Maggan mellan isbjörnar och pingviner
Qeqertarsuaq på Diskoön
Vi har alltså kommit fram till Qeqertarsuaq som betyder den "den stora ön". Stor är ön, en av de 100 största i världen.
Här har man funnit spår av bosättning för mellan fem och sex tusen år sedan.
Under 1700-talet kom de första valfångarna till Qeqertarsuaq, där de hittade en lämplig ankarplats. Valfångsten har haft stor betydelse för staden under de senaste två århundradena. Jakt och fiske är fortfarande de huvudsakliga sysselsättningarna för öns invånare.
Nu är det lite modernare än under valfångartiden, även om det fortfarande fångas lite val, men nu för att ha till mat.
Vi möts upp vid bryggan av personal från hotellet. De har en liten gullig bil som ska köra våra väskor till hotellet.
Vi får våra nycklar och traskar iväg till vårt rum som ligger en liten backe upp och i ett annat hus än huvudbyggnaden.
Utsikten från vårt rum ser riktigt grönländsk ut, med hus, hundsläde, skoter och hundar. Hundarna syns inte så mycket, men de finns där och ligger ihopkurade som små bollar i gräset.
När vi installerat oss så går vi ut för en promenad, är lite nyfiken på hur staden se ut.
Det första vi möter är en dagisgrupp som varit ner till stranden och samlat in lite strandfynd, gissar att det ska bli fina konstverk av dessa.
Vi hejar på dem, för här hälsar alla på varandra. Förstår av deras strandfynd att det här är vägen till stranden och tar den.
Ser några valpar som busar runt, åtkommer till hundarna här i stan senare.
Något, förutom hundar och trappor, som är vanligt på Grönland så är det tvätt men det är nog bara på Grönland som du kan få en bild med tvätt och ett isberg som bakgrund.
Vi hittar ner till stranden, Den svarta stranden kallas den, namnet är inte så svårt att förstå för sanden är svart.
Solen skiner och vågorna bildar fina mönster på strandkanten.
Tänk att få bo så här med den här utsikten, inget jag skulle tacka nej till.
Utsikten varierar dessutom hela tiden. Isberg är inga beständiga berg de rör sig, de flyter, de spricker och de välter.
De förändras när man står och tittar på dem.
De ändrar färg och form med ljuset och när du förflyttar dig en liten bit. De dagar vi var här så tröttnade jag aldrig på att titta och iaktta dem.
Vill man bo nästan på stranden och uppleva dessa isberg från rummet så kan man boka en igloo.
Vi fortsätter vår promenad och kommer till kyrkogården.
Eqqissigitsi, stå det, kyrkogård trodde jag, men det betyder Var i frid.
Ser lite speciell ut om vi jämför med våra kyrkogårdar, men så här färgrika var alla som jag såg. Inte så konstigt att det är konstgjorda blommor med tanke på klimatet.
Eftersom det inte finns så mycket jord, så transporteras det hit.
Sedan promenerar vi ner till den lokala butiken, den är stor och i två våningar. Där finns det mesta som man kan tänka sig att köpa, fast det mesta är dyrt. Det första jag såg då vi kom in var en stor soffa.
Sedan finns det, förutom frukt, grönsaker och vanliga matvaror även det mest nödvändiga för ett liv på ön.
Alla varor kommer hit med fartyg. Ett fartyg ligger just nu i hamn och lossas.
På vintern då isen ligger tjock är det problem för då kommer det inga varor in till ön, då gäller det att ha lagt på lager så man klara sig till islossningen. Det går att flyga varor in med helikopter men man kan tänka sig vilket pris det blir på ett kg tomater med helikopterfrakt.
I eftermiddag ska vi gå en promenad runt i stan med Dannie, han ska berätta om området.
Mer om det senare.
.
Vardø
Vår första hamn på Hurtigrutenresan är Vardø och trots att det hänger svarta men dekorativa regnmoln över staden så skuttar vi glada i hågen ut för att kolla in Norges östligaste stad. Först styr vi kosan mot Vardøhus fästning, den är Norges östligaste fästning, inte så konstigt eftersom plasten är den östligaste i Norge. Men fästningen är också världens nordligaste.
Kung Håkon Magnusson lät bygga den omkring 1300, men de åttakantade fästningsvallarna byggdes mellan 1734 och 1738.
Fästningen ligger nu under den norska marinen, som har en symbolisk närvaro där, med en salutkanon som används på den norska nationaldagen samt den dag som solen åter kan skönjas efter vintersolståndet. Solens återkomst firas då med den salut i två omgångar och barnen får skollov resten av dagen.
Haakon VII står staty här, varför vet jag inte.
Man får gå in och titta, men trots att vi har ganska gott om tid i land här i Vardø så går vi inte in utan vill hinna med att utforska platsen lite mer.
Den lilla kyrkan som vi ser härifrån ser lockande ut.
Flaggan på fästningen hissas varje dag.
och jag ser att vaktposten är på plats i sin kur.
Vi lämnar fortet och letar oss vidare. Ser en gammal trotjänare.
En konstig manick som jag antar är någon slags fyr med solceller.
Kommer fram till den lilla kyrkan, som egentligen är ett kapell som byggdes när det blev platsbrist på den gamla kyrkogården. Men nu har vi hittat något annat som drar till sig vårt intresse.
Molnen och solen skapar ett helt otroligt ljus, men det är ändå något annat som eggar vår nyfikenhet.
Nej, det var inte fåren som lockade hit oss, men klart att de vill vara med på en gruppbild.
Det som lockade oss ner mot stranden här var den här byggnaden.
Det är Steilneset minnested, ett minnesmärke som är ägnat 1600-talets häxprocesser i Finnmark. Det är även utsett till ett Världsarv.
Det är utformat av skulptören Louise Bourgeois och arkitekten Peter Zumthor. Minnesmärket består av två byggnader. Den ena, öppna byggnaden av Peter Zumthor är en 170 meter lång struktur i trä, uppförd av prefabricerade träramar som monterats på plats för att skapa 60 bås i en lång linje. I byggnaden finns en upphängd byggnadstruktur, inuti vilken finns en 100 meter lång och 1,5 meter bred timrad promenadväg. Längs med denna 91 slumpvis utplacerade små fönster, vilka representerar var och en av de avrättade, med individuella texter som baserats på originaldokument. Genom varje fönster kan man se en glödlampa, vilka avser att associera till lamporna i de historiskt gardinlösa fönstren i husen i trakten.
Vid varje fönster finns en skylt som berättar om de enskilda personerna som avrättats.
Att fönstren i områden numera inte är gardinlösa kan vi se, men en del hus här ser en aning väderbitna ut. Det här huset ligger på Nordkappgaten.
Men de flesta husen är väl underhållna.
Vardø kirke har en lite speciell byggnadsstil, vi hann inte in denna gången heller men vår dotter var in och berättade att kyrkan byggdes 1958 eftersom den gamla kyrkan brann ner 1944 under kriget.
Dags att dra sig tillbaka till vårt fartyg och på väg dit ser vi att även nu huserar det måsar på husen nere vid stranden.
Kan väl inte tro att det är häckningssäsong så här i slutet på augusti, men kan det vara en årsunge som ligger där i boet?
Även här i Vardø hittar jag lite väggmålningar.
En pinne som visar lite historia om platsen.
Trångbott.
Det är inte bara de levande som måste få plats i Hongkong. Även när man avslutat sitt liv så behövs det plats. Hörde häromdagen att Kina försöker få sina innevånare att kremera sina avlidna eftersom det inte finns mark till begravningsplatser kvar och att det går åt så mycket träd till kistorna. Kommunistpartiet försöker skydda mark och träd genom att förbjuda kistbegravningar. För att skydda odlingsbar mark och träd vill det styrande kommunistpartiet att kremeringar ska vara normen i Kina. Antar att det är det samma i Hongkong för ont om mark har de och träd finns det inte så mycket av.
Såg några kyrkogårdar då vi var ute och åkte buss. Här syns en liten del av den enorma kristna kinesiska kyrkogården som ligger i närheten av Aberdeen.
Uttrycket vila i frid känns inte relevant vid den här kyrkogården som jag såg då vi var ute och åkte spårvagn. Den ligger intill travbanan Happy Walley, livlig trafik snurrar runt omkring och höghusen tränger sig på.
Det är Hong Kong Cemetery som etablerades 1852.
Vi gick dit en dag och kikade och det var, trots att den ligger i ett så utsatt läge, en oas i staden.
Vi traskade runt bland de äldre gravarna, där många var från 1800-talet.
Att plantera palmer på ömse sida om gravstenen var kanske inte så lyckat.
De militära gravarna är uppradade som om de står i givakt.
En sista tillbakablick innan vi återvänder till stadens brus.
Kanchanaburi krigskyrkogård
Idag åker vi på utflykt. Vi ska till den berömda bron över floden Kwai, men börjar dagen vid Kanchanaburi krigskyrkogård. Vi, det är ett brittiskt yngre par, italienska Maria från Australien, jag och min man och så vår Thailändske guide Mr Tawee.
Att bygga en järnväg mellan Siam och Burma var från början en idé av de brittiska kolonisatörerna i Burma, men idén stöp på att det skulle bli för dyrt. Järnvägen måste gå genom berg och oländig djungel samt dessutom korsa åtskilliga vattendrag. Kostnaderna ansågs bli alltför orimliga.
Men den japanska armén hade lite andra idéer. När de drev bort de allierade ur Burma 1942 behövde de få in förstärkningar och material in i landet på något sätt. Sjövägen från Singapore ansågs alltför riskfylld med tanke på de allierades ubåtar, så japanerna beslöt att järnvägen skulle byggas.
Japanerna höll nere kostnaden för järnvägsbygget genom att räls och sliprar rivits upp i till exempel Malaysia och sedan transporterats norrut medan arbetskraften bestod av 61 000 allierade krigsfångar samt 270 000 tvångsrekryterade civila. Fångarna levde i missär och med en undermålig diet, de arbetade från gryningen till efter mörkrets inbrott och fick dessutom utstå en brutal behandling från fångvaktarna. Ungefär 90.000 avled och av dem var 12.621 krigsfångar (men det finns uppgifter om att det skulle vara ändå fler som dog där) av det hårda arbetet med järnvägen och på den här kyrkogården vilar 6.982 australiska, brittiska och holländska krigsfångar. Inte så konstigt att den kallas för Dödens järnväg.
I dag när vi kommer dit så håller de på att dekorera och utsmycka området. Den här damen hade inget emot att bli fotograferad, hon nickade gillande då jag frågade och maskeringen har inget med religion att göra utan är bara för att hon inte vill bli solbränd. Blekmedel för huden var en stor försäljningsprodukt i Thailand.
Se vilken fin rosett hon skapat av lite tyg. Orsaken till att de pyntade och gjorde fint var för att nästa dag skulle kronprinsessan komma på besök.
Sedan åker vi vidare till Krigsmuseet.
Det tar vi i nästa inlägg.
----------------------------
Piazzale Donatello en lite märklig plats.
Mitt i stans larm och mellan två kraftigt trafikerade vägar ligger det en lite märklig plats, Piazzale Donatello. Det är en oval och lite parkliknande plats, upphöjd från gatunivå och med en mängd vackra cypresser.
Det är den Engelska kyrkogården som ligger där.
Jag blir nyfiken och vi går dit för att se.
Mängder av gravmonument står där tätt, tätt intill varandra.
Här vilar mer än 1400 konstnärer, författare och personligheter från hela världen. Det är en begravningsplats från 1700-talet.
Trots att trafiken brusar runt om kyrkogården så känns det som en lugn och avskild plats.