Man får inte vara för duktig.

Mina rehabiliteringspromenader tog ett tvärt slut, tyckte jag ökade takten så försiktigt och även sträckan men är inte kroppen redo så säger den ifrån. Har ätit kortison i fem år så musklerna var inte med på resan och sa tvärt ifrån. Är musklerna överansträngda och inflammerade så fungera det inte att promenera. Fick promenadförbud av både läkare och fysioterapeut.

Men några bilder från sista promenaden i Drottningholmsparken.

Drottningholms kaskader.

Vi gick upp mot Kina slott där det repareras för fullt.

Svänger man till vänster där och går mot Floras kulle hittar man först Fågelhuset. Det var flera fågelhus och lusthus här, men nu bara det här som finns kvar. Där hade de papegojor, turturduvor och kanariefåglar. Här hade man skapat en hel liten oas med lövträd, gångvägar och alléer. Även ett menageri med exotiska djur fanns det här. Fast i slutet av 1800-talet började man använda fågelhuset till ved- och kolförråd.

Vi fortsätter mot Floras kulle där resterna efter prinsessan Sofia Albertinas trädgård är. Den anlades i mitten av 1700-talet men nu kan man bara se resterna av en damm som fanns då. Den finns nära den  kungliga hundkyrkogården. Bakom gravstenarna kan man se staketet runt den forna dammen.

Skylten som fanns här förr och berättade om gravstenarna är borta nu, men på den lilla stenen kan man ana namnet Eisei 1959-1973. Det var Gustav VI Adolfs pekinges. På de andra stenarna står det Tusse, Mentor och Pascha 1928.

Det här trädet har fått en minnessten också. På den står det att Prinsessan Sophia Albertina planterade den här eken år 1767.

Stigen som går in i skogen här kallas för Kärleksstigen, vi går den och hittar en liten sten i blåbärsriset. Tycker att det står Dick och något mer som är svårt att tyda.

Där stigen slutar kommer man fram till Evert Lundquists ateljé. Huset är från början ett maskinhus, numera ska det vara museum men det finns inga uppgifter om när det är öppet.

Fortsätter promenaden på Kantongatan.

Här bör man inte gå ut i det höga gräset om man är ormrädd.

Men är man sugen på honung så finns det inköpsmöjligheter här.

Locket var redan lyft så jag kikade ner.

När vi svänger in mot parken igen så ser vi att kossorna på grönbete är på plats. En skylt upplyser oss om att de är av raserna Angus, Simmental och Simgus och kommer från Stenhammars gods i Flen. Inget dåligt sommarbete de fått på kunglig mark.

Innan vi återvänder till bilen så upptäcker vi att nu är grinden öppen in till en provyta med buxbomsbroderier.

Här testar de anläggningsteknik och lämpliga material och växter.

När jag fick bakslag i promenadträningen så tappade jag helt intresset för blogg, foto och bilder. När vi dessutom fick ställa in ytterligare en resa så var det inte så roligt längre, tyckte ganska så synd om mig själv då ;). Den skulle ha gått till Skottland sedan Shetlandsöarna. Blev en stilla midsommar hemma istället. 

Sillen var god och färskpotatisen också.

Har kommit över besvikelsen och förhoppningsvis så finns Shetlandsöarna kvar till nästa år, så jag tränar på med de övningar jag fått på fysioterapin och nu verkar det gå åt rätt håll igen

En skön morgon

I förra blogginlägget hade vi kommit fram till Kvarnen pensionat nära Falkenberg.

Vi kunde inte bo i själva kvarnen för den var redan bokad, men vi fick en liten mysig stuga där vi nästan fick en känsla av att bo i hytte i Norge.

Solen sken och vi passade på att koppla av på uteserveringen med en drink, drinkmenyn var fantasieggande.

Jag valde en French Coffee och maken tog en Dille på dill.

Kvällen avslutades med en god middag och vad ska man inte passa på att äta när man är på västkusten om inte havskräftor. Gott var det, så gott att jag hann äta upp en innan jag kom på att föreviga dem med en bild.

Sedan sov man gott.

Vaknade utvilade till en riklig frukost.

Sedan var det dags att göra av med lite energi på en morgonpromenad, bara att kunna ta en promenad var en bonus på den här resan.

Vi vandrade grusvägen ner mot havet. Ser fyren vid Morups Tånge men väljer vägen som går ända ner till havet.

Några morgontrötta kor kollar in oss.

Men nöjer sig med att bara titta lite trött.

Väl nere vid stranden nöjer vi oss med att ta en titt, ser att det går att bada där för en person simmar redan där ute, syns bara som en liten prick här.

Promenerar vidare och går genom ett sommarstugeområde. Träffar på en kelig katt som också är ute på en morgonpromenad.

Går vidare genom stugområdet.

Vi njuter av det fina vädret och jag njuter framförallt av att jag verkligen är ute och går.

Träffar på två strandskator men de har absolut ingen lust att vara med på bild, de vänder ryggen till och flyger iväg då de får syn på min kamera.

Vi behöver leta reda på ett apotek så efter vår sköna promenad tar vi en sväng in till Falkenberg, passar på att kolla in Tullbron. Den byggdes 1756, är en kullerstensbro som går över Ätran.

Stannar sedan till vid Rian, ett designmuseum som ligger i ett tidigare magasin. Men det som drar blickarna till sig är den konformade byggnaden vid sidan om huvudbyggnaden, den har en gång varit en spannmålstork. När havren skulle torkas lades den ut på rians högbyggda golv, byggt av hålförsedda tegelstenar. Från eldstaden under spred sig sedan värmen upp genom havren och tog med sig fukten ut genom takets topp.

Bredvid rian finns det kvar lite av den gamla stadsbebyggelsen. Här var det nog mycket mer aktivitet då, än i dag. Bostadshusen här har anor från 1740-talet och många var trångbodda då barnkullarna var stora, även hönsen skulle ha plats på gårdarna.

Innan vi lämnar Falkenberg så ser vi att det även finns väggmålningar här. Fast inte på någon vägg.

Vi åker vidare och nu ska vi till Slöinge och besöka Solhaga stenungsbageri, dags att förbereda oss för inför dagens lunch. Köper med oss lite gott som vi sedan ska äta vid vår lilla stugas uteplats vid Kvarnen. 

De tre som står framför bageriet stod där då vi kom och de  stod kvar efter att vi handlat klart. De studerade menyn och kunde tydligen inte bestämma sig för vad de ville ha. Damen som tittar lite surt på mig och även lika surt på damen som fotograferade stugan före mig men hon flyttade inte på sig, så hon fick vara med i bild.

Nu doftar det gott av nybakat i vår bil, men före lunch så tänkte vi titta på lite mer. Det kommer i nästa blogginlägg.

Ekvatorn - nu vänder vi på kartan.

Landet Ecuador har fått sitt namn från att ekvatorn går rätt igenom landet och om man nu är så nära ekvatorn så faller det sig naturligt att kolla in den också. Ecuador var från början (ja inte den allra första början, utan efter att spanjorerna hade härjat där borta) en del i det stora riket Grand Columbia. När så Ecuador skulle bli just Ecuador så blev det en tvist om vad landet skulle heta, för att göra en lång historia kort så fanns det två falanger som hävdade att deras namnförslag var det bästa, ända tills någon kom med förslaget Ecuador som var neutralt och alla blev nöjda.

På vår väg mot Ecuadors huvudstad Quito har vi så klart väder att vi kan se toppen på det snöklädda berget Chimborazo  (6 267 meter), som är en utslocknad vulkan.

Chimboraxos topp är den punkten som är längst bort från jordens mitt - detta trots att Chimborazo inte är jordens högsta berg. Orsaken till detta fenomen är på grund av jorden har elliptisk form och utbuktning runt ekvatorn vilket kommer att göra att ytan blir längre bort från jordens mitt än andra delar av planeten.

Att det är så här klart väder, så att man ser hela berget är så pass ovanligt att vi stannar till en stund för att fota, lite synd att det är en massa ledningar i vägen.

Hur som helst, så kommer vi till ekvatorn.

Klart vi måste ha den klassiska bilden där man står med en fot på var sida om jordens mitt. José Carlos tar en bild med min kamera.

Linjen måste förevigas också.

Här får vi sedan en föreläsning om ekvatorn och solen, månen och jorden.

Vi får också veta att vi hela tiden har hållit kartan på fel ledd och att vi i Sverige inte alls befinner oss högst upp på jordgloben.

Dags att vända på alla jordglobar.

Jag tar en sista titt på det höga berget innan vi far vidare mot Quito.

Kvällspromenad i Karakorum.

Kvällspromenader är sköna och även så i Mongoliet, fast här är vi glada att vi valde att gå på gärdet istället för ute på vägen. Vi bor i nationalparken och tänkte gå in och titta lite på stan. Den stad som var Mongoliets huvudstad fram till 1267.

Staden är inte så stor, men här har de en gångväg som är ganska högt belägen. I vanliga fall då man promenerar i ett samhälle så ser man bara plank.

Här kommer man upp och får lite överblick och kan även se in över planken.

Jag var lite orolig över att folk skulle bli lite sura över att vi gick där uppe på gångvägen och fotograferade, men det var tvärtom. De få som brydde sig vinkade och tjoade glatt.

De flesta har både ett litet hus och minst en Ger.

Vi träffar på en steppörn som just fångat sin kvällsmåltid.

Tittar man noga så kan man se att kvällsmaten bestod av en ekorre.

Där uppe på stolpen satt den sedan och mumsade i godan ro.

Vi promenerar vidare.

Korna ska hem och göra kväller.

Det är ganska så lugnt, de flesta är nog inne och ordnar för sina kvällsbestyr.

En liten tös med en ko och en yster kalv. Inte så lätt att få hem dem för kvällen, när man är liten .

Men tösen är van och bestämd och lyckas med sitt uppdrag.

Träffar också på några lösa kor, den här har en konstig nosring med taggar på.

Tack vare mina vänner på Facebook så vet jag nu att det är en så kallad antisjälvmjölkare. Vissa kor har olaten att dia andra kor, men med nosringen så kan de inte det.

Vi vänder tillbaka till vår camp och ser att bästa vägen åter är nog över gärdet. Så här mycket dammar det på vägen.

Gärdet är tydlig enkelriktad, sådan tur att vi gick åt rätt håll då.

                                                                   föregående --- nästa

De kommo från öster, och Lilla Bocken Bruse.

Vi såg dem på långt håll, det såg ut som om det var en kamelkaravan som kom vandrandes över öknen.

De hade gått långt och hade lång väg kvar.

De kom närmare och närmare, då ser jag att det är en flock kor.  Undrar så vad som fått dem att komma på tanken att korsa den torra öknen.

Hur har de fått nys om att på andra sidan all den här sanden så finns det grönt gräs.

Regnskuren som kom på morgonen har gjort att det grönskat rejält på några timmar.

Fåren och getterna har rejält med bete.

Se där, där kommer den Lilla Bocken Bruse. Han trippar så fin över bron. Ta inte mig sa Lilla Bocken Bruse och försvann iväg till sina väner på sätern för att äta sig mätt.

Jag beundrar alla skiftningar som blir av sol och skugga.

Under tiden vi tittade på Lilla Bocken Bruse och färgskiftningarna i sanden så hittade de vandrande korna ner till sitt mål, de hägrande gröna gräset.

titta där en...…….ja det är nog en fågel.

Även om det är grönt på några ställen här så är det nog ändå en trakt där kamelen gör sig bäst.

Håller med mig.

                                                               föregående --- nästa