas med snygg? Och vilken är tidernas snyggaste kamera? Kamerasnygghet är väl ändå väldigt mycket kopplat till dels funktionen, alltså designen. Sen kan väl en del annat tillskrivas det vi kallar styling. Exempelvis behöver en FujiXpro inte vara stylad som en Leica för att fungera som kamera, men visst skänker det en slags hemlig tillfredställelse ändå. Leica-lookalike, typ. Som kameradesigner skulle man kanske kunna komma på att formge en kamera så att den ser ut som en Rolleiflex. Nånting för alla David Bailey-wannabees om det nu finns några sådana. Det gör det säkert. Eller en Nikon F om man vill vara David Hemmings i "Blow Up". Och såna digitala kameror finns faktiskt. Undrar förresten om inte Nikon hade det i nånstans i bakhuvudets vindlingar när de lanserade retromodellen Df?
En kamerautrustning ska helst fungera som en förlängning av fotografens kreativitet, kreativitet i en vidare betydelse än att bara göra snygga bilder. Så vill man göra bra bilder behöver man en bra utrustning. Men. Vad som är bra är så klart väldigt individuellt.  Det är alltid lättare att göra bra bilder med en bra utrustning. Det gäller både proffs och  amatörer. Sen kan man diskutera var ribban för en bra utrustning ligger. Min tro är att den ligger aningen lägre än vad som är den allmänna fotografiska meningen. Alltså, ett proffs använder en bra utrustning för att den underlättar arbetet. En amatör använder en bra utrustning för den skänker tillfredställelse. Eller?
Sen finns det så klart en massa exempel där duktiga fotografer, både proffs och amatörer, har skapat fina och angelägna bilder med enkla utrustningar. Men jag tror att en bilds angelägenhet nästan alltid bottnar i vad bilden berättar.
(I dag testade jag ett nyinköpt objektiv. Fast 23mm ekvivalent med 35.  Har jag möjligen ett par sådana redan? Och jag fann det gott.)

Kanske ett vykort

2018. En badplats i Sverige. En av många. Jag får en flash på Elliord Mattsson, fotografen från Spillersboda. Det svartvita vykortets okrönte mästare. Intet gick honom förbi. Allt syntes lika viktigt. Och allt redovisades. Igenkänningen var naturligtvis viktig, poängen med ett vykort är att platsen ska helst gå att identifiera. Elliord är också en mästare i den tråkiga intetsägande bilden. Det neutrala redovisandet. Det är inte tendensiöst, det saknas alltid ett punctum ( poängen uppstår fyrtio år senare). Det är bara ett bildens konstaterande, så här ser det ut.
Elliord var främst verksam på Ostkusten, särskilt Roslagen. ( Finns det ett vägskäl mellan Öregrund och Norrtälje som Elliord inte dokumenterat? Gärna med en Borgward Isabella i bildens periferi.)

( Den här bilden är tagen i Västsverige. Marks kommun. Lite kontrastlös, precis som Elliords bilder också ofta är. Det är den tidens förkärlek för det mjuka. Elliord hade nog kopierat in en sommarhimmel med lätta cumulus och en blekblå himmel. Sånt är alldeles ok på ett vykort.)

Sommarkort

heter en låt skriven av Peter R Ericson. Spelad av bland andra Cornelis W. Ja, du har hört den. Jag lirade några år med Peter. Vi gjorde några plattor, hängde med på nån. Det blev konserter och turnéer, spel på klubbar och lokaler. Det var sjuttiotalet, en tid i sig,  när musiken låg långt fram i sinnet. Sen blev det bilder, måleri, illustrationer, fotografi. Nu står man här. Med familjen, alla medlemmar ( utom en som fortfarande jobbar). Ja, det här blev resultatet. Lite hopplock härifrån och där. En släkt som växer. Ett sommarkort, av många.