Gyllene eran.
Nu bryter vi upp från Karakorum och åker norrut, men först tittar vi på monumentet över mongoliska rikets Gyllene era.
Högt uppe på ett berg ligger den, som det mesta vi vill se i Mongoliet.
Men kommer man upp högt så ser man långt.
I mitten på monumentet finns det en stor stenstupa, den varianten av stupa kallas för Ovoo.
Runt omkring kan man se hur riket förändrats från gulderan till nutid. Det guldfärgade på den här sidan visar hur stort Mongoliska riket var och det blå hur stort det är nu...eller kanske litet i jämförelse. Ändå är Mongoliet ett väldigt stort land nu också.
Här uppe får man en överblick över staden.
Långt där borta syns också klostret med sina 108 stupor.
Vi går ner igen för en sista titt innan vi far vidare.
En bamsig hund kommer vandrandes, den har nog passat på att plaska i vattenpölen. Den är inte intresseead av att hälsa utan vandrar bara förbi oss.
Den här restaurangen heter Mormors hästsko, lite svårförsteligt namn innan vi fick en pirogliknande maträtt och fick veta att dessa piroger kallades för hästskor.
Skylten för däckverkstad har jag nu lärt mig att känna igen, en sådan finns i det här gröna skjulet.
Vill man inte bo i Ger så kan man välja ett turisthotell, jag föredrar Ger.
En av de större vägarna går här och det märks på alla transporter som passerar. Här kommer det massvis med ull.
Där bakom lastbilen uppenbarar sig en raritet, den är så speciell att även vår chaufför plockar fram kameran.
En rysk Zil 130. Den första prototypen byggdes 1956 och produktionen började 1962. Jag vet inte vilken årsmodell det här är men den slutade tillverkas 1994.
Den är lastad med skräp som gammal taggtråd.
Utanför den kombinerade banken och restaurangen står den här mannen och röker.
Kanske är det kocken, jag vet inte för han kunde inte prata.
Jag frågade om jag fick fota honom och han blir så glad och kommer fram för att posera.
Kul, men jag gillade bäst den bild jag tog lite i smyg samtidigt som jag fotade bilen. Han uppskattade den här bäst.
Nu lämnar vi den gamla huvudstan och åker vidare.
Här träffar vi äntligen på Valter också, den fågel som egentligen heter Vulture är en korpgam. Fast då vår guide säger det så låter det som valter.
Kör genom Tsetserleg som är en ganska stor stad.
Den ligger på nordsluttningen av Changajbergen.
Naturen förändras undan för undan och det blir mer och mer skog. Skog som består av lärk.
Bergen börjar se ut som om de är klädda i grön filt.
Till slut kommer vi fram till Taikhar Ger camp.
Här hälsar de oss välkomna med svenska flaggan.
Det här är vår åttonde Ger. Stenen där bakom är Taikhar rock, dit ska vi gå efter lunchen.
Det är ganska varmt och då viker man upp kanterna på Geren för att få in lite luft.
Nu har vi till och med fått ved så vi kan tända i kaminen.
Visste något om den bilen jag heller och det var kul att äntligen få se en "Valter".
Vår guide kallade alla stora fåglar för det, även då det var örnar.
Hälsn!
Ett varierande land med så många intryck.
Hundar kan jag inte motstå fast den här var inte intresserad av oss, gick bara förbi.
Vi var också imponerade över hur fort landskapet ändrads från torrt till grönt.
Det var en otroligt händelserik resa och jag vill kunna gå tillbaka och minnas då mitt minne bleknat. Jag tror den här resan var den mest givande av alla vi gjort. Kom så nära det verkliga livet och ortsbefolkningen.