Tunbjörk och Hjort

Bror Hjorts Hus i Uppsala visar Lars Tunbjörk . Det mesta, eller rättare, allt är sett sen tidigare. Men ändå roligt att se bilderna i naturlig storlek som det brukar heta.  Pågår till 28 januari 2024.

Parentes. Lite mer runt fotopapper

Lite mer pyssel i den svartvita lådan. Och att gå lite över gränsen.
Att skapa en duplexbild är inte så knepigt om man arbetar i Photoshop. Hur man gör motsvarande i andra program vet jag inte, det är fritt fram att försöka. Vad man ska tänka på är att inte lägga en hinna över bilden. Det är visserligen enkelt gjort, ett nytt lager och pytsa i en lämplig färgton och sen dra i lagrets opacitetsreglage. Men målet och poängen är att få de mörka pixlarna, eller "silverkristallerna" om man är benägen till metaforer, att få den önskade tonen men dock inte de allra ljusaste. Syftet är också förutom att få till exempel en varmton även få lite extra stuns i svärtan.

(Bild i gråskala)

En annan metod är att gå all in i tryckmedia och montera bilden i program som InDesign, QuarkXpress eller liknande. Utgå ifrån en tiff i gråskala. Montera och tänk på upplösning och storlek så att slutresultatet landar på 300 eller 350 ppi (överkurs, den som vill veta mer får lugna sig.) Direktmarkera bilden och skapa en cmykfärg i färgfönstret.  Nu är bilden färdig för att  gå vidare till ett tryckoriginal men dit ska vi inte utan markerar  bilden och exportera som jpg eller tiff. Filformatet  som man sparat bilden i PS har som  synes en viss betydelse.

(samma bild i fyrfärg CMYK 40 50 50 100.  Vänster jpg, höger tiff. Bild under: övre i fyrfärgsmanér, undre i gråskala.)

Tillbaka till duplex. Gör bilden till en rgb och sätt en pipett i ett väldigt ljust område i bilden. Då ser man i info att rgb värdena är lika men ju mörkare partier i bilden man undersöker med pipetten desto större skillnad i mellan rgb-värdena kommer att visas.

Utvärdering. Det finns flera metoder att efterlikna intrycket av varmtonade silverrika fotopapper från den analoga tiden. Den som lyckas bäst är nog duplexmetoden. Den simulerar två tryckplåtar som ligger exakt på varandra. Den kompletterande duplextryckplåten avger sin färg exakt som den underliggande svarta plåten. Det är poängen.
Och, viktigt att veta, de här beskrivna metoderna syftar inte till att skapa falsarier. Syftet är att skapa något som skapar en liknande ögats känsla som den analoga processen.
   Och visst kan man jobba analogt, min Durst står nedskruvad i källarförrådet, de flesta prylarna i någon flyttlåda, till och med ett akroskop. Nä, där är jag inte än trots att den digitala processen inte riktigt kan återge eller leva upp till  det äkta svartvita. Med förbehållet att det äkta ser man endast när man tittar på riktiga fotografiska kopior på silvergelatinpapper. Printar, nej, oavsett hur duktiga bläckstråleskrivare vi  än har.

Parentes. Tankar runt fotopapper

Om vi nu betraktar svartvit fotografi i den digitala miljön som en slags efterapning av det analoga fotot borde man kanske ta med ytterligare en parameter i resonemanget. Vilket fotopapper kopierade vi på, varför och hur blev resultatet?
  Jag kopierade allt som oftast på Ilford Ilfobrom B112 men också på Kodak Bromesko, det med en liten aning varmare ton men jag gillade nog mest de mera neutralgrå pappren, helst matt eller satinmatt eftersom de låg blyertssvärtan närmast.
   Men frågan är nu, hur simulerar man de svärtorna, eller snarare sagt, hur får man fram de svärtorna i en digital värld? Dags att sätta sig framför spakarna.
   Att en sån här simulering, eller kanske snarare något som påminner om, kräver så klart att bilden ligger kvar i RGB.

Recept varmtonad kopia i PS:
• Processen till gråskala görs enklast med Silver Efex. Plus-X simuleringen är den "snällaste" tycker jag. Det är dock idé att lyfta svartpunkten en aning.
• Konvertera bilden till gråskala, därefter bild läge duplex. I duplexalternativ väljer jag färg 2 som får bli en rätt mörk sepialiknande ton (rgb 75 53 4) och gör en kurva , rätt kraftigt omvänd s-kurva.
• Konverterar tillbaka bilden till RGB-läge (sRGB om den ska stanna ute på nät och skärmar)
  Varför duplex och inte bara lägga en mörk avvikande ton åt sepiahållet direkt i rgb-bilden? Gör man så kommer man att läga en tonad hinna över hela ytan, inte bara där pixlarna (eller silverkristallerna, sagt som en ren metafor) är svärtade, laddade eller hur man nu vill uttrycka det. Duplex innebär att man i offset-tryck använder två plåtar, en för den svarta tryckfärgen och en likadan med en oftast svagt tonad svärta, kanske uttryckt som cmyk 30 30 10 90. Eftersom plåtarna är identiska kommer de rent vita ytorna inte att påverkas utan förbli vita, precis som i en varmtonad bild.
   Kan man göra den här operationen i Lightroom eller andra program? Det blir nästa laboration.

Processen är inte menad annat än att möjligen påminna om varmtonade silverrika papper, ett liknande uttryck skulle man kunna säga. Det är alltså inte meningen att försöka skapa ett falsifikat.
Och som sagt, det här handlar om en metod, inte ett detaljerat recept. Fritt fram för den som kör i Photoshop att krydda och blanda med andra ord.

Nyår 2015. Duplex.

Precis efter nyår 2015 "kärleksbombades" moskén i Uppsala efter ett attentat, guskelov dessbättre misslyckat och moskén, en gång känd som Europas nordligaste står kvar. Det är en byggnad som smälter in i den omgivande arkitekturen, finns nån slags lätthet i den. Det är så klart en del prefabricerat i bygget men det är det i omgivningen också.  Jag har ingen riktigt bra bild på den, en där minaretens halvmåne kompar med den riktiga morgonstjärnan Venus på himlen vore kul att ha. Men man bör väl inte vänta för länge  med tanke på vad som förs fram i talarstolar.

(Pysslar lite grann med att hitta nåt som skulle kunna påminna om de varmtonade silverrika fotopappren från en annan tid. Duplex (duotone) kan vara en metod. Men till vilka inställningar, färgton och kurva i den kompletterande färgtonen är det nog en bit att gå. Finns väl en färdig plug-in för sånt ute på nätet. Lite underhållande är det dock att pyssla själv. D800 24-70 2.8 säger metadata.)

Varför ser man inget fotografi i tidningen Fotosidan?

Eller i andra fototidskrifter? Frågan kan så klart tyckas provokativ. En kvällstidningsrubrik kanske. Men sanningen är att fotografi ser vi inte i fototidningarna.

Däremot ser vi mängder av reproduktioner. Reproducerade fotografier. Reproducerade på en skärm eller tryckta och det är tekniskt sett ganska långt från något skrivet med ljus, ett fotografi. Därom är nog också de flesta överens.
   Bob Bovin har ett intressant inlägg här på FS (länk), tack för det. Om förebilder. Att försöka förstå och att efterlikna. Sebastiao Salgado, Robert Capa, HCB till exempel. När man tittar på deras bilder sker det sällan som betraktandet av ett regelrätt fotografi utan oftast som just en form av reproduktion. Där den reproducerande tekniken adderar något till bilden, det kan gälla kontrast, mättnad, valörrikedom, korn etc. Med en skicklig repro kan man förvänta sig en god samstämmighet med originafotografiet men så är inte alltid. Till exempel vid bildläsningen på skärmar. Hur vet vi ens något om hur väl ens upplevelse av bilden på  skärmen  stämmer med det inlästa? Det vet vi inte förrän vi jämför skärmbilden med originalfotografiet. Och ju längre avståndet är mellan betraktningstillfällen, desto mindre exakt blir jämförelsen. Ett fenomen som särskilt påverkar vår uppfattning om färgnyanser.
   Eller så struntar vi i det här och skapar våra egna tolkningar av originalen. Och gillar det. Försöker skapa något som påminner om, är en tolkning. Det är kanske där nånstans det digitala fotografiet faktiskt befinner sig, och hela tiden har befunnit sig.

Att det handlar om reproduktioner kan vara en viktig bit i tolkningen av AI-genererade bilder. Montage eller collage. Att ett fotografi blir ett fotografi först när tillkomstprocessen kan verifieras. 
   Något att återkomma till, som det heter.

(Fuji Xpro2, 18-55mm. En process som kanske påminner lite om Plus-X D-76, men är helt och hållet digital.)